26 juli 2017

Jag är en urusel vän - förlåt! ❤

Jag har nog alltid varit den typen av människa att jag klarat av att vara ensam.

När jag var liten satt jag ofta instängd i mitt rum - ibland var mina föräldrar till och med tvungna att kika in för att se om jag var ok...

OCH

Där satt jag, fullt nöjd, i min egna lilla värld. Den som jag byggt upp med hjälp av lego och leksaksdjur.

Visst hade jag vänner och visst lekte jag med andra...

MEN

Det där direkta behovet av att alltid ha sällskap...

Det har jag aldrig haft.

Åren gick och (fysiskt) lämnade jag legobitarna bakom mig. Bytte ut dem mot böcker, att själv skriva texter, uppsatser, noveller och dikter.

I det skedet var jag fortfarande social...

FAST

De senaste åren har jag varit en värdelös vän. Livet har varit för tungt i sig själv. Det ena bekymret har följt det andra. All ledig tid har gått åt till att försöka hitta lösningar...

ELLER

Att samla krafter att möta NÄSTA problem.

Många människor har försökt vara och bli min vän under de här åren...

MEN

Förr eller senare gett upp.

Jag förstår dem så väl - vem orkar och ids försöka upprätthålla ett vänskapsförhållande med någon som inte orkar ge något tillbaka? Som aldrig orkar träffas? Som, när man väl träffas, varenda gång verkligen uppskattar det sociala och själv undrar varför man inte gör "det här oftare" för det får ju en att må så himla bra...

FAST

Sen, nästa gång någon velat träffas, tackar nej...

FÖR

Bara tanken på att umgås med någon får en att vilja gråta?

Vem ids ringa en vän som alltid har telefonen på tyst? Vem fortsätter skriva till någon som orkar svara max fem gånger innan det blir tungt och slutar skriva?

Jag ber er alla härmed om förlåtelse för att jag är och har varit den värdelösa vän jag är / har varit. Det är inte NI - det är JAG! Jag gillar er...det är bara det att mina krafter inte räcker till.

Det lär inte bli bättre inom snar framtid heller så jag passar dessutom på att be om ursäkt för den vän jag kommer att vara!

De som känner mig vet historien bakom - hur jag ägde ett hus, hyrde ut det till en person som inte betalade hyra och hur det tog två år innan jag, på rättslig väg, fick ut människan.

Att banken då redan sagt upp lånet. Att jag blev tvungen att sälja huset med enorm förlust. Att min ekonomi redan var körd i botten efter att ha försökt rädda hus och hem i flera år trots att jag samtidigt betalat hyra och levnadskostnader på annan ort. Att mina inkomster mäts ut. Att jag lever på minimiinkomst.

Att jag jobbar deltid eftersom jag kraschade för ett år sedan och inte längre klarar av att jobba heltid...

Att jag sitter med skulder på typ 100 000.

Som min mor och bror står i borgen för.

Vilket...kanske ger en liten vink om varför jag kört 110% på annat än att odla vänskap under sommaren...

NEJ

Knappast lär jag bli någon märkbart bättre vän inom snar framtid...

OCH

Trots att jag VILL försöka skärpa mig ger jag inga garantier.

Det är definitivt inte er det är fel på.
Det är jag.

Förlåt!








25 juli 2017

Bit ihop och LE!

Svensk film som bäst...

"En kvinna ska vara k*t, glad och tacksam!"

(Censur pga att yngsta dottern har börjat blogga och eventuellt hittar mig)

Iallafall...

Det är inte jag.

Vi var på semester i början av juli. Helt bra semester annars...

MEN

Det jag retade upp mig på mest, otacksam som jag är då, var serviceandan. Nu drar jag inte hela personalen under samma kam - det fanns undantag...

FAST

Majoriteten av hotellpersonalen borde faktiskt skärpa sig.

Jag har jobbat inom serviceyrket i nästan hela mitt liv - om man tror att det är en dans på rosor kommer man att upptäcka att rosorna är av den sorten som har en jäkla massa taggar överallt...

MEN

När man stiger på en av de här taggarna fortsätter man att le och göra sitt bästa för att kunden ska få en bra upplevelse - taggen får man plocka bort SEN. Halta på nu bara och LE!

Där kom "glad" in!
(Första ordet ids jag inte ens befatta mig med)

Nu är ju jag inte den typen som kräver svenskspråkig service överallt. Om ni läser mina inlägg här från tidernas begynnelse ser ni att min åsikt är (förlåt nu bara) - bor man i Finland måste man kunna finska.

Jo! Jag VET att det är lagstadgat. Jag VET att jag, som svenskspråkig, har RÄTT att få betjäning på mitt eget modersmål...

MEN

Även om vatten består av en liten del syre betyder det ju inte att vi kan andas det, eller hur?

Nå...

Om jag skulle återgå till det jag höll på med...var var jag?

Jo, service!

Om vi då tar ett hotell och det här hotellet ordnar semestrar för svenskspråkiga...då borde personalen kunna svenska! Inte alla...men en så pass stor del att gästernas vistelse löper smärtfritt. Övrig personals uppgift är att LE, säga "Ett ögonblick"...

OCH

Leta reda på någon inom personalen som kan svenska.

Det handlar inte om minioritetspråk och rätt att få betjäning på modersmålet - det handlar om service.

Oberoende språk.
Oberoende område.

Det är inte taggen i DIN fot som är det viktiga här.

Det är KUNDEN.

OCH

Om man känner att man inte längre orkar vara så serviceinriktad som man BÖR vara - när man inte längre klarar av att le på grund av taggen som borrat in sig i fotsulan...



Tar man paus.
Eller byter jobb.


24 juli 2017

Oplanerat inredningstema...

Ibland tar inredningen i ens hem en sväng man inte planerat.

Ni vet...

Man skaffar hem en sak...som i sin tur leder till att man gör eller tar hem en till sak i samma tema osv.



Har det gått med mitt sovrum nu.

Det började med att jag ville lära mig att göra dockor/figurer i lera. Den allra första ängeln jag gjorde blev så amatörsmässig att jag inte iddes ge bort den. Att slänga en ängel var inte heller ett alternativ. Den fick stanna i mitt sovrum...

OCH

När jag sedan hittade en "Maria & Jesus" i gips på missionsloppis för 10 cent...

JA...

Då köpte jag den - jag hade ju redan en ängel...eller hur!?!

SEN

Bar jag, för någon dag sedan, försiktigt hem Jesustavlan min mormor alltid hade hängande i SITT sovrum. Den skulle nu hänga i mitt.

FÖR

Jag hade ju redan en ängel OCH en "Maria & Jesus" där, eller hur!?!


OCH

Det var just det här jag menade med att ens inredning kan ta en sväng man definitivt inte planerat från första början!

FAST

Jag TROR det blir bra.



23 juli 2017

Som Lotta..."i smyg"?

Vaknade imorse klockan FEM av att någon granne körde borrmaskinen i väggen...

SEN

Låg jag vaken länge...somnade om...

OCH

Väcktes på nytt av kyrkklockorna.

De, i sin tur, fick mig att tänka på en person som gått bort och det en annan person sade om henne i ett samtal för flera år sedan...

- Jag tror nog att ***** kanske var...ja, vad heter det nu igen? Det där när kvinnor tycker om kvinnor?
- Du menar homosexuell?
- Ja! Just det!
- Jasså? Varför tror du det?
- Nå, hennes man dog ju ganska snabbt men sen levde hon ensam ända tills hon själv dog? Hon skaffade aldrig nån ny karl?

OCH

Sen började jag tänka på begreppet "ensamstående" och "att vara singel"...

FÖR

Att begrunda det faktum...att de flesta andra singlar faktiskt alltid letar efter sin " andra hälft".

Aktivt?

Alla andra....

MEN

Inte jag?

Innebär det då också att folk, när jag "gått vidare", kommer att säga samma sak om mig? Att jag var lesbisk men körde Lotta på Bråkmakargatanstuket - att jag var det..."i smyg"?

FÖR

Det är väl inte normalt att man inte vill ha någon partner? Egentligen? Helt krasst - vi hör till en art som inte lever ensamma. Inte frivilligt iallafall.

FAST

Det finns ju undantag som bekräftar regeln. Det finns såna som, av egen vilja, är "halv".
Som inte har den minsta lilla längtan efter att " vara en hela". Av olika skäl.

Såna...som jag.

Visst händer det att jag (ytterst sällan) träffar på någon som attraherar mig tillräckligt mycket för att få mig att fundera på saken...men sen överger jag snabbt den tanken - "Jiisus Anette - skärp dig!". I mitt fall handlar det om (självdiagnostiserad) självbevarelsedrift - jag har inte kapacitet att släppa in ytterligare en människa i mitt liv. Jag orkar inte helt enkelt.

Kanske jag skulle tänka på ett annat sätt..om livet vore annorlunda? Om jag inte hade fullt upp med att överleva?

Vem vet? När situationen ändras lovar jag att uppdatera...

MEN

För tillfället får det vara så här.
Med risk för att folk pratar då.
Det skulle de väl göra oberoende.
Det bjuder jag på! ☺






14 juli 2017

Tänk!

Ibland blir jag störd på mig själv (jo, även jag min Brutus...även jag)...

FÖR

Jag har så många ideer.
Min hjärna kopplar aldrig av.
Även om jag ofta säger "jag orkar inte tänka"...



Är det just det jag gör.
Konstant.
Jag ser saker framför mig...som leder vidare till något helt annat som i sin tur får mig att hoppa till moment 790 där jag plötsligt stannar...

FÖR

Just DÄR finns en vision...

OCH

Sen kör jag 110% på den visionen...

MEN

Under tiden jag gör det har jag redan, mentalt, sprungit vidare för att hitta nästa sak som bara väntar på att upptäckas och genomföras.

Det var bl.a. därför jag lärde mig att virka - sätter jag mig ner och virkar...glömmer jag att tänka. Då MÅSTE jag koncentrera mig på att räkna maskor och varv...allt annat stannar upp. I och för sig ger ju det nya problem - jag menar, andra kanske virkar en...eller två saker av samma modell medan jag, när jag väl lärt mig ett mönster, virkar 23...

FAST

Det är ju bara detaljer.

Iallafall...

I dessa tider, när min mammas hus töms, hinner jag inte virka. Istället kör jag då 110% på att hjälpa till där samtidigt som jag försöker röja hemma så att jag ska få plats med de saker jag släpar hem från hennes...

OCH

I förrgår pulade jag, med milt våld och många svordomar, in två bokhyllor i bilen.

"Det SKA gå!"

Väl uppburna (VARFÖR måste du ALLTID bo HÖGST UPP??? som min mamma brukar säga) hemma skulle de skruvas ihop...

FÖR

Att placeras...precis DÄR var jag sett dem i vision nr 354 876.

Det blev (nästan) så som jag tänkt!

MEN

Det betydde sen att en annan vägg blev tom.
Man kan ju inte ha en tom vägg!

FAST

En TOM vägg innebär i sin tur att man kan ha en sån där öppen spis som jag LÄNGE velat ha...



Nu kör jag på det!

Tidigare ville jag ha en dekorationsspis av den här typen:



Sen såg jag vad de kostade och tänkte om. Jo, jag vet att man kan bygga en själv - jag orkar inte.

Nu "vill" jag istället ha en sån här:


De är inte billiga de heller men jag ställer min tillit till att hitta en begagnad som är relativt billig.

I min vision står då den här på en upphöjd plats (kaklad låda) mot den tomma väggen men SEN ska det också gå ett rör bakom den upp till taket. Ett mattsvart rör. Har redan färgen hemma.

Nu gäller det bara att få min vision att ta fysisk form...

FÖR

TÄNK så mysigt det blir sen i höst...
När jag sitter i soffan...
Och virkar...
Med en fakebrasa i kaminen...

TÄNK!
(Jag är ju duktig på det)



11 juli 2017

Något håller på att förändras?


Plötsligt känner jag en obeskrivlig lust att blogga igen.

Det skulle vara att slå två flugor i en smäll - jag skulle få utlopp för min lust att skriva...

OCH

Mina facebookvänner skulle inte behöva stå ut med att jag uppdaterar min status 700 gånger per dag längre.



"Nu byri vi!"

Egentligen handlar det här inlägget bland annat om en bild jag nyss hittade i mitt "flöde" på facebook - "Love finds you when you find it in yourself".

OCH

Det är säkert sant?
Eller?
Hur är det nu igen?

Jag TROR jag har en massa kärlek inuti mig. Djupt inne.
Under valkarna då...

Problemet är bara att jag pantar på den. Sparar. Delar bara med mig av den till min familj...och ett fåtal människor som jag inte kan låta bli att tycka om (ta t.ex. Cindy då ❤ ) även om jag ställt in mig på att vara 100% osocial och riktig ragata. Intalat mig om att jag inte har kapacitet till mer.

SEN

Uppenbarar sig människor som får mig att tänka efter - ger mig huvudbry...stökar till det jag ställt in mig på...bara genom att DISKUTERA saker med mig...

SOM

När jag nyligen pratade med en om hur viktig "beröring" egentligen är.

Jag har aldrig varit den "kramiga" typen. Kan inte påstå att det varit min "grej" att hålla om såna som "inte hör till min inre krets"...

FAST

När jag började jobba inom vården kom det automatiskt - en klapp här...en kram där...bara det att sätta sin hand på en annans hand gjorde stor skillnad. Inte bara för dem jag " tog hand om" utan även för mig.

Sen...när jag slutade jobba inom vården (just DET området) slutade jag med "sånt". Allt "onödigt påtas" eliminerades snabbt ur mitt liv. Skippades. Glömdes bort. Existerade inte längre.

TILLS

Jag nu då, bara av ett kort samtal, blev påmind igen.

Pointen med det här?

Ärligt talat...jag vet inte?

Min självbild och världsuppfattning håller på att förändras. Jag har inte ännu kommit fram till om jag tänker tillåta det eller inte...

FAST

Tydligen har jag, undermedvetet, redan gjort någon slags omställning...

Jag menar...
Jag bloggar ju...
Efter lång, lång tids paus...






16 augusti 2016

WOW, vilken himmel!

"Lilla damen" skulle sova (tackar förresten högre makter för att skolan börjat och "någon" nuförtiden är trött på kvällarna) när jag plötsligt upptäckte himlen utanför fönstret.

- Men WOW, kolla himlen!
- Lägg av, jag försöker faktiskt sova!
- Men KOLLA! Så himla vacker! Jag måste ta foto!

OCH

Så rusade jag upp, rev till mig telefonen och började fota. Det blev inte rätt färger - prövade på nytt - nope - en gång till...nähä?

- Ge dig nu mamma, nu räcker det! Lägg bort den där telefon nu!
- Men jag får inte rätt färger - det ser inte ut som det ser ut där ute!
- *suck* Får jag se? Helt ok foto mamma - skicka det till mig på Whatsapp och strunta i det där nu!
- Men färgerna är ju FEL! Kolla nu på himlen vilken färg den har!
- Behövs inte, jag såg ju fotot!
- Det är ju FEL färger på fotot!
- Jaaajaaa, det är väl inte så noga?
- AH! Kanske det blir bättre med en riktig kamera? *springer efter kameran*
- *suck*
- Jepp! Se så fina färger det blir nu!
- Men herregud mamma, nu får du väl GE dig! Det är NATT nu och då SOVER man! LÄGG BORT KAMERAN NU OCH LUGNA NER DIG!

Och hon är den av oss som har ADHD-diagnos?

(taget med kameran)

(taget med telefon)