Sluta röka, Persbrandt och sockerbitar...

I tidernas begynnelse, när jag var 15, började jag röka. Förmodligen för att det var tufft. Man liksom växte när man stod där på rökrutan och drog in Prince. Ja, det var tider det. Ung och oförstörd försökte man verka gammal och förstörd...

OCH

Plötsligt har det gått...vänta...ska räkna...31 år och så sitter man där...nu gammal och förstörd på riktigt...fortfarande storrökare.

SÅ

Man bestämmer sig för att sluta...

OCH

Om det var tufft att börja röka så var det rena rama barnleken jämfört med hur det är att SLUTA RÖKA!

Cigaretterna har varit mina bästa vänner genom alla dessa år. I glädje och i sorg. I vått och torrt - ja...ni vet...allt det där man brukar säga. Har jag haft i nerverna (dvs ganska ofta) har jag rökt. Har jag varit glad (dvs mindre ofta) har jag rökt. Varje gång någon påpekat åt mig att det inte är hälsosamt att röka - jag borde sluta...

SÅ

Har jag blivit irriterad (tadaa - dags att röka) och svarat att jag slutar SEN - när mitt liv ordnar upp sig, när det blir lite enklare att leva, när jag inte behöver det LUGN tobaken ger.

SLUTDISKUTERAT!

FAST

Det blir ju aldrig så?

År ut och år in och alltid dyker det upp någon ny, större eller mindre, katastrof som kräver energi och den energin måste sedan tankas med nikotin?

Det var liksom dags nu...

OCH

Det är ett HELVETE!

- "Ja, JAG slutade bara rakt av från ena dagen till den andra. Kall kalkon! Iiiiiiiiiinga problem överhuvudtaget och jag har inte saknat det ett dugg. Inte det minsta lilla. Kan jag...så kan du!"

GAH!

Här kör vi plåster!

OCH

Känns det allt för jävligt går jag ut och drar några bloss trots att de säger att man INTE ska röka när man använder plåster. Istället ska man tugga nikotintuggummi men ser ni - DET går INTE! De smakar skit (jo, jag inser nog själv ironin) och lämnar något konstigt i halsen som irriterar länge efter att man slutat tugga.

Jag saknar känslan av att dra in.
Halsbloss.
När man fyller lungorna till bristningsgränsen, håller andan...känner luuuuuugnet.

Istället ÄTER jag!
Sitter och stoppar i mig både det ena och det andra.
Äter ALLT jag hittar.

SOM

I SIN tur framkallat ett NYTT problem...

"Förstoppning som fortgår några dagar till några veckor förekommer ofta i samband med att man har slutat röka. Tobakens nikotin stimulerar ämnesomsättningen, så tarmen behöver en tid att vänja sig att arbeta normalt efter det man har slutat röka. "

*läs mellan raderna*
*rund som en boll*

Iallafall - och nu kommer vi till pointen i det hela. En biverkning av 24-timmars nikotinplåster är ökad mängd drömmar - oftast mardrömmar...

OCH

Jag bytte till såna igår - mest för att slippa undan värsta behovet av att röka på morgnarna. Med de jag använt de första sju dagarna har tiden mellan det att jag vaknat, fått nytt plåster på och det har börjat verka...ja...ni kan ju gissa...

SÅ

Inatt har jag sovit oroligt!
Vilka drömmar!

I vanliga fall sover jag supertungt och minns inte mina drömmar överhuvudtaget. Jag somnar - totalt tomt - vaknar...

MEN

NU!!!!
Oj...oj...oj....

*kopierar in nattens fb-status för jag orkar inte skriva det igen*

"Ligger i sängen och funderar på hur STÖRD man blir av att försöka sluta röka.

Jag menar...

När man vaknar, om och om igen, med låten "Få int ja en körv - då hyppä ja i älva" spelande i hjärnan. Min lilla nikotintörstande hyperaktiva hjärna...

SOM

Just nu antagligen får för MYCKET nikotin. Jag bytte nämligen märke på plåster igår. Nu kör jag såna som ska sitta på ett helt dygn. Ville få bort värsta suget på morgonen. Istället slutade jag tydligen sova ordentligt.

MEN

Jag drömmer!
Djiiisus vilka drömmar!

Bland annat har jag tillbringat ÅR instängd i ett växthus tillsammans med ett gäng människor. Där bodde vi och trodde det var hela vår värld men det visade sig att väggarna var skärmar som visade filmer av böljande fält...sommar...vinter...höst...och vår då...

OCH

När sanningen kom fram - när illusionen av våra liv gick sönder, när filmerna stängdes av såg jag att vi EGENTLIGEN var i ett växthus...i Hirvlax...och bredvid fanns ett blåmålat hus med vit veranda med två höga, döda träd på gården.

Nå.

Mästaren bakom projektet hade på nåt sätt drogat oss för att få oss att tro att allt var ok men i samband med avslöjander smög sig FBI in (utklädda till städerskor) och slog ihjäl "mästaren" med golvmoppar. Inte såna där runda lurviga utan smala avlånga...

OCH

Efteråt var det full rumba med förhör, diskussion med psykologer, gruppterapier och fan och hans mormor. I den här delen av drömmen var halva vänlistan från facebook med...

FAST

Mitt i allt - när jag satt på genomgång med psykologen var jag plötsligt i en dubbelsäng. Naken...

OCH

Madrassen bredvid min...som först hade rena och vita lakan...fylldes sakta med blod...från en droppe...till en fläck...till konturen av en människa...

SEN

Vaknade jag.
IGEN.
Med "Få int ja en körv, så hyppä ja i älva" spelandes i huvudet.

Röksugen är jag också.

*suck*"

OCH

Efter DEN drömmen var det SÅ MYCKET MER!

Mina äldsta barn var små på nytt och stred så att stickor och strån flög. Jag försökte rädda orkideer (med tentakler och ögon) som höll på att dö. Min mamma hade flyttat in i ett fallfärdigt hus och bad mig hjälpa till att göra i ordning men varje gång jag försökte sopa gick något sönder. Jag plockade stenar som var underbart vackra på marken men när jag tog upp dem var det ruttnande köttbitar. Jag bodde i en lägenhet i ett hus och enda vädringsluckan i hela huset fanns i mitt kök så grannarna kom in JÄMT och öppnade eller stängde luckan beroende av om de tyckte att "det drog" eller "var kvavt". Jag liftade med en bil där frun körde och mannen satt i baksätet - han försökte övertala mig att "ta i mun" NÄR HANS FRU KÖRDE BILEN och jag försökte försiktigt få honom att ge sig utan att frun skulle höra vilket jävla kräk hon var gift med...det slutade med att jag fick GÅ - hann inte uppdatera fb med #metoo innan jag vaknade...m.m.

MEN

Favoritdrömmen inatt var helt klart när jag satt på Skorpans cafe´och drack kaffe och PERSBRANDT ville att jag skulle komma och sitta vid hans bord för han ville inte sitta själv. Han ville ha någon att prata med. Jag hade ingen större lust att gå dit - vad fan...jag hade ju "EGEN TID" men när han visade upp sin handflata och där fanns tre sockerbitar gav jag med mig (sockerberoende som jag är)  - på ett villkor - att jag fick fotografera honom där han satt med sina tre sockerbitar som han hade som lockbete...

OCH

Att jag fick tillåtelse att publicera fotot på min facebooksida för annars skulle INGEN NÅGONSIN TRO MIG!

Det fick jag!

Han poserade så villigt så...

MEN

Vartenda jäkla foto blev suddigt.
Gång på gång.

SEN

Utan att ha fått ett bra foto ELLER sockerbitarna!

Vaknade jag...

Med samma melodi ringande i huvudet som jag haft hela natten - varje gång jag vaknat...

Hade jag vetat det här när jag var 15 tror jag att jag tänkt efter lite extra!

Jag är en urusel vän - förlåt! ❤

Jag har nog alltid varit den typen av människa att jag klarat av att vara ensam.

När jag var liten satt jag ofta instängd i mitt rum - ibland var mina föräldrar till och med tvungna att kika in för att se om jag var ok...

OCH

Där satt jag, fullt nöjd, i min egna lilla värld. Den som jag byggt upp med hjälp av lego och leksaksdjur.

Visst hade jag vänner och visst lekte jag med andra...

MEN

Det där direkta behovet av att alltid ha sällskap...

Det har jag aldrig haft.

Åren gick och (fysiskt) lämnade jag legobitarna bakom mig. Bytte ut dem mot böcker, att själv skriva texter, uppsatser, noveller och dikter.

I det skedet var jag fortfarande social...

FAST

De senaste åren har jag varit en värdelös vän. Livet har varit för tungt i sig själv. Det ena bekymret har följt det andra. All ledig tid har gått åt till att försöka hitta lösningar...

ELLER

Att samla krafter att möta NÄSTA problem.

Många människor har försökt vara och bli min vän under de här åren...

MEN

Förr eller senare gett upp.

Jag förstår dem så väl - vem orkar och ids försöka upprätthålla ett vänskapsförhållande med någon som inte orkar ge något tillbaka? Som aldrig orkar träffas? Som, när man väl träffas, varenda gång verkligen uppskattar det sociala och själv undrar varför man inte gör "det här oftare" för det får ju en att må så himla bra...

FAST

Sen, nästa gång någon velat träffas, tackar nej...

FÖR

Bara tanken på att umgås med någon får en att vilja gråta?

Vem ids ringa en vän som alltid har telefonen på tyst? Vem fortsätter skriva till någon som orkar svara max fem gånger innan det blir tungt och slutar skriva?

Jag ber er alla härmed om förlåtelse för att jag är och har varit den värdelösa vän jag är / har varit. Det är inte NI - det är JAG! Jag gillar er...det är bara det att mina krafter inte räcker till.

Det lär inte bli bättre inom snar framtid heller så jag passar dessutom på att be om ursäkt för den vän jag kommer att vara!

De som känner mig vet historien bakom - hur jag ägde ett hus, hyrde ut det till en person som inte betalade hyra och hur det tog två år innan jag, på rättslig väg, fick ut människan.

Att banken då redan sagt upp lånet. Att jag blev tvungen att sälja huset med enorm förlust. Att min ekonomi redan var körd i botten efter att ha försökt rädda hus och hem i flera år trots att jag samtidigt betalat hyra och levnadskostnader på annan ort. Att mina inkomster mäts ut. Att jag lever på minimiinkomst.

Att jag jobbar deltid eftersom jag kraschade för ett år sedan och inte längre klarar av att jobba heltid...

Att jag sitter med skulder på typ 100 000.

Som min mor och bror står i borgen för.

Vilket...kanske ger en liten vink om varför jag kört 110% på annat än att odla vänskap under sommaren...

NEJ

Knappast lär jag bli någon märkbart bättre vän inom snar framtid...

OCH

Trots att jag VILL försöka skärpa mig ger jag inga garantier.

Det är definitivt inte er det är fel på.
Det är jag.

Förlåt!
❤

Bit ihop och LE!

Svensk film som bäst...

"En kvinna ska vara k*t, glad och tacksam!"

(Censur pga att yngsta dottern har börjat blogga och eventuellt hittar mig)

Iallafall...

Det är inte jag.

Vi var på semester i början av juli. Helt bra semester annars...

MEN

Det jag retade upp mig på mest, otacksam som jag är då, var serviceandan. Nu drar jag inte hela personalen under samma kam - det fanns undantag...

FAST

Majoriteten av hotellpersonalen borde faktiskt skärpa sig.

Jag har jobbat inom serviceyrket i nästan hela mitt liv - om man tror att det är en dans på rosor kommer man att upptäcka att rosorna är av den sorten som har en jäkla massa taggar överallt...

MEN

När man stiger på en av de här taggarna fortsätter man att le och göra sitt bästa för att kunden ska få en bra upplevelse - taggen får man plocka bort SEN. Halta på nu bara och LE!

Där kom "glad" in!
(Första ordet ids jag inte ens befatta mig med)

Nu är ju jag inte den typen som kräver svenskspråkig service överallt. Om ni läser mina inlägg här från tidernas begynnelse ser ni att min åsikt är (förlåt nu bara) - bor man i Finland måste man kunna finska.

Jo! Jag VET att det är lagstadgat. Jag VET att jag, som svenskspråkig, har RÄTT att få betjäning på mitt eget modersmål...

MEN

Även om vatten består av en liten del syre betyder det ju inte att vi kan andas det, eller hur?

Nå...

Om jag skulle återgå till det jag höll på med...var var jag?

Jo, service!

Om vi då tar ett hotell och det här hotellet ordnar semestrar för svenskspråkiga...då borde personalen kunna svenska! Inte alla...men en så pass stor del att gästernas vistelse löper smärtfritt. Övrig personals uppgift är att LE, säga "Ett ögonblick"...

OCH

Leta reda på någon inom personalen som kan svenska.

Det handlar inte om minioritetspråk och rätt att få betjäning på modersmålet - det handlar om service.

Oberoende språk.
Oberoende område.

Det är inte taggen i DIN fot som är det viktiga här.

Det är KUNDEN.

OCH

Om man känner att man inte längre orkar vara så serviceinriktad som man BÖR vara - när man inte längre klarar av att le på grund av taggen som borrat in sig i fotsulan...

SÅ

Tar man paus.
Eller byter jobb.

Oplanerat inredningstema...

Ibland tar inredningen i ens hem en sväng man inte planerat.

Ni vet...

Man skaffar hem en sak...som i sin tur leder till att man gör eller tar hem en till sak i samma tema osv.

SÅ

Har det gått med mitt sovrum nu.

Det började med att jag ville lära mig att göra dockor/figurer i lera. Den allra första ängeln jag gjorde blev så amatörsmässig att jag inte iddes ge bort den. Att slänga en ängel var inte heller ett alternativ. Den fick stanna i mitt sovrum...

OCH

När jag sedan hittade en "Maria & Jesus" i gips på missionsloppis för 10 cent...

JA...

Då köpte jag den - jag hade ju redan en ängel...eller hur!?!

SEN

Bar jag, för någon dag sedan, försiktigt hem Jesustavlan min mormor alltid hade hängande i SITT sovrum. Den skulle nu hänga i mitt.

FÖR

Jag hade ju redan en ängel OCH en "Maria & Jesus" där, eller hur!?!

OCH

Det var just det här jag menade med att ens inredning kan ta en sväng man definitivt inte planerat från första början!

FAST

Jag TROR det blir bra.

Som Lotta..."i smyg"?

Vaknade imorse klockan FEM av att någon granne körde borrmaskinen i väggen...

SEN

Låg jag vaken länge...somnade om...

OCH

Väcktes på nytt av kyrkklockorna.

De, i sin tur, fick mig att tänka på en person som gått bort och det en annan person sade om henne i ett samtal för flera år sedan...

- Jag tror nog att ***** kanske var...ja, vad heter det nu igen? Det där när kvinnor tycker om kvinnor?
- Du menar homosexuell?
- Ja! Just det!
- Jasså? Varför tror du det?
- Nå, hennes man dog ju ganska snabbt men sen levde hon ensam ända tills hon själv dog? Hon skaffade aldrig nån ny karl?

OCH

Sen började jag tänka på begreppet "ensamstående" och "att vara singel"...

FÖR

Att begrunda det faktum...att de flesta andra singlar faktiskt alltid letar efter sin " andra hälft".

Aktivt?

Alla andra....

MEN

Inte jag?

Innebär det då också att folk, när jag "gått vidare", kommer att säga samma sak om mig? Att jag var lesbisk men körde Lotta på Bråkmakargatanstuket - att jag var det..."i smyg"?

FÖR

Det är väl inte normalt att man inte vill ha någon partner? Egentligen? Helt krasst - vi hör till en art som inte lever ensamma. Inte frivilligt iallafall.

FAST

Det finns ju undantag som bekräftar regeln. Det finns såna som, av egen vilja, är "halv".
Som inte har den minsta lilla längtan efter att " vara en hela". Av olika skäl.

Såna...som jag.

Visst händer det att jag (ytterst sällan) träffar på någon som attraherar mig tillräckligt mycket för att få mig att fundera på saken...men sen överger jag snabbt den tanken - "Jiisus Anette - skärp dig!". I mitt fall handlar det om (självdiagnostiserad) självbevarelsedrift - jag har inte kapacitet att släppa in ytterligare en människa i mitt liv. Jag orkar inte helt enkelt.

Kanske jag skulle tänka på ett annat sätt..om livet vore annorlunda? Om jag inte hade fullt upp med att överleva?

Vem vet? När situationen ändras lovar jag att uppdatera...

MEN

För tillfället får det vara så här.
Med risk för att folk pratar då.
Det skulle de väl göra oberoende.
Det bjuder jag på! ☺

Tänk!

Ibland blir jag störd på mig själv (jo, även jag min Brutus...även jag)...

FÖR

Jag har så många ideer.
Min hjärna kopplar aldrig av.
Även om jag ofta säger "jag orkar inte tänka"...

SÅ

Är det just det jag gör.
Konstant.
Jag ser saker framför mig...som leder vidare till något helt annat som i sin tur får mig att hoppa till moment 790 där jag plötsligt stannar...

FÖR

Just DÄR finns en vision...

OCH

Sen kör jag 110% på den visionen...

MEN

Under tiden jag gör det har jag redan, mentalt, sprungit vidare för att hitta nästa sak som bara väntar på att upptäckas och genomföras.

Det var bl.a. därför jag lärde mig att virka - sätter jag mig ner och virkar...glömmer jag att tänka. Då MÅSTE jag koncentrera mig på att räkna maskor och varv...allt annat stannar upp. I och för sig ger ju det nya problem - jag menar, andra kanske virkar en...eller två saker av samma modell medan jag, när jag väl lärt mig ett mönster, virkar 23...

FAST

Det är ju bara detaljer.

Iallafall...

I dessa tider, när min mammas hus töms, hinner jag inte virka. Istället kör jag då 110% på att hjälpa till där samtidigt som jag försöker röja hemma så att jag ska få plats med de saker jag släpar hem från hennes...

OCH

I förrgår pulade jag, med milt våld och många svordomar, in två bokhyllor i bilen.

"Det SKA gå!"

Väl uppburna (VARFÖR måste du ALLTID bo HÖGST UPP??? som min mamma brukar säga) hemma skulle de skruvas ihop...

FÖR

Att placeras...precis DÄR var jag sett dem i vision nr 354 876.

Det blev (nästan) så som jag tänkt!

MEN

Det betydde sen att en annan vägg blev tom.
Man kan ju inte ha en tom vägg!

FAST

En TOM vägg innebär i sin tur att man kan ha en sån där öppen spis som jag LÄNGE velat ha...

SÅ

Nu kör jag på det!

Tidigare ville jag ha en dekorationsspis av den här typen:

Sen såg jag vad de kostade och tänkte om. Jo, jag vet att man kan bygga en själv - jag orkar inte.

Nu "vill" jag istället ha en sån här:

De är inte billiga de heller men jag ställer min tillit till att hitta en begagnad som är relativt billig.

I min vision står då den här på en upphöjd plats (kaklad låda) mot den tomma väggen men SEN ska det också gå ett rör bakom den upp till taket. Ett mattsvart rör. Har redan färgen hemma.

Nu gäller det bara att få min vision att ta fysisk form...

FÖR

TÄNK så mysigt det blir sen i höst...
När jag sitter i soffan...
Och virkar...
Med en fakebrasa i kaminen...

TÄNK!
(Jag är ju duktig på det)

Något håller på att förändras?

Plötsligt känner jag en obeskrivlig lust att blogga igen.

Det skulle vara att slå två flugor i en smäll - jag skulle få utlopp för min lust att skriva...

OCH

Mina facebookvänner skulle inte behöva stå ut med att jag uppdaterar min status 700 gånger per dag längre.

SÅ

"Nu byri vi!"

Egentligen handlar det här inlägget bland annat om en bild jag nyss hittade i mitt "flöde" på facebook - "Love finds you when you find it in yourself".

OCH

Det är säkert sant?
Eller?
Hur är det nu igen?

Jag TROR jag har en massa kärlek inuti mig. Djupt inne.
Under valkarna då...

Problemet är bara att jag pantar på den. Sparar. Delar bara med mig av den till min familj...och ett fåtal människor som jag inte kan låta bli att tycka om (ta t.ex. Cindy då ❤ ) även om jag ställt in mig på att vara 100% osocial och riktig ragata. Intalat mig om att jag inte har kapacitet till mer.

SEN

Uppenbarar sig människor som får mig att tänka efter - ger mig huvudbry...stökar till det jag ställt in mig på...bara genom att DISKUTERA saker med mig...

SOM

När jag nyligen pratade med en om hur viktig "beröring" egentligen är.

Jag har aldrig varit den "kramiga" typen. Kan inte påstå att det varit min "grej" att hålla om såna som "inte hör till min inre krets"...

FAST

När jag började jobba inom vården kom det automatiskt - en klapp här...en kram där...bara det att sätta sin hand på en annans hand gjorde stor skillnad. Inte bara för dem jag " tog hand om" utan även för mig.

Sen...när jag slutade jobba inom vården (just DET området) slutade jag med "sånt". Allt "onödigt påtas" eliminerades snabbt ur mitt liv. Skippades. Glömdes bort. Existerade inte längre.

TILLS

Jag nu då, bara av ett kort samtal, blev påmind igen.

Pointen med det här?

Ärligt talat...jag vet inte?

Min självbild och världsuppfattning håller på att förändras. Jag har inte ännu kommit fram till om jag tänker tillåta det eller inte...

FAST

Tydligen har jag, undermedvetet, redan gjort någon slags omställning...

Jag menar...
Jag bloggar ju...
Efter lång, lång tids paus...