Jag är så tacksam för mina grannar!
Vi bor på landet men det betyder inte att vi inte har grannar - tvärtom! På landet tycks man ha fler grannar än när man bor i lägenhet i stan eftersom man i stan inte KÄNNER de som bor bredvid en.
När jag köpte det här huset var det flera som reagerade på att närmaste grannens hus ligger precis bredvid - det är inte många meter man behöver gå från vår dörr till deras. Om man nu ska bo på landet så borde man ju bo avskilt?
Mörkrädd som jag är tyckte inte jag det - dessutom kände jag redan de som bodde i huset brevid - jag jobbade med frun i huset och min flicka var bästa vän med deras dotter. En perfekt granne!
Tyvärr tog det inte mycket längre än drygt ett halvår innan de flyttade. Mannen, som var från Sverige, gick i pension - han längtade hem till allt hemtamt och all familj han hade kvar så de bestämde de sig för att "åka hem". Huset sattes till försäljning - det skulle bli nya grannar.
Jag kan inte säga att jag var glad precis - för det första försvann dotterns enda kompis och för det andra - hade vi otur skulle huset köpas av riktiga rötägg som gjorde våra liv till ett helvete.
Vi hade TUR!
Det par som köpte huset har tyvärr inga barn (vilket är lite synd), men de är snälla och de är lite annorlunda - annorlunda på det viset att de helt enkelt inte är som alla andra. DET tycker jag är JÄTTEBRA eftersom även jag är lite annorlunda och inte känner något som helst behov av att bli just "vanlig".
I början var det lite osäkert - hur skulle man bete sig - det gick snabbt om!
Jag och grannfrun kom ganska fort på att vi egentligen är otroligt lika i vissa avseenden - saker som jag tänkte, tyckte och trodde på - saker som jag trott jag var ensam om - de tänkte, tyckte och trodde hon också!
Vi var bland annat överrens om följande:
Även om begreppen HÄNSYN och VÄNLIGHET är väldigt viktiga när det gäller grannsämjan ska inte detta styra ens liv. Vill jag spela musik lite högre så ska det vara ok. Om jag inte orkar hålla trädgård och tomt i topptrim så ska jag inte behöva stressa med det bara för att jag oroar mig för vad grannen ska tänka. Vill jag gå omkring hemma med håret på ända, ha oborstade tänder iklädd slafsiga kläder ska jag få gå så - dyker grannen upp ska jag inte behöva städa upp mig bara för deras skull utan kunna möta dem som jag är. Jag ska inte heller känna mig tvungen att smila upp mig och vinka varje gång jag ser min granne - jag ska kunna vända bort huvudet och hålla på med mitt ifred utan att de börjar undra varför jag är sur och om de gjort något fel.
Vi lever alltså vårt liv och de lever sitt.
MEN
Vi lever ändå i ett slags symbios!
Även om vi lever våra egna liv vet jag att de finns där om jag behöver dem och tvärtom. Trots att vi bara är grannar så är vi ändå som en slags familj. Vi tar hand om varandra. Vi ser efter varandra. Vi hjälper och har nytta av varandra.
När jag köpte det här huset fanns det en vedeldad bastu i källaren men den hade inte blivit använd på många, många år. De som bodde här tidigare hade bytt ut alla vatten-, och avloppsrör i huset och i den vevan rivit bort två av bastuväggarna. Golvet var gammalt betonggolv med massor av ojämnheter och det fanns bland annat varken bänkar eller riktig bastupanel. Den enda användning jag hade av den var egentligen som förvaringsplats för min tvättmaskin.
I höstas knackade grannarna på dörren och sade sig ha ett förslag.
Om de skaffade allt material som behövdes och vi tillsammans renoverade och byggde upp bastun - fick de då låna den tills de fick en egen?
Vad tror ni jag svarade? :)
Nu har vi en jättefin bastu där nere - väggarna är isolerade och täckta med ny panel, alla rör är utbytta till nya, golvet är jämt och fint - bara att kakla (vilket ska ske i sommar) och bastubänkarna är nya OCH figurformade. Med jämna mellanrum använder vi den och känslan efteråt är helt otrolig - det ÄR faktiskt stor skillnad på en eluppvärmd och en vedeldad bastu.
Vi delar bland annat på verktyg och bilar. Gör den ena något han eller hon behöver hjälp med kommer den andra och hjälper till. Ibland äter vi hos varandra, är det kalas är grannarna alltid bjudna - kan de inte komma sparas det en bit kaka så att de får smaka ändå och varje nyår träffas vi ute på gården och skjuter raketer tillsammans. Är någon av oss ledsen och behöver någon att prata med är det bara att gå ett par meter och lätta sitt hjärta - behöver man någon att dela sin glädje med så är det samma sak.
Igår hjälptes vi åt att plocka ihop en sån där jättestor studsmatta de hade köpt och efteråt hoppade vi alla i timmar. Nu planerar vi dessutom att köpa en pool tillsammans så att vi sedan hela sommaren kan pompa studsmatta och svalka oss med ett svalt bad mellan varven.
Jag är så tacksam för mina grannar!
Jag är VERKLIGEN tacksam för dem!
TILLÄGG EFTERÅT:
Min kära far har tydligen läst dagens inlägg för jag fick just denna bild av honom på mailen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar