Att bli gammal

Imorse när jag kom på jobb hade någon av mina arbetskamrater lämnat en kopierad dikt på kaffebordet - jag vet inte vem som skrivit den förutom att hon lär heta "Inger" men BRA är den - så bra att jag måste dela med mig!

Att bli gammal...

Att bli gammal är förbannat

Man kan inte säga annat.

Allting hänger, torrt är skinnet

Trist är sinnet, svagt är minnet.

Munnen full av köpta tänder

Bruna fläckar upp på händer.

Det är slut på erotiken

Ingen liten vän i viken.

Reumatismen pinar låret

Rakt och stripigt hänger håret.

Ögonlocken som gardiner

Ådrorna som serpentiner.

Huden nu en hop av rynkor

Här och där ses stora skrynklor.

Jag kan inte säga annat

Allting är ju rent förbannat!

Framtidsgrubbel

Även om det här med 40-strecket förde med sig en massa nya saker så hörde tydligen inte det där med att veta vad man ska bli när man blir stor till dem...

FÖR

Jag sitter fortfarande och funderar över min framtid.

Å ena sidan har det länge nu lutat mot vårdyrket - min tid på Kårkulla och hemservice har fått det att luta ännu mer (även innan jag fick mina nya glasögon) och visst finns det nästan alltid inhopparjobb inom yrket...

MEN

Vårens och sommarens helvete med alla papper, intyg och annat som måste ordnas när man bara hoppar in lite nu och då har avskräckt mig en hel del från det levnadssättet. Att inte veta vad man ska leva på och föda upp ungarna med från en vecka till en annan är inte heller något som lockar så där himla mycket...

OCH

Trots att det i höst startas upp en arbetsmarknadsutbildning i Vasa där jag skulle ha möjlighet att utbilda mig till närvårdare med ett års skolgång och resten av utbildningen som läroavtal är jag lite försiktig med att söka plats...

FÖR

Även om både jag och ungarna, mot förmodan, skulle orka oss igenom ett helt år med att jag pendlar till Vasa varje dag så är det ingen garanti att allt löser sig efteråt - det FINNS nästan alltid jobb för utbildade närvårdare men allt som oftast handlar det om skiftesarbete. Skiftesarbete och ensamstående förälder passar inte riktigt ihop - att få dagvård kvällstid, för att inte tala om nätter är inte det enklaste - i synnerhet nu när det är enorm brist på dagvårdsplatser överhuvudtaget...

SÅ

Vad göra?

Ta dagen som den kommer?

Ansöka till utbildningen och se hur det går?

Jag kanske inte ens blir antagen till det hela och då har jag ju oroat mig helt i onödan IGEN en gång...

ELLER

Så blir jag antagen, allt går som en dans under året i skola och efteråt får jag ett fantastiskt roligt jobb med arbetstider som går ler och långhalm med dagistider?

Det är inte lätt det här och kristallkulan jag köpte för ett antal år sedan tycks ha tappat stinget för där får jag minsann ingen hjälp. Å andra sidan har den ALDRIG funkat - den behöver förmodligen nya batterier men jag vet inte hur man byter - hur jag än vrider och vänder hittar jag ingen lucka!

NÄ, det blir tydligen ingen lösning på problemet idag heller! Lika bra att stänga datorn och hoppa i duschen...

FÖR

Under tiden jag skrev det här har "Lilla damen" lekt doktor och klistrat lördagskorvskivor över hela mig i brist på plåster - den ungen börjar helt säkert jobba inom vården hon också!

Mäktigt vacker åska!

Jag är oerhört fascinerad av åska - så fort det börjar dra ihop sig till ett oväder känner jag mig som en liten unge på julafton...

MEN

Det här med åska är ett tabubelagt område - man får ju inte gilla åska - den är farlig och borde fruktas! Nåja, naturligtvis fattar till och med jag att åska är farligt och "inget att leka med"...

FAST

Jag älskar den ändå! Jag menar - åska får vi oberoende vi vill ha den eller inte - bättre då att man passar på att njuta av naturens krafter medans den håller på istället för att sitta darrande i soffan och lipa.

Inte för det - visst har jag också suttit och inväntat min sista smäll under åskväder! Ena gången var, om jag inte missminner mig totalt, år 2000, andra 2007 - bägge gångerna med träd i vägrätt läge av kastvindarna, nedslag gång på gång nära huset så att grunden skakade och eldkvastar slog ut ur eluttagen...

MEN

MÄKTIGT var det!

OCH

Trots att det här uppe nuförtiden börjar bli värre och värre åskväder är de ännu inte riktigt i samma klass som de som brukar uppenbara sig i Halmstad när vi bodde där. DET var åska om något - från solig sommardag till kolsvart natt på bara några minuter och sen höll sig den mindre korkade inomhus tills det gått om...

(Gårdagens åska i Nykarleby)

(Exempel på åska i Halland)

Visst är åskan farlig och den kan ställa till med en massa jävelskap...

MEN

Den är också mäktigt vacker med all sin kraft - det tycker åtminstone jag!

Ny syn på livet?

Förra fredagen var jag alltså till Specsavers i Skanssi utanför Åbo och igår, efter mindre än en vecka, fick jag mina nya glasögon hemlevererade i ett nätt litet paket...

Tummen upp för dem!

Nu börjar dock problemet med att lära mig leva med mina nya ögon! Min syn är inte allt för dålig - det finns många som har betydligt sämre koll på omvärlden än jag...

FAST

Något som kallas brytningsfel har tydligen gjort MIN värld lite annorlunda än andras om man säger så - är man skev och vind så är man och tydligen är mina ögon inget undantag...

MEN

Igår när jag satte igång med att testa mina nya ögon blev jag mer snurrig i skallen än normalt - ALLT är konstigt - ALLT har fel proportioner - ALLT är FEL!

Har optikern missuppfattat saken, hade glasslipargubben en horribel "dagen efter" och tryckte in fel knappar?

ELLER

Har min stackars enfaldiga hjärna fått jobba tredubbla skift i åratal med att försöka få någon rätsida på vad jag egentligen har sett?

Så fort jag sätter glasögonen på näsan tycks jag bland annat krympa minst 20 centimeter - det känns som om någon kapat bort en stor del av mina ben (dessvärre på längden - hade det varit på bredden hade jag ju inte klagat.....hmmm.....vänta lite....nä, det funkade inte - jag blev inte smalare i spegeln med glasögonen på heller) - jag känner mig som Toker i Snövit...

OCH

Alla väggar LUTAR - de böjer sig BORT!

Utomhus är det inte ett dugg bättre - åtminstone inte när jag kör bil - då krymper jag också x antal centimeter - får den obehagliga känslan av att åka skateboard i 100 km/h - tro mig, ingen upplyftande känsla precis!

FAST

Jag antar att jag vänjer mig?

Jag hoppas verkligen det!

Road trip a la nostalgitripp på G

Imorgon, efter jobbet, är det dags för en roadtrip a la nostalgitripp - att sätta sig i bilen och köra ner till Kimito.

Även om en del av resans ändamål, å ena sidan, inte roar mig så hemskt mycket (läs: egendomsbesök för omplanering av gårdsplan och vägbygge efter att uppfarten hux flux,"nämenhurkundedetblisådär" blev uppgrävd)...

SÅ

Ska det, å andra sidan, bli UNDERBART att träffa personer jag saknat oerhört mycket. Dessutom ska jag ta mig i kragen, göra ett optikerbesök och skaffa nya glasögon så jag börjar se något igen (leker med tanken att skaffa rosa bågar med rosaskiftande glas så att jag får min utlovade ljusröda värld trots allt) - visst finns det såna här uppe också men det är som när jag kommer på att jag vill klippa mig - det ska ske NU och inte nästa vecka ...

OCH

På lördag - ja då är det dags för ROXETTE i Pargas!!!

Borde väl egentligen leta fram lite skivor men det skulle väl förstöra själva nostalgitrippen - nu får det bli "Jamen GUUUUD, DEN HÄR kommer jag ihåg" och "ÅÅÅÅH, DEN HÄR spelades ju då när..." för hela slanten...

Har en konstig känsla av att jag kommer att vara lite trött när vi kommer hem igen....

40-årskris eller 40-årsupplivning?

Det här med att fylla 40 tycks ha en konstig inverkan på mitt liv och leverne - ta till exempel det att jag tryckt i mig sallad till lunch i två dagar nu istället för x antal sockriga grisar eller något annat syndigt gott - igår åt jag till och med sallad till middag också...

OCH

Varvat med detta salladstuggande kämpar jag desperat med att svälja äckliga naturpreparat som lovar mig en strålande framtid (men smakar skit) och sörplar i mig C-vitamin...

FAST

Höjdpunkten på galenskapen kom idag när jag plötsligt, hux flux, kom på mig själv med att ha köpt en cykel!!!!

Jag har väl då aldrig velat ha någon cykel?

Vad ÄR det här?

40-års KRIS eller 40-års UPPLIVNING?

Överraskningskalas som heter duga!

Egentligen är jag fortfarande i chocktillstånd och borde förmodligen inte skriva någonting ännu...

MEN

"Here we go!"

I våras frågade min mamma om jag tänkte fira min 40-årsdag? Nej, svarade jag, det tänker jag inte - vad är DET att fira och förresten, vad är det för vits att fira när nästan alla jag känner nuförtiden bor där nere i södra Finland och jag är här? Vem skulle komma på mitt kalas? Nej, jag skulle INTE fira min födelsedag!

OCH

Så var det bra med det!

FAST

När hon, en tid senare, sa att "Visst kan du väl ha ett LITET kalas åtminstone" och fortsatte "Bara vi, din familj, bröder, mormor och varför inte din morbror och moster?" - "Vi kan ha det här hos mig på lördagen efter din födelsedag så behöver vi inte sitta inne i lägenheten, vi kan sitta ute, lite kaffe, lite kaka - skulle inte DET vara ok?"

SÅ

Sade jag att visst kunde vi ha ett litet kalas hemma hos henne, visst kunde jag begära lördagen den 9.7 ledig när arbetslistorna planerades och visst skulle skulle det vara skoj med ett litet kalas iallafall - man fyller ju ändå 40 bara en gång i sitt liv till skillnad mot 25 som man fyller MÅNGA gånger (det har iallafall jag gjort)!

OCH

Visst anade jag med tiden ugglor i mossen - det VAR något lurt med det här kalaset men VAD?

När jag, oerhört stolt över mig själv, luskat ut att min pappa var på väg upp från Halmstad och förmodligen hade någon med trodde jag att jag hade löst fallet - jag var SUPERNÖJD med mig själv - "hon tror hon kan lura mig men ser du, DÄR fick hon tji" - jag kunde släppa saken - jag hade det nu på koll...

Ända tills min pappa och faster, tillsammans med de andra dök upp på kaffe hemma hos mig på torsdagen?

Varför visade de sig REDAN NU?

De skulle ju gömma sig tills lördagens kalas - det var ju DE som var min överraskning. Orkade de inte vänta tills lördagen? Tyckte de det var löjligt att vara här i flera dagar innan de visade sig?

ELLER

Kunde det vara så att min före detta svägerska och svåger OCKSÅ var på väg upp? Ja, SÅ var det naturligtvis - HA! MIG kan man minsann inte lura - att de ALDRIG lär sig!

FAST

När jag igår svängde in på min mammas väg i lilla Harjux och såg att de gjort om åkern framför huset till parkeringsplats och jag fick krypköra framåt för att undvika att meja ner en hög, för mig, totalt okända människor blev det blackout...

"Vad i helvete är det här?"

"Har jag kört fel?" (Tydligt tecken på blackout eller hur???? Jag står på min mammas väg, SER min mamma och undrar ÄNDÅ om jag kört fel????)

"Vilka är de där?"

JÖSSES!

Hatten av för dig mamma! Det må ha varit jag som hade födelsedagskalas men det är DU som ska gratuleras - du lyckades lura mig TOTALT - till 100%!!!!

Att lyckas planera och genomföra ett överraskningskalas med nästan 150 inbjudna gäster där ALLA, i tider med medier som till exempel Facebook där allt skvaller flödar, håller tyst och INTE ETT LJUD når festföremålets öron (eller ögon - TRO MIG, jag har lustläst statusrader i VECKOR) är en bravad värd den största eloge!

Tusen tack min älskade mamma! Det blev en minnesvärd kväll - ett kalas jag ALDRIG kommer att glömma - du visade mig - det KOM folk till min 40-årsdag trots allt - betydligt fler än det hade kommit om jag firat i södra Finland! :)))

OCH

Tusen tack till er som kom, ni gjorde mig så otroligt glad (även om jag just då var "lite" i chocktillstånd och hade svårt att visa det) - det var underbart att träffa er, både gamla bekanta och nya och tack till er som inte kunde komma men skickade hälsningar....

OCH

Tusen tack till Anders Hassel, Göran Sjöholm och Ulf Johansson för kvällens underhållning - ni är härliga!

Tusen tack för ALLT!