Glädje!

Som avslutning av skolan skulle vi göra ett så kallat "slutarbete"...

OCH

Mitt egentliga slutarbete var att, tillsammans med en vän, göra om en broschyr om hemvården i kommunen som sedan skulle kunna delas ut som information om verksamheten...

MEN

Eftersom jag samtidigt gjorde examensdelen "Att stödja äldre med minnessjukdomar" (en del av "Specialyrkesexamen i äldreomsorg") och praktiserade på ett demensboende satt jag kvällstid och filade på en ide´om hur man eventuellt kunde 1. sätta en liten guldkant på vården inom äldreomsorgen och samtidigt 2. hjälpa personalen att HINNA med guldkanten...

FÖR

När jag var på praktik fick jag lyxen av att få koncentrera mig på att "bara vara med" - att tillbringa tid tillsammans med vårdtagarna och göra allt det där "lilla extra" som man annars inte hinner med.

Som det är nu går mycket ut på att personalen måste hinna med grundvården.Punkt.Det tar ofta längre tid för personalen att planera en aktivitet tillsammans med vårdtagarna än att verkligen utföra den.

Iallafall skickade jag planen till ett par lärare för att kolla om det var helt huvudlösa tankar jag hade eller om det kanske kunde gå att genomföra i verkligheten - VILKET resulterade i att min plan fick bli mitt nya slutarbete (som fick högsta betyg, jeeeeej) och som jag sedan fick presentera inför en grupp med människor. De blev, i sin tur, intresserade och bad om mera information. Jag skickade ett mail med mina tankar i skriftlig form, sedan blev det sommar, jag bytte arbetsplats - från ett område av vårdarbetet till ett helt annat och i och med att allt var nytt koncentrerade jag mig på detta till 100%...

MEN

För ett par veckor sedan fick jag ett mail - OM jag hade X antal euron att förgylla äldrevården med - VAD skulle jag då använda dem till?

OCH

Jag gjorde en snabb uträkning, skrev ner huvudsakliga punkter, en grov skiss, finslipade lite - skickade ett svar: så HÄR skulle jag göra - fick ett nytt mail: Sätt igång!

GLÄDJE!

SÅ

Det sysslar jag med nu då på min fritid!
Och jag gör det med, just det, glädje! :)

Önskar er en riktigt fin söndag!

Nå, surprise surprise!

Min mamma oroar sig ibland över mig - hon kan inte förstå hur jag kan ha sån otur som jag har och att det ALLTID, så fort någonting börjar bli LITE bättre, dyker upp något nytt som suger kraften ur mig...

OCH

Det är sant, det är ingenting som hon inbillar sig!

Om det bara var mig själv det gällde skulle jag kunna berätta konkreta exempel på hur åt helv*te allt kan vara - hur saker bara händer, gång efter annan, men i och med att det för det mesta involverar andra människor i min absoluta närhet kan jag inte spy galla och beklaga mig detaljerat varken här eller på Facebook...

FAST

Vi kan som exempel ta det här med att jag gjorde ett RIKTIGT fynd på Juthbacka i år - jag gick dit enbart för "Lilla Damens" skull (hon ÄLSKAR Juthbacka marknad) - i plånboken hade jag cirka 50 euro, jag hade dagen innan betalt busskortet med en påse 20-centare (gissa om kassapersonalen på Matkahuolto var roade när det, på fredagseftermiddagen, dyker upp en tant som vill betala ett 83 euros kort med småpengar...heheh...) och...eh...väntas nu...var var jag?

JO!

Jag var på Juthbacka och hade cirka 50 euro i plånboken med vilka jag skulle föda två vuxna och ett barn, ha till oförutsedda utgifter tre dagar framöver ända tills det enorma barnbidraget betalades ut på tisdag...

OCH

Då uppenbarar sig ett "duskullealdrigtromigomjagberättadedet" fynd mitt framför mig - en grej som säljaren sålde för under en tia när den på internationella marknaden är värd flera hundra...

SÅ

Jag var ju med långa tänder TVUNGEN att köpa den! 

Där gick jag och kånkade på denna vackra (men oerhört otympliga) sak i ett par timmar tills "Lilla Damen" var nöjd med sin upplevelse men jag gjorde det: LEENDE!

FAST

Direkt jag kom hem ringde telefonen - det var min hyresgäst - dåliga nyheter - vattenläcka i huset!
(och NEJ, min hemförsäkring täcker INTE det!)

Nej, jag kan inte påstå att jag blev förvånad - det slår ju aldrig fel - om det någongång, mot förmodan, händer något roligt och positivt tar det inte länge innan något ANNAT händer för att uppväga uppsluppenheten med RÅGE.

MEN

Min mamma borde inte oroa sig för mig - jag har kommit till det stadiet när jag VET att det kommer att hända dåliga saker oberoende vad jag gör. Det stadiet där jag, när det händer, tänker någon tanke typ "jaha, just så" och "nå surprise, surprise", biter ihop och gör något åt det jag KAN göra något åt men accepterar läget när jag INTE kan göra något...

OCH

Övergår sedan till sånt som är roligare...

FÖR

Det var ju det där med att det KUNDE vara värre!

Nu blir det kaffe!
Ha en riktigt fin lördag! :)

Tummen upp för busschauffören!

När min älskade Ka inte gick igenom besiktningen och jag räknade ut att det skulle bli, i runda tal, 170 euro (som jag för övrigt ändå inte har) billigare i månaden att åka med buss till (och jaja, hem då) jobbet var det ett relativt enkelt beslut att dumpa bilen och...just det...börja gå och åka buss.

Bilen försvann i fredags och hela helgen var jag JÄTTENÖJD med mig själv - NU skulle det sparas pengar och gås ner i vikt (för det lär man ju faktiskt göra när man promenerar) och "OJOJOJ så glad jag kommer att vara när det är -25 ute och jag inte har någon bil som måste skrapas, borstas, köras på tomgång och gasas i en halvtimme innan den överhuvudtaget går att gnisslas ut från parkeringen!"...

MEN

På söndagen började ångesten visa sig i tankar som "JIIIISUS så DUM du är!", "Hur tror du att du ska klara dig utan BIL - du din enfaldiga idiot????" och "Imorgon kommer du helt klart att försova dig, missa bussen och bli av med jobbet, JAJA, snål spar och fan tar!"...

FAST

Måndag morgon stod jag där och väntade på bussen redan 20 minuter innan den skulle gå - "Lilla Damen" var nämligen så lycklig över att ÄNTLIGEN få cykla till dagis att hon drog på som den värsta komet - med mig efter - halvdöd!

Mer halvdöd än vanligt då alltså.
Jag är ingen morgonmänniska!

En av orsakerna till att jag har MYCKET svårt att ens tänka tanken att bo ihop med någon igen är det att jag skulle bli "smått" irriterad av att ha någon jopplande andra hälft som vill UMGÅS direkt på morgonen (mina barn räknas inte) - kärringen på glasberget, surkarten som hänger kvar...

Jag är INTE social på morgonen!

OCH

Min fantasibild av att jag kanske kunde tillbringa morgonens bussresa med att harmoniskt 1. sticka sockor eller 2. sitta och äta frukost eller 3. läsa någon bra bok eller 4. vidareutbilda mig inom något ämne...

SÅ

Kunde jag snabbt glömma - bussen är nämligen knökfull med ungdomar på väg till skolan! Inget paradis för sur och grinig kärring där inte.

FAST

Jag har istället roat mig med att iaktta det sociala samspelet mellan busschauffören och alla passagerare. Busschauffören är liksom GULD VÄRD! Han hälsar på ALLA - inte bara "hej" utan "God morgon!" och han tackar för alla "piiiiip" i kortautomaten och varenda en som stiger av får ett "Hej då!" - även när typ 15 stiger av samtidigt - ALLA får ett "Hej då!"...

Jag blir på så BRA humör!

FÖR

Någon av de här resenärerna kanske har ett rent helvete i sin skola eller på sitt jobb eller överhuvudtaget hela sin vardag - någon kanske blir mobbad eller utfryst, inga vänner, alldeles ENSAM...

MEN

Det finns EN som SER den här personen, som önskar "God morgon!", som tackar för något och som lägger märke till att personen går sin väg, som säger "Hej då!".

Tummen upp för den här chauffören!
Helt klart!
(som jag inte vet vad heter men han är från Maxmo) :)