Kärlek på "äldre dar"...

Det här med kärlek är inte riktigt min grej om man säger så...

Visst är jag också romantisk innerst inne (tror jag) - jag tycker också att en del saker är hemskt gulliga och söta och rara OCH får mig att utbrista såna där fåniga läten som "Nuååååååå" och "Nääääää" - ja, ni vet vad jag menar...

OCH

Visst kan jag också bli förälskad eller kär eller vad det nu heter fast sedan får jag "panik" och drar mig tillbaka för det går ju ändå åt helvete förr eller senare och händer det SENARE blir det värre än om det händer FÖRR och NEJ jag har inte tagit upp de här tankarna med någon psykolog...

NÅ

Vad jag försöker få fram är att jag tror på kärlek och jag tror att ju senare i livet man "drabbas" - desto större chans att det håller!

FAST

När jag imorse skummade igenom Expressen och fastnade för rubriken "De hittade kärleken på äldre dar" (eller nåt liknande) och insåg att de där "äldre" bara var 69 respektive 70 år blev jag lite störd.

Är det gammalt?

Är vi gamla när vi är 69?

Jag tycker inte det!

Vad är så sensationellt med att man hittar ny kärlek vid 70? Kroppen och fysiken må blir äldre och äldre men INUTI är vi väl alltid en och samma - förhoppningsvis lite mer visa bara än när vi var riktigt unga.

OCH

Om man frågar MIG om när man räknas som gammal kan jag faktiskt inte svara på den frågan - jag vet inte? När man själv känner sig gammal?

NÄ

Jag vet inte - återkommer när jag fått reda på svaret!

För tjugo år sedan...

Häromdagen fick jag frågan "vad gjorde du för 20 år sedan"...

Jag svarade att jag inte mindes...

MEN

Egentligen minns jag det utmärkt - jag kämpade mig nämligen igenom värkar - min äldsta dotter var på G att komma ut för att se sig om i världen.

För att göra en lång historia kort började värkarbetet med 10 minuters mellanrum tre dagar innan hon föddes så bilresan när jag hämtade hem gubben från flyget var en liten upplevelse i sig och HAN var, i sin tur, dödstrött efter x antal månader på jobb så han var inte så där hemskt intresserad av att delta i någon förlossning alls men tillräckligt pigg för att reta upp sig ordentligt på gynekologen som gjorde undersökningen på väg hem. Sen "knep jag ihop" i ett och ett halvt dygn till med värkar var femte minut, rökte som en borstbindare och såg på "Rädda Willy" och "Wedlock" (med Rutger Hauer) om och om och om igen ända tills gubben vaknade och tvingade mig till BB. Något jag tyckte var onödigt eftersom jag trodde det var alldeles för tidigt VILKET det tydligen inte var för när vi kom dit var jag sju centimeter öppen.

FAST

Sedan stannade allt upp så underverket föddes inte förrän sju timmar senare och DE timmarna var jag INTE nådig! 

INGENTING var bra!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - att "naturlig förlossning", utan någon slags bedövning överhuvudtaget, skulle vara en "underbar" upplevelse är bara BULLSHIT! Jag lär ha undervisat förlossningspersonalen i den långa kursens svordomar från början till slut under de här timmarna men de får faktiskt skylla sig själva - hade de bara släppt ut mig för att röka skulle jag ha varit betydligt lugnare...

SÅ

DET gjorde jag för tjugo år sedan.

Jag minns det "som igår" - en del saker glömmer man bara inte...

OCH

Om någon, IMORGON, frågar mig vad jag sysslade med för tjugo år sedan kan jag svara att DÅ låg jag på BB - bara njöt av och beundrade underverket som låg bredvid mig i sängen.

En perfekt liten flicka på 54 centimeter och 4210 gram.

Älskad då och älskad nu!

Hösten är här...

Hej, hopp, kom och hjälp mig - hösten är här och JAG FRYSER IHJÄL!

OCH

Jo, jag VET att det kommer att bli kallare än det här - snart vaknar man upp till de där "stel som en pinne, minus tjugotre om solen skiner och det är södervind"...

MEN

Just nu, när det är den här råa och märgrivande vinden, känns det för jäkligt. Hela kroppen är som en isbit, det värker överallt, även i delar jag inte ens visste jag hade och även om jag just nu sitter nerbäddad i soffan och har; tröja, fleecetröja, mjukisbyxor och stickade sockor på...

SSSSSÅÅÅÅÅ

Ffffffryyyyyysssser jag!

Det är väl åldern!

#pirr#marr#joms#tjafs

Det GÅR att gå!

Det GÅR faktiskt (peppar peppar) att leva utan bil - det bästa just nu är att jag måste gå för att ta mig från plats A till plats B...

OCH

Tidigare, när det bara var att sätta sig i bilen och rulla fram, gjorde jag aldrig det.
Rulla JO men gå?
NEJ!

FAST

Just nu har jag ganska sjuka ben, antar att det går om bara jag blir van!

Iallafall blir det några kilometer per dag - först hemifrån till dagis  -> busstationen -> från busstationen i Jeppis till jobbet -> promenad efter lunch -> gå från jobbet till busstationen -> från busstationen i Nykaabi till dagis och sen hem OM jag inte behöver handla något då för då måste vi först tillbaka in till centrum/butiken och SEN hem.

Ska bli intressant att se om det här vankandet påverkar vågens åsikt om mig eller inte.

Glädje!

Som avslutning av skolan skulle vi göra ett så kallat "slutarbete"...

OCH

Mitt egentliga slutarbete var att, tillsammans med en vän, göra om en broschyr om hemvården i kommunen som sedan skulle kunna delas ut som information om verksamheten...

MEN

Eftersom jag samtidigt gjorde examensdelen "Att stödja äldre med minnessjukdomar" (en del av "Specialyrkesexamen i äldreomsorg") och praktiserade på ett demensboende satt jag kvällstid och filade på en ide´om hur man eventuellt kunde 1. sätta en liten guldkant på vården inom äldreomsorgen och samtidigt 2. hjälpa personalen att HINNA med guldkanten...

FÖR

När jag var på praktik fick jag lyxen av att få koncentrera mig på att "bara vara med" - att tillbringa tid tillsammans med vårdtagarna och göra allt det där "lilla extra" som man annars inte hinner med.

Som det är nu går mycket ut på att personalen måste hinna med grundvården.Punkt.Det tar ofta längre tid för personalen att planera en aktivitet tillsammans med vårdtagarna än att verkligen utföra den.

Iallafall skickade jag planen till ett par lärare för att kolla om det var helt huvudlösa tankar jag hade eller om det kanske kunde gå att genomföra i verkligheten - VILKET resulterade i att min plan fick bli mitt nya slutarbete (som fick högsta betyg, jeeeeej) och som jag sedan fick presentera inför en grupp med människor. De blev, i sin tur, intresserade och bad om mera information. Jag skickade ett mail med mina tankar i skriftlig form, sedan blev det sommar, jag bytte arbetsplats - från ett område av vårdarbetet till ett helt annat och i och med att allt var nytt koncentrerade jag mig på detta till 100%...

MEN

För ett par veckor sedan fick jag ett mail - OM jag hade X antal euron att förgylla äldrevården med - VAD skulle jag då använda dem till?

OCH

Jag gjorde en snabb uträkning, skrev ner huvudsakliga punkter, en grov skiss, finslipade lite - skickade ett svar: så HÄR skulle jag göra - fick ett nytt mail: Sätt igång!

GLÄDJE!

SÅ

Det sysslar jag med nu då på min fritid!
Och jag gör det med, just det, glädje! :)

Önskar er en riktigt fin söndag!

Nå, surprise surprise!

Min mamma oroar sig ibland över mig - hon kan inte förstå hur jag kan ha sån otur som jag har och att det ALLTID, så fort någonting börjar bli LITE bättre, dyker upp något nytt som suger kraften ur mig...

OCH

Det är sant, det är ingenting som hon inbillar sig!

Om det bara var mig själv det gällde skulle jag kunna berätta konkreta exempel på hur åt helv*te allt kan vara - hur saker bara händer, gång efter annan, men i och med att det för det mesta involverar andra människor i min absoluta närhet kan jag inte spy galla och beklaga mig detaljerat varken här eller på Facebook...

FAST

Vi kan som exempel ta det här med att jag gjorde ett RIKTIGT fynd på Juthbacka i år - jag gick dit enbart för "Lilla Damens" skull (hon ÄLSKAR Juthbacka marknad) - i plånboken hade jag cirka 50 euro, jag hade dagen innan betalt busskortet med en påse 20-centare (gissa om kassapersonalen på Matkahuolto var roade när det, på fredagseftermiddagen, dyker upp en tant som vill betala ett 83 euros kort med småpengar...heheh...) och...eh...väntas nu...var var jag?

JO!

Jag var på Juthbacka och hade cirka 50 euro i plånboken med vilka jag skulle föda två vuxna och ett barn, ha till oförutsedda utgifter tre dagar framöver ända tills det enorma barnbidraget betalades ut på tisdag...

OCH

Då uppenbarar sig ett "duskullealdrigtromigomjagberättadedet" fynd mitt framför mig - en grej som säljaren sålde för under en tia när den på internationella marknaden är värd flera hundra...

SÅ

Jag var ju med långa tänder TVUNGEN att köpa den! 

Där gick jag och kånkade på denna vackra (men oerhört otympliga) sak i ett par timmar tills "Lilla Damen" var nöjd med sin upplevelse men jag gjorde det: LEENDE!

FAST

Direkt jag kom hem ringde telefonen - det var min hyresgäst - dåliga nyheter - vattenläcka i huset!
(och NEJ, min hemförsäkring täcker INTE det!)

Nej, jag kan inte påstå att jag blev förvånad - det slår ju aldrig fel - om det någongång, mot förmodan, händer något roligt och positivt tar det inte länge innan något ANNAT händer för att uppväga uppsluppenheten med RÅGE.

MEN

Min mamma borde inte oroa sig för mig - jag har kommit till det stadiet när jag VET att det kommer att hända dåliga saker oberoende vad jag gör. Det stadiet där jag, när det händer, tänker någon tanke typ "jaha, just så" och "nå surprise, surprise", biter ihop och gör något åt det jag KAN göra något åt men accepterar läget när jag INTE kan göra något...

OCH

Övergår sedan till sånt som är roligare...

FÖR

Det var ju det där med att det KUNDE vara värre!

Nu blir det kaffe!
Ha en riktigt fin lördag! :)

Tummen upp för busschauffören!

När min älskade Ka inte gick igenom besiktningen och jag räknade ut att det skulle bli, i runda tal, 170 euro (som jag för övrigt ändå inte har) billigare i månaden att åka med buss till (och jaja, hem då) jobbet var det ett relativt enkelt beslut att dumpa bilen och...just det...börja gå och åka buss.

Bilen försvann i fredags och hela helgen var jag JÄTTENÖJD med mig själv - NU skulle det sparas pengar och gås ner i vikt (för det lär man ju faktiskt göra när man promenerar) och "OJOJOJ så glad jag kommer att vara när det är -25 ute och jag inte har någon bil som måste skrapas, borstas, köras på tomgång och gasas i en halvtimme innan den överhuvudtaget går att gnisslas ut från parkeringen!"...

MEN

På söndagen började ångesten visa sig i tankar som "JIIIISUS så DUM du är!", "Hur tror du att du ska klara dig utan BIL - du din enfaldiga idiot????" och "Imorgon kommer du helt klart att försova dig, missa bussen och bli av med jobbet, JAJA, snål spar och fan tar!"...

FAST

Måndag morgon stod jag där och väntade på bussen redan 20 minuter innan den skulle gå - "Lilla Damen" var nämligen så lycklig över att ÄNTLIGEN få cykla till dagis att hon drog på som den värsta komet - med mig efter - halvdöd!

Mer halvdöd än vanligt då alltså.
Jag är ingen morgonmänniska!

En av orsakerna till att jag har MYCKET svårt att ens tänka tanken att bo ihop med någon igen är det att jag skulle bli "smått" irriterad av att ha någon jopplande andra hälft som vill UMGÅS direkt på morgonen (mina barn räknas inte) - kärringen på glasberget, surkarten som hänger kvar...

Jag är INTE social på morgonen!

OCH

Min fantasibild av att jag kanske kunde tillbringa morgonens bussresa med att harmoniskt 1. sticka sockor eller 2. sitta och äta frukost eller 3. läsa någon bra bok eller 4. vidareutbilda mig inom något ämne...

SÅ

Kunde jag snabbt glömma - bussen är nämligen knökfull med ungdomar på väg till skolan! Inget paradis för sur och grinig kärring där inte.

FAST

Jag har istället roat mig med att iaktta det sociala samspelet mellan busschauffören och alla passagerare. Busschauffören är liksom GULD VÄRD! Han hälsar på ALLA - inte bara "hej" utan "God morgon!" och han tackar för alla "piiiiip" i kortautomaten och varenda en som stiger av får ett "Hej då!" - även när typ 15 stiger av samtidigt - ALLA får ett "Hej då!"...

Jag blir på så BRA humör!

FÖR

Någon av de här resenärerna kanske har ett rent helvete i sin skola eller på sitt jobb eller överhuvudtaget hela sin vardag - någon kanske blir mobbad eller utfryst, inga vänner, alldeles ENSAM...

MEN

Det finns EN som SER den här personen, som önskar "God morgon!", som tackar för något och som lägger märke till att personen går sin väg, som säger "Hej då!".

Tummen upp för den här chauffören!
Helt klart!
(som jag inte vet vad heter men han är från Maxmo) :)

Loppislördag!

Även om jag själv rantar fram och tillbaka mellan Jeppis och Nykarleby varje vardag är det någon annan i familjen som snällt får hållas i hemtrakterna, jag menar då "Lilla Damen"...

OCH

Eftersom livet är bra orättvist (enligt henne) - JAG får ju minsann åka till Jeppis vaaaarenda dag och HON får aaaaaaldrig åka dit blev det en dag i storstan för henne också idag.

Vi körde loppisrunda!

I och med att det var lördag började vi upplevelsen på åldringsvännernas loppis. Nu är det så att den tidigare har varit en klar favorit (för mig, inte för henne pga för lite leksaker) - inte nu längre dock. Förr gjorde man verkliga "fynd" där, deras prissättning gjorde att man släpade med sig allt möjligt onödigt hem - ingen skillnad om man faktiskt behövde det man kånkade hem eller ej...

FÖR

"DUH, det var ju BILLIGT och vem vet, det KUNDE ju vara bra att ha!"

FAST

Dagens besök var ganska onödigt - prissättningen fick mig att höja ögonbrynen flera gånger och av samtalen mellan de andra besökarna att döma var jag definitivt inte ensam om att anse att det mesta var lite väl dyrt.

VILKET

Är synd!

Jag förstår att de höjt priserna på en del saker, det gör jag verkligen - så billigt som det var förr var det ett rent paradis för loppisgalna, fyndgrävande kärringar som jag (läs: bättre än sex och DÅ är det billigt)...

MEN

Jag skulle rekommendera en lite mildare prissättning, något där mitt emellan! Som min före detta svärmor sade: "Det ska vara någon määrä med allt" (eller hur det nu var, man glömmer så lätt i min ålder).

Nå, vi strosade runt på andra loppisar:
Mamma, kan jag få det här? Vad kostar det här mamma? Om jag får den här, får jag något annat då mamma? 
Åt på Hesburger:
En kerrosateria med cokis, en hamburgermåltid med cokis och bara ketchup i hamburgaren och en juustoateria med cokis men utan kött i hamburgaren. Jojo! Allt i bara - allt utom köttet! Nej, ingen biff! 
Handade mat på Citymarket:
Jag går bara och ser på leksaker mamma! Maaaammmmaaaa, de har WINX CLUB! Jag är häääääär, vid leeeeeksaaaakerna mamma! Hööööör du mig mamma? Vaaaaar äääääär du? De har WINX CLUB! Kaaaaaan jag fåååååååå såna? Maaaaaaammmaaaaaa!

OCH

Sen körde vi hem:
Jag ska räkna till 100 nu mamma, vad kommer efter 29? Trettio! Trettio! Sen då? Trettioett! Trettioett! Sen då? Nå vad kommer efter ett? Två? Ja! Trettiotvå! Sen då?

He va he!

Kärlekskoden!

Fick tips om programmet "Kärlekskoden" av en arbetskamrat förra veckan...

OCH

Först blev jag "NÄ Ä"...

MEN

När jag fick höra att det baserade sig på, så kallad, vetenskaplig grund blev det genast mer intressant. Jag har i och för sig bara sett det första avsnittet ännu - det har inte funnits tid att se de andra men redan nu har jag fått mer kött på benen...

OCH

Mersmak!

Innehållet var inget nytt - jag menar, att man reagerar på dofter är ju allmän kunskap. Jag hör till den skaran av människor som genast reagerar på mina medmänniskors lukt - trots att jag för det mesta går i min egna lilla värld av blommor och varken ser eller hör min omgivning behövs det bara en liten bris med rätt after shave på rätt man för att jag ska vakna upp och vända mig om för att sniffa upp lite mer. Och nej, det är inte bara män och deras dofter jag nappar på - en kvinna med "rätt" parfym är precis lika lockande. Ja, inte själva kvinnan då utan DOFTEN!

Att rösten är viktig är ju ingen hejdundrande nyhet det heller - en del människors röster skulle jag kunna höra på 24/7 - bara blunda och verkligen LYSSNA.

Däremot tror jag inte att jag lägger märke till hur folk rör sig?

Tydligen bara dofter och röster som når in i min lilla världsbubbla.

FAST

Det nya, för det FANNS något nytt med det hela, var det här hur män och kvinnor "väljer" sin partner: Mannen i programmet (vänta, jag ska googla...jaha, tydligen hette han Staffan) hade en kandidat för doft, en annan för rösten och en tredje för hur hon rörde sig...

GRETA...

Å andra sidan valde en person för rösten, samma person för doften och sen, när det gällde hur de rörde sig, blev det SAMMA karl?

SÅ?

Vad betyder det?

Kan det vara att män på nåt sätt är skapta så att det mesta genetiskt är anpassat till en enhetlig kombination så att kvinnorna, om de gillar EN sak hos den här karln också automatiskt gillar fler saker?

MEDAN

Karlar helt enkelt bara behöver NÅNTING överhuvudtaget för att bli attraherade? Typ fina ögon, rätt sorts rumpa eller ett leende?

Sånt där är intressant!

Om ni...

...leker med tanken att, "på äldre dar", studera - kanske ta en helt ny examen via läroavtal - jobba och lära er nya saker på samma gång - "slå två flugor i en smäll"...

DON'T!

Jösses vad jag är TRÖTT!
Men det är snart över nu!
Bara liiiiiiiiiite till...

Mmmm...

SVINDYR humörförbättrare på burk!

Men...den hjälper!

Min sparbössa...

Annars, det första jag såg när jag vaknade imorse och öppnade ögonen var sparbössan jag fick av min farmor när jag var liten. Iallafall har jag för mig att jag att jag fick den av min farmor men det är mycket som jag är helt säker på som sedan visar sig att är FEL - d.v.s. tills jag börjar diskutera saken med min mamma (så nu väntar vi tills hon läst detta - då kommer sanningen fram).

Nå iallafall - så fort jag öppnade ögonen såg jag sparbössan jag satte på blombrädet i sovrummet när jag inte kom på något bättre ställe:

(bilden är lånad men min är alltså lika samma)

Den där har jag haft mycket roligt med (läs: enkel unge - enkla nöjen)...

OCH

Tydligen har mitt sinne för nöjen inte avancerat så där märkvärt mycket för nu tyckte jag det var riktigt kul att vrida upp den och lyssna på det ännu så bekanta ljudet när fågeln kommer ut och hämtar pengen (som man för övrigt sedan kommer åt genom öppningen i botten så man kan göra det IGEN och IGEN och IGEN). "Lilla damen" blev också förtjust - vi roade oss ett bra tag med det här innan det var dags för frukost.

FAST

Nu när jag sökte efter information om den på nätet och såg vilket pris en del tar för den...

SÅ

Har jag bestämt att den ska få byta plats...

Till något ställe HÖGT UPP så att varken jag eller dottern kommer åt den så där i rödaste rappet.

Tydligen inte bara innehållet i sparbössor som har något värde.

Vår på G?

Nu när jag sitter här (halvligger som en hösäck med fötterna upp på fotpallen) i soffan med datorn i famnen och Bumbibjörnarna på tv´n...

SÅ

Kan jag inte låta bli att lyfta blicken nu och då och titta ut.

FÖR

Om jag inte visste att det var februari skulle jag kunna inbilla mig att det är sommar, en regnig sommardag med ÅSKA på gång! Samma nyans på himlen, ett löfte om värme.

I år var det förresten ett uselt åskår - vad jag minns var det knappt någon åska alls att tala om och när det VAR åska kom den ju bara när jag var på jobb. Jag älskar åska, det GÖR jag, men vill ändå inte ha den när jag är jobbar för då hinner jag 1. inte njuta och 2. så tycker jag faktiskt det är lite så där smått obehagligt när jag är tvungen att vistas utomhus när den är rakt ovanför. Kärlek med respekt.

Iallafall - det ser varmt ut där ute och det ÄR det.

Jag har inte kontrollerat temperaturen men när jag gick ut och kände efter hörde jag fågelsång.

Är det våren som kommer?
Så konstig som den här vintern har varit kanske det inte alls är omöjligt?

Tråkig lördag!

Enligt konstens alla regler borde årets längsta dag vara 21 juni, det vill säga "sommarsolståndet" (anno 2014)...

MEN

Jag tror det har blivit något fel, vår värld har flyttats till en annan dimension eller så har det helt enkelt bara slagit slint...

FÖR

Jiiiiisus vad den här dagen har varit LÅNG!

Jag vaknade klarvaken 06.43 av någonting, jag vet inte vad men NÅNTING väckte mig och det tog evigheter innan jag lyckades somna om igen (för jag stiger INTE upp 06.43 på en lördag, jag vägrar, jag gör det bara inte)! Klockan var halv tio när jag vaknade nästa gång och sedan dess har heeeeeeeeela dan seeeeegat sig fram!

En fruktansvärt, fruktansvärt, FRUKTANSVÄRT tråkig lördag!

Vass gaffel!

Idag är jag invalid, blev det igår...när jag diskade!

Jag avskyr ovassa och tröga bestick - en del av de som gjorts är ju rent av skrattretande. Vad tror de som planerat designen att folk äter egentligen? Så slöa som vissa knivar är kan de på sin höjd skära aladåb och då ska man ha tålamod att gnida LÄNGE.

SÅ

Eftersom jag älskar kött, helst stekt eller grillat men kokt går också bra så länge det är KÖTT (och inte från ett kräk som är vitt, ulligt och säger BÄ), har jag modifierat mitt bestickanvändandet till "vanlig" gaffel kombinerad med grillkniv.

Med "vanlig" gaffel menar jag en sådan som har tillräckligt med utrymme mellan...nåja de där pinnarna/taggarna/eggarna?...vad HETER DET?...men inte så mycket utrymme att man måste gapa käken ur led för att få in maten i munnen och samtidigt är tillräckligt vassa för att maten ska fastna på dem överhuvudtaget.

JA!

Det ÄR noga!

Iallafall så hittade jag i januari, när jag strosade runt på loppis och NJÖT i lugn och ro, en påse med bestick för futtiga två euro:

Ärligt talat, om jag hade öppnat påsen och känt hur de luktade mögel skulle jag inte ha köpt dem men så långt kom jag ju inte - en påse med många, många bestick där knivarna var relativt vassa och gafflarna var lite väl breda MEN tillräckligt vassa de också för det minimala priset två euro?

Helt klart ett "måste ha"!

OCH

Efter att ha haft dem i blöt x antal gånger slutade de (nästan) att lukta.

FAST

Igår blev jag då alltså invalid - när jag diskade. Bråttom som jag hade att få eländet gjort så jag sedan skulle kunna 1. dammsuga 2. torka golv 3. torka damm och allt annat jag plötsligt hade inspiration att göra, gick det undan i diskhon tills det plötsligt, med en ilande, stickande och skärande smärta tog slut.

NÄR

Jag stod där med en av gafflarna inkilad mellan nagel och nagelband på höger pekfinger.
DÅ kan man tala om vass gaffel!

Nej, jag städade inte igår.
Det ska jag göra idag istället.

OCH

Nästa gång jag diskar ska jag göra det FÖRSIKTIGT!

Bra dag (peppar peppar)

När man haft en riktigt bra dag...

OCH

På kvällen kollar mailen och ser att läkemedelstenten, den man trodde sket sig totalt, gav full pott...

SÅ

Passar den här låten ganska bra!

"Blommor&bin"

Det här med att förklara "blommor och bin" för "Lilla Damen" är inte så enkelt. Jag menar, att bebisar växer i mammors mage är det inga problem att diskutera och vi HAR kommit så långt som det där med var de kommer ut (om än en lite förmildrad version)...

MEN

När hon vill veta exakt HUR papporna gör när de sätter in bebisarna i mammas mage...DÅ låser det sig! Hur gör andra? Berättar man allt för en femåring nuförtiden?

Iallafall är hon lite så där smått skeptisk till hur det verkligen går till och vill gärna ha kvar sin bild av att mammorna helt enkelt går till doktorn och väljer en flicka de tycker är fin och vill ha (så såg du mig mamma och tyckte jag var den finaste i hela världen och valde mig)...

OCH

Att om de, mot förmodan vid temporär sinnesförvirring, istället vill ha en POJKE så går de till tandläkaren och väljer en för vid tandläkaren finns det ju inget positivt.

Imorse på väg till dagis togs det här upp igen en gång.

"VARFÖR kom jag ut genom RUMPAN?"
"Varför kunde inte doktorn bara ta ut mig via magen och napan?"

SÅ

Jag sa som det var, att om allt går som det är planerat så kommer de flesta bebisar faktiskt ut genom rumpan och det är inget att skämmas över!

"Har ALLA dina barn kommit ut genom din rumpa?"

Nej, det har de ju inte - bara hon och hennes syster. Hennes storebror opererades ut.

"Jaha! Var han för STOR?"

Ja, det var han!

"Varför tog du honom då? Du skulle ha tagit en mindre!"

Så dum jag var!
Kanske tandläkaren hade slut på de där mindre modellerna?

En liten morot i spets...

En del som bantar (vilket fult, fult ord) köper sig ett (eller flera) klädesplagg som är för SMÅ och har på detta finurliga sätt ett MÅL för sitt lidande...

OCH

Även om jag först inte alls tyckte om den här metoden har jag nu börjat tänka om - kanske skulle jag också använda det här sättet för att försäkra mig om att jag lyckas? Ärligt talat, NÅT måste jag hitta på för med mitt balanssinne är det inte alls det lättaste att hållas på den smala och tråkiga stigen. Halt är det här förbaskade trådet också. Jag slinker hela tiden åt höger och vänster, ett evigt slirande!

SÅ

Vad ska jag då skaffa för plagg?
Finns ju bara ETT bra svar!
En klänning!

OCH

Inte vilken klänning som helst utan...tadaaaaa....en BRÖLLOPSKLÄNNING!

När jag entusiastiskt berättade denna (för mig) helt självklara uppenbarelse - att jag ska ha en bröllopsklänning som mål för mitt...hrmmm...."bantande" tyckte mina väninnor (som vanligt) att jag var lite väl högt uppe och flög - vad skulle jag med en sån till?

Men HEJ, det är ju en superbra ide´!

FÖR

OM jag någongång gifter mig så är det nog min ENDA gång och då borde jag ju absolut ha en riktig bröllopsklänning (dock inte vit och definitivt inte brudkrona om man kör med de regler som fanns förr).

Alltså borde jag köpa mig en brudklänning i storlek 40. Helst vill jag förstås ha en 38, men då skulle jag aldrig kunna använda den eller så skulle jag vara tvungen att köpa två likadana och ha dem som benvärmare!

OCH

Om jag nu skaffar min drömklänning i storlek 40 så måste jag inte bara 1. se till att rymmas i den utan också 2. se till att HÅLLAS i den för vad gör jag om jag en dag träffar min drömprins och jag är för TJOCK för min klänning (som kanske har hängt i garderoben i typ 20 år och väntat men vem hänger nu upp sig på såna bagateller)?

Var hittar man såna där "nufananammaskajagblismalochhållasdetockså" klänningar då?

Jo, på det magiska, magiska stället ebay!

Vad sägs om denna  dröm i spets för futtiga 74 euro? Fördelen med den är att den har lite sånt där gullegull över axlarna så att den inte hasar ner (och DET behövs - hur ordnar förresten kvinnor den här med bh-grejen när de gifter sig????).

...eeeelleeeeer....

Kanske denna (även om bruden på bilden antingen lider av leukemi eller är vampyr):

107.33 kostar den - vilket i praktiken betyder att man låter bli att gå till butiken en så där två gånger en månad och så har man sparat in DEN kostnaden!

Fiffig!

Jag är ju bara sååååå fiffig!

Vila...

Jag är sjukskriven med strikta order att VILA.
Det där med att VILA är inte så enkelt.

FAST

Nu börjar jag få ganska bra grepp om saken.
Å andra sidan sover jag sämre NU än när jag jobbade/gick i skola/gjorde allt annat?
Hur kan det vara så?

Attraktionslagen...

Attraktionslagen!
Hört om den?

Så där kort och gott är det att man visualiserar att man redan har det man önskar sig och så blir det så...ungefär.

Låter ju bra!

FAST

Problemet är nu bara att man måste ha klart för sig VAD man önskar sig.
"Be careful what you wish for!"

Behövs lite eftertanke före tror jag...

Hjärnans makt över kroppen

Hjärnans inverkan, eller påverkan, av kroppen (eller på kroppen? Har inte riktigt vaknat ännu) är egentligen ganska fascinerande. Till exempel imorse när jag drog på mig min kofta och gick ut på balkongen och rökte...

FÖR

Jo, det gör jag tyvärr ännu även om jag annars påbörjat ett mer hälsosamt leverne. Igår var jag bland annat till simhallen - att jag bara satt på bassängkanten och höll ögonen på en överlycklig liten dam och avslutade kvällen med en "XL Kerrosateria" på Hesburger räknas inte - man ska inte hänga upp sig på detaljer - jag VAR till simhallen och det är DET som är det väsentliga.

Iallafall så drog jag på mig min kofta och gick ut och satte mig i stolen, njöt av tystnaden (och diverse gifter) utan att frysa. Faktiskt så tänkte jag för mig själv att det var varmt. En inre diskussion som gick ungefär så här:

- Ganska varmt idag hördu?
- Ja, det är det faktiskt!
- Vad månne det kan vara?
- Jag orkar inte stiga upp och kolla men kanske -10?
- Nja, jag skulle tippa närmare nollan?
- Nollan är bra! Mera sånt!

MEN

När jag äntligen fått "Lilla Damen" att röra på sig och vi kom ut (d.v.s. när vi 1. hunnit se på Djungelboken 2. ätit de obligatoriska TVÅ rostade bröden med smör ÄNDA UT TILL KANTERNA som för övrigt ändå måste skäras bort + tonfisk 3. bytt strumpbyxor tre gånger eftersom de föregående var FEL 4. klätt på och av Barbiedockan som skulle med till dagis 5. dragit på oss alla utekläder när vi plötsligt inser att vi tydligen behöver på toa före vi far trots att vi nyss inte alls behövde  6. dragit på oss allt igen och är på väg ut genom dörren men kommer på att vi inte ska ha Barbie med för vi vill hellre ha musen "Pip" med och var är han? 7. hittat "Pip" men han bara MÅSTE klippas innan vi far - pälsen på huvudet PICKAS och KLIAR)...

SÅ

Knarrade dörrarna mer än vanligt när vi försökte komma in i bilen, starten gick si så där, det var ett rent helsike att svänga ratten (ingen servo annars heller) och växelspaken var OTROLIGT trög. Lika trög som jag för ännu i det här skedet levde jag i min lilla värld av blommor. I mitt huvud var det fortfarande "närmare nollan" - vad *** var det för FEL på bilen?

Väl framme vid dagis upplystes jag om den rätta utetemperaturen, att det istället för plus minus noll var typ -21 och med en vindhastighet på några meter per sekund så att det EGENTLIGEN kanske var närmare -30...

OCH

DÅ blev det plötsligt KALLT!
SVINKALLT!

Om ingen hade upplyst mig om verklighetens kranka blekhet hade jag förmodligen 1. fört bilen till min superhjälte till bilmekaniker på verkstaden och bett honom kolla vad den har för fel (ännu en gång bekräftat hans uppfattning om mig) och 2. gått ut och gå en smått uppfriskande promenad när jag kom hem igen i "det milda, vackra vädret"...

FAST

Nu är det ju för kallt för att röra på sig.
Synd!
Verkligen synd!
Blir en dag i soffan istället...

Examensklänning?

Om vi nu fortsätter med hashtaggar som till exempel "examen", "gym" och "bli smal" så kommer vi in på ämnet: What to wear??????

Först och främst måste jag ju ha en MÖSSA! Egentligen hade jag tänkt skippa den - jag menar, vad ska man med den till? Svindyrt. En massa pengar för en mössa man har på sig ett par timmar och eftersom jag oftast undviker kameror som pesten kommer knappast jag och min mössa att förevigas heller.

MEN

Sedan slog det mig att VISST ska jag ha mössa! Jag hade ingen när jag tog min första examen - inte när jag tog min andra heller. Nu är det tredje gången gillt. Nu ska jag ha mössa!

OCH

Då kommer vi vidare till nästa problem.
Resten av kroppen då?

När vi kämpar i vårt anletes svett på gymet (nejdå, jag har inte gett upp ännu) och någon av oss suckar RIKTIGT tungt är det ETT ord som gäller: EXAMENSKLÄNNING!!!!!

Jag är inte "söta & rara i klänning med benen bara" typen av människa, det är bara inte JAG, men nu har vi bestämt att vi ska ha klänningar på oss den här viktiga dag som vi väntat på i flera år...

OCH

Därför har jag, på skoj, roat mig med att titta på klänningar från Asien. Där kostar de knappt någonting överhuvudtaget - till och med UNDERBARA, handsydda och måttbeställda bröllopsklänningar kostar mindre än elräkningen som envisas med att dimpa ner i postlådan varannan månad.

SÅ

När jag lade länkar på Facebook med bilder på de här klänningarna (allt ska ju delas, javisst javisst) hittade min kära mor en riktigt anskrämlig klänning och sa att om jag väljer just DEN och den beställs i storlek TRETTIOÅTTA så betalar hon den.

Jag funderar på att acceptera budet!

Bara det att en sån kreation kostar närmare 300 dollar när man kan få en Askungendröm till brudklänning för en 50-lapp måste ju göra den SPECIELL!

OCH

En sak är säker, INGEN skulle ha likadan klänning som jag! :))

Självförsvar & ärtsoppsburkar

I och med att jag (förhoppningsvis&peppar peppar) blir färdig närvårdare i vår kretsar en hel del av mitt liv runt det just nu. Det sista året gör jag via läroavtal, det vill säga - jag är anställd 85% och studerar vid sidan om samt har närstudieperioder lite nu och då.

En del av vår utbildning var att gå på en obligatorisk självförsvarskurs...

VILKET

Jag, till en början, tyckte var ganska onödigt men sedan ändrade åsikt om ganska fort. För det var roligt. Riktigt roligt. Verkligen skoj att få stora, starka män att ligga ner med några små handgrepp!

FAST

Det här med, så kallat, självförsvar är egentligen ganska "löjligt" - löjligt på det viset att om Nils-Holger attackerar mig med kniv och jag drämmer till honom med min "in case of emergency ärtsoppsburk" som jag har i min handväska så att han tappar sin kniv och får ett blåmärke på armen...

JA!

Då kan JAG åtalas för misshandel?
(Nu pratar jag alltså inte om arbetsrelaterade situationer utan när jag "går på gatan", dvs "på stan"!)

Om jag däremot nyss varit och handlat och bara RÅKAR ha en ärtsoppsburk i väskan, typ om det är onsdagskväll och vi ska ha just ärtsoppa till middag imorgon, - DÅ får jag dunta till Nils-Holger med min ärtsoppsburk men förmodligen blir jag åtalad för misshandel iallafall om jag tar i för hårt?

Och vad händer om jag försöker ta kniven AV Nils-Holger med hjälp av de grepp vi lärde oss på kursen:

(Här har jag lånat en film från sidan http://www.stenudd.se/aikido/aikidotekniker-40-tantodori.htm utan att fråga, jag hoppas jag blir förlåten)


Iallafall - vad händer om jag försöker ta kniven av N-H och det då sker en liten miss så att jag med min koordination sprättar upp magen på honom eller kapar en sena eller två? Det är nog snäppet värre än ärtsoppsburken!

FAST

Skoj var det!
Hade jag bara mer tid skulle jag GÄRNA lära mig mer!

KALLT!

Jag som hade satt mitt hopp och min tillit till den, så kallade, "växthuseffekten" får i skrivande stund känna mig både vilsefaren och hopplös...nej...vänta nu...nu blev det något fel?

NÅ

Iallafall.
Jag håller på att frysa ihjäl!

Min hyra kommer att höjas med typ 700% efter den här köldknäppen - inte på grund av värmen inomhus för den rår jag inte på men vattenräkningen borde påverka mitt liv och leverne några år framöver. Skulle jag bara "täckas" skulle jag BO i duschen, bo under den där underbara, underbara, UNDERBARA strålen av hett, hett, HETT vatten!

Så här brukar det ju inte vara?
Tidigare har jag ju verkligen gillat både kyla och snö...

MEN

Nu lider alla delar av min kropp - alla leder svider och sticker och VÄRKER!
Och jag är TRÖTT!
Så trött att jag höll på att somna på gymmet idag (PÅ RIKTIGT!!!!!)

Enda gången jag har varmt är när jag stått under riktigt kokhett vatten i x antal minuter - när jag, med skarp övertalningsförmåga och milt våld, fått mig själv övertalad att stänga av vattnet kommer jag ut knallröd som en kokt kräfta, svettas ett tag...

OCH

Så fryser jag IGEN!

SÅ

Liiiiite varmare tack!

Innan jag bäddar ner mig i soffan under duntäcke och fleecefilt delar jag låten som hjälpte mig att inte frysa ihjäl på hemvägen idag:



Det har tagit mig ett tag att vänja mig med den här versionen eftersom jag gillade originalet bättre men det tycks som om den smyger sig på en?

Dålig, dålig människa!

Sitter i soffan i väntan på att det nya avsnittet av "Scandal" ska bli klart och inser (ännu en gång) att jag är en dålig, dålig, DÅLIG människa!

Varför?

Ja, bland annat borde jag ha tillbringat min lediga helg till att läsa läkemedelsteori eftersom jag inte tentade det när vi nyss gått igenom det och det satt som berget (muahahaha...DEN var bra) - nu är jag på samma nivå som vanligt, dvs. NOLL KOLL! Dessutom har vi anatomitent på kommande, samma sak där - NOLL KOLL! Jag KUNDE alltså ha gjort något vettigt dessa 48 timmar...

MEN

Vad har jag gjort istället?
Följt med den olyckliga kärlekshistorien mellan "Fitz" och "Olivia"!

OCH

Nu när jag BORDE gå och lägga mig så jag orkar vara "med" imorgon i skolan - vad gör jag DÅ? Följer den olyckliga kärlekshistorien mellan "Fitz" och "Olivia"!

Jag är en dålig, dålig, DÅLIG människa!

Bildbevis på vågresultat

Ps.

Eftersom jag inte har någon skam i kroppen (får väl inte plats för allt fett) sätter jag ut de två kvitton som jag fått - utskrivna från den där RIKTIGT hemska vågen som används (läs här hur den fungerar). Kvittot till vänster är från studiebesöket i onsdags, det till höger är från igår. Jag ber er observera att jag i onsdags var 57 år medan jag igår "bara" var 55! 

Mitt (tillfälliga) nya liv

Jag önskar jag kunde säga att jag börjat ett nytt liv...

MEN

Eftersom jag känner mig själv, hur jag kan tycka att något är RIKTIGT roligt ett tag för att sedan tappa intresset (finns väl en bokstavskombination för det) totalt så vaktar jag min tunga...

FAST

Just nu är "mitt tillfälliga nya liv" riktigt roande!

I onsdags blev vi skickade på studiebesök till Xtravaganza i Jakobstad...

OCH

De som känner mig kan förstå hur exalterad jag var av DET besöket. Jag menar, ett GYM??? Jag som spytt galla över alla statusuppdateringar där fröken "jagärjubarasååååhimlaaktiv" berättat om än det ena träningspasset efter det andra medans man själv suttit med den bärbara i knät samtidigt som man har placerat både kaffemugg och en tallrik med glass på maghyllan - bara att klicka och lassa in!

Det var alltså med långa tänder jag deltog i detta besök - ska jag vara ärlig så hade jag bestämt mig för att ta det som det var - en stund av lidande innan jag hade möjlighet att dra en snabb loppisrunda...

Något hände.
Något TOTALT oväntat.
En timme senare stod jag nämligen på utsidan med ett halvårskort?

HALLÅ?

Nej, allvarligt talat - jag vet exakt vad som fångade mitt intresse. Jag uppskattade bland annat det att de som just då tränade inte var den där sorten som man förväntar sig att se när man besöker ett gym. Det var inte de där unga och ursköna kvinnorna och männen med rumpor och magar huggna i sten, "de där" som egentligen inte alls behöver träna för de är så där äckligt perfekta ÄNDÅ *surt sa räven* - det var vanliga människor i min egen ålder med vanliga kläder och stämningen, ja...den kändes "rätt"!

Dessutom hjälpte nog grupptrycket till - vi är, tillsvidare, fyra som ska försöka träffas och träna tillsammans - ju fler desto roligare.

Vi får väl se hur det går! ;)