Varje vår blir jag lika förtjust - snön försvinner, solen skiner, kvittkvitt överallt, myspys för hela slanten...
MEN
Det tar inte länge innan jag blir irriterad...
FÖR
Vartenda år har jag GLÖMT allt krångel som våren ställer till med!
I början är det roligt att gå där ute på gården och kratta - "nu jäklar blir det fint" - "i ÅR ska jag minsann engagera mig i trädgården och få den i tipptopp skick" - "tänk vad behändigt - på det här viset får jag ju motion på samma gång"...
FAST
Ju varmare det blir där ute desto fler kräk dyker det ju upp?
Så fort man ska plocka bort lite ogräs sitter där en korsning mellan tarantel och svarta änkan som vaktar området - gnider sina huggtänder - redo att flyga på...
FÖR
Att då inte tala om alla FLYGANDE faror - ilskna blodtörstiga getingar, småsluga illvilliga bin...
OCH
Vad har hänt med humlorna?
Har de tjuvparat sig med sparvhökar?
De är ju ENORMA!
Krockar man med en sådan får man ju en skallfraktur - MINST!
Inte blir det mycket bättre av att man hålls inne heller eftersom vårtider inomhus även betyder MYROR inomhus - lagar man mat flockas de på köksbänken, tar man en dusch hänger de i ens handduk, sitter man i soffan pilar de över ens ben, ligger lillan på golvet rusar de runt henne - "du kan inte taaaaaa miiiiig"...
FAST
När man ska ta livet av kräken är de naturligtvis spårlöst försvunna - inte ett spår av en myra någonstans - precis som när man har i nerverna på flugor - genast man plockar fram flugsmällaren existerar det inga flugor mer...
SÅ
Visst är det fintfint med vår...
MEN
Inte så himla länge!
Dagens nyheter:
Finland planerar att köpa nya Nato-kompatibla luftvärnsrobotar. Regeringen ska fatta beslut om vapenanskaffningar för hundratals miljoner euro nästa vecka.
VAD ÄR VITSEN?
400 miljoner för luftvärnsrobotar som i slutändan är helt värdelösa...
FÖR
BLIR det krig har ju lilla Finland inte mycket att komma med ÄNDÅ...
Dessutom vill man skaffa nytt radarsystem och sammanlagda summan skulle då bli runt en 700 miljoner...
Finns det verkligen inget annat att sätta pengarna på?
När jag väntade äldre dottern var jag övertygad om att hon skulle dö i min mage - tiden innan jag kunde känna fosterrörelser rantade jag var och varannan dag till rådgivningen för att lyssna på hennes hjärtljud...
OCH
Min mamma, som var mitt konstanta stöd, hade en ängels tålamod med min hysteri. Det var hon som fick lyssna på alla mina farhågor - det var hon som varje morgon kollade igenom dagstidningens dödsannonser innan hon gav den vidare till mig - hade ett barn dött gömde hon helt enkelt undan den - "Den har kommit bort - ingen tidning idag inte"...
Hon hoppades förmodligen att allt skulle lugna sig när ungen väl var född...
MEN
Där fick hon tji...
FÖR
Så fort dottern föddes fick jag en NY sak att oroa mig för - plötslig spädbarnsdöd! Direkt ungen somnade startade rännandet - var och varannan minut var jag tvungen att gå och kontrollera att hon andades - för det mesta höll jag henne inom synhåll - det var enda sättet jag kunde slappna av...
OCH
När HON fyllde ett år - när jag (och min mamma) kunde börja slappna av blev jag gravid på nytt - den här gången med grabben - samma sak igen en gång - "The never ending story"!
FAST
Den HÄR gången hade jag tänkt ta det lugnt - jag menar - jag var ju ÄLDRE nu - "förståndigare" - varför oroa mig "i onödan"?
Det blev inte riktigt så...
"Andas hon?"
Efter mer än fyra månaders vaktande - rantande fram och tillbaka - konstant oroande beställde jag hem ett andningslarm - "det må vara dyrt men det är det banne mig värt om det kan ge mig lite lugn och ro"..
OCH
I tisdags hämtade jag ut det på posten - NU skulle det kännas lite lugnare - NU kunde jag börja slappna av...
Riktigt så blev det ju inte!
Det larm jag köpte heter "Respisense" - en liten 30 grams manick man helt enkelt sätter fast på antingen babyns blöj-, eller byxkant där den sedan registrerar andningen - upphör denna i 15 sekunder börjar manicken darra för att stimulerar barnet och om detta inte hjälper startar ett larm för att man ska märka att något är fel...
Hur kunde det behövas en så invecklad instruktion till en så liten grej?
Jag läste instruktionerna på engelska om och om igen innan jag övergick till den finska...
"Alltså VAD? - Ok, från början...starta mojängen genom att trycka på den knappen - det har jag ju för fan gjort en miljon gånger, det händer ju ändå inget - ska man behöva trycka in den så här länge - jaha, tydligen ska man det ja! Ok nu då - lyser den så betyder det det där - den lyser ju inte - vaddå grön lampa blinkar - vilken grön lampa? Nu lyser ju den där lampan - varför lyser den? Helvete den darrar ju - vad gör jag nu - jäklar vad den kan skrika - DET är ju iallafall bra! Hur stänger jag av?"
OCH
När funktionerna var under kontroll var det dags för själva användandet...
MEN
Det var inte så enkelt det heller...
"Ligg still nu då så mamma får sätta på dig den här lilla saken - den ska sitta fast i blöjan förstår du - sen sätter vi kläder på och allt blir så bra så bra - en liiiiten stund bara så är mamma klar! Hur tror de att det här ska gå till då - var är den där manualen igen nu då? Jag har ju gjort så! Varför sitter den inte fast? En liiiiten stund till bara - mamma är just klar! Vad har DE för slags blöjor? Tydligen inte Pampers iallafall! Nänä, inte vara ledsen nu - det här är ju roligt - en liiiiten stund till bara""
Till slut gav jag upp - istället för att sätta fast den i blöjan under kläderna skulle den få sitta fast i byxkanten - då kunde jag sätta den på plats när ungen väl somnat - det gick betydligt enklare!
Väl på plats låg jag vaken halva natten - lyfte på täcket - "Lyser rätt lampa - jodå, den blinkar" - "Sitter den fast ordentligt?"...
OCH
När jag på morgontimmarna vaknade av ett darrande hann jag knappt tänka "Vad var det?" innan larmet satte igång. Jag slängde mig upp i sittande ställning - redo att göra precis så som instruktionerna sade att man INTE bör göra, nämligen rycka upp ungen, skaka henne och skrika "ANDAS lilla damen ANDAS"...
MEN
Då hade larmet redan stängts av och lilla damen snusade lugnt vidare...
Resten av tiden tills det var dags att stiga upp låg jag klarvaken - stirrade upp i taket...
"Slutade hon verkligen att andas när larmet satte igång eller satt grejen bara löst?"
OCH
Efter första natten med ett andningslarm på ungen - ett larm som BORDE ha gjort att jag sovit ut ordentligt för första gången på många många månader var jag så utmattad som jag sällan varit förr...
FAST
Inatt gick det bättre - jag antar att det här liksom så mycket annat är en vanesak det också!
"Omkring 90.000 under ett halvt år gamla barn får under de närmaste veckorna en kallelse till en vaccinstudie. Det är Institutet för hälsa och välfärd som inleder en omfattande undersökning om hur mycket det nya pneumokockvaccinet minskar antalet blodförgiftningar, lunginflammationer och mellanöreinflammationer."
"Vaccinet ges på rådgivningsbyrån i de kommuner som deltar i studien. Av kommunerna deltar omkring 80 procent, men familjen får alltid själv välja om man vill vara med i undersökningen eller inte. I Finland orsakar pneumokockbakterien varje år cirka 10.000 fall av lunginflammation, 700 blodförgiftningar och 50 hjärnhinneinflammationer. Dessutom drabbas ungefär 30.000 småbarn av mellanöreinflammation som orsakas av bakterien."
"Experter väntar sig att det nya vaccinet kommer att minska på antalet pneumokockrelaterade hjärnhinneinflammationer och blodförgiftningar bland småbarn med omkring 90 procent. En del experter har därför redan förslagit att pneumokockvaccinet ska bli en del av vaccinationsprogrammet."
Det låter ju bra...
MEN
Jag har redan frågat - Kimitoöns kommun hör inte till dessa 80% !
Tycker det är lite konstigt att 80% är med och 20% inte?
En mamma bör få skryta om sina barn...
OCH
Det är precis vad jag tänker göra nu...
FÖR
Lilla damens bravader måste förtällas!
När hon var tre månader började hon rulla runt - efter att detta stora steg var övervunnet började hon dra benen under sig när hon låg på mage och sedan, vid fyra månaders ålder, stod hon redo i krypposition...
I någon vecka har hon gungat fram och tillbaka på alla fyra - fattat galoppen - på det här viset BORDE det gå...
MEN
Så fort hon fått först ena benet framåt, sedan andra har hon rasat ihop och blivit förbannad - ska det vara på det här viset får det vara - jäkla skit...
OCH
Tills igår har hon istället för att börja om från början helt enkelt sparkat sig framåt till det hon vill ha - varför krångla till det i onödan?
Igår ja - då tog hon sig fram en hel halvmeter på alla fyra - KRÖP FRAM - vid fyra och en halv månads ålder - i och för sig med så små steg framåt att det såg ut som om hon stod stilla men plötsligt var ungen framme vid den leksaken hon ville ha - TADAAAA!
De äldre ungarna är naturligtvis imponerade de också - "duttit gjort syrran - du är sååå dutti"...
MEN
Börjar få smått i nerverna på att jag jämt plockar fram DERAS "Mitt första år"-böcker för att kolla åldrar - "Jaja - vi VET att vi är tröga"...
OCH
Även om jag tyckte att de äldre var väldigt "tidiga" när de var små slår lilla damen dem med hästlängder...
Som avslutning på detta skrytande bifogas ett bildbevis (även om jag sa att alla bilder skulle plockas bort så räknas inte detta som ett foto eftersom det är taget med min stenålderstelefon och kvaliten är urusel):
En dutti liten dam - det tycker åtminstone mamma!
Ända sedan jag köpte vårt hus 2004
har jag velat ha kullerstenar på uppfarten...
MEN
Det har inte blivit gjort...
I sommar SKA jag göra det...jag SKA...jag SKA...
FÖR
Jag tycker det är så fint!
Igår kväll kom det "Den magiska leksaksaffären" på tv...
OCH
Trots att jag i vanliga fall nuförtiden går och lägger mig samma tid som den började stannade jag uppe för att se den - det ångrar jag inte...
FÖR
Även om den kanske kan räknas som barnfilm fick den mig att inse en sak - jag har tappat bort det magiska i livet!
När gjorde jag det?
Nuförtiden går allt ut på att orka med - en del dagar vaknar jag och längtar tills det blir kväll så att jag kan gå och lägga mig igen - så ska det ju för fan inte vara!
Jag är på mammaledigt - har "ledigt" ända tills början av augusti och redan nu sitter jag och river mitt hår med vad jag ska göra efter att ledigheten tar slut? Jag vill fortsätta med vårdledigt - stanna hemma med lilla damen och de äldre så länge det bara är möjligt men hur ska det gå rent ekonomiskt? För att det skulle fungera måste jag jobba extra lite nu och då men med vad? Ett städjobb kvällstid skulle vara idealiskt men finns det ett sådant när jag behöver det? Ska jag säga upp mig från jobbet så att jag får ut mina semesterpengar eller ska jag ha jobbet kvar så att jag har något kvar att gå tillbaka till efter ledigheterna - i dessa tider är det en ren lyx att ha en stadig arbetsplats - vore ju lite väl enkelt gjort att avstå från den bara för att få ut sina semesterpengar...
Det är bara en del av de saker jag sitter och funderar på...
MEN
Varför gör jag DET? Tidigare har jag ju alltid hållit på "Det löser sig nog förr eller senare" - varför har jag slutat tänka så?
NÄ
Nu får jag skärpa mig - glömma allt onödigt oroande - ta mig i kragen - hitta det magiska igen och istället för att älta vad som komma ska njuta av det som händer NU!
Min dotter och jag har kommunikationsproblem...
FÖR
Vi har olika åsikter om en del saker - bland annat det här med djur!
Om HON fick bestämma skulle vi ha massvis med kräk - trots att vi redan nu har så många att jag hotat sätta upp en "Hulta Zoo-skylt" vid vägen och ta betalt av stadsbor för att visa dem hur det går till på landet vill hon ha fler...
OCH
När jag fräser fram ett "aldrig i livet" blir hon sur, bitter och inåtvänd - "jag förstår ju ingenting"!
Jag tycker det räcker mer än väl...
Jag menar...
Katterna äter som hästar - det går åt tonvis med mat - visst beror en stor del av denna åtgång på att vi för tillfället har två vildkatter i området som passar på att äta sig mätta på vår bekostnad men ändå! Fler tycks det bli i år också - My är rund som en jävla tunna ännu en gång vilket får mig att misstänka att katter antingen är immuna mot p-piller eller att de helt enkelt spottar ut dem så fort man vänder ryggen till!
Nu när det är lerigt, vått och söligt ute släpar de in lastbilslass med skräp varje gång de kommer in - dessutom kör de skift - när den ena kommit in ska den andra ut medans den tredje inte riktigt kan bestämma sig osv. Där går man och svär över deras rännande ut och in men om man plötsligt inte ser en av dem på en halv dag blir man istället orolig - var är den? Har det hänt något? Kikar ut genom fönstret mot vägen - har den blivit överkörd?
Kaninerna är det mindre bekymmer med - ser man bara till att de har det rent, varmt och skönt samt tillgång till både mat och vatten klarar de sig själva...
MEN
Det hindrar ju inte att man jämt går och undrar hur de har det - kanske de vill ha mera mat? Blåser det för mycket nu? Drar det på de stackars raringarna?
OCH
När Saga hotade föda sina ungar i skithörnan istället för i sitt varma bo blev det panik - in kunde vi inte ta henne, det hade blivit för varmt - istället fick hon en temporär bur nere i bastun och där trivs hon - hon och hennes två ungar som blev en vecka gamla idag (de var tre men en var döfödd).
Problemet med att ha dem i bastun är att den gränsar till tvättstugan - ska jag tvätta kläder måste jag gå via bastun och det gillar inte hysteriska Saga. Blir en kaninmamma för störd den första tiden biter hon ihjäl ungarna VILKET INNEBÄR ATT JAG INTE KUNNAT TVÄTTA PÅ EN VECKA...
MEN
Jag gnäller inte...
Varför skulle jag göra det? Jag menar - med ett spädbarn, två tonåringar och en vuxen blir det ju ingen nämnvärd mängd tvätt på en vecka - inga problem - det är heeeeelt i sin ordning!
NÄ
Jag vill verkligen inte ha fler djur - jag tycker att det räcker...
FAST
Det gör INTE hon!
Har gått i ett par dagar och funderat på varför det heter "Glad påsk"?
Varifrån kommer det?
Jag trodde påsken var en kristen högtid - sista måltid / förräderi / Golgata / dö på kors?
Inte mycket "tjo och tjim" i det inte?
Min starka åsikt är att var och en helt enkelt ska strunta i om "den eller den" tjänar en massa pengar...
MEN
NÅGON måtta får det väl ändå vara...
ELLER?
Jag menar...
OM det verkligen stämmer att Fortums nya chef ska få 70 000 euro i månaden är det ju något som är upp åt röven i det systemet - så tycker JAG iallafall...
Hans mål lär vara att "arbeta för bättre förtroende mellan bolaget och olika intressegrupper"...
Jag antar att vi som köper deras el inte hör till någon intressegrupp...
FÖR
Jag är nog knappast ensam om att tänka tanken:
"SJUTTIO TUSEN EURO I MÅNADSLÖN? Är det DET jag betalar för?"
Sjukt!
Vi var på husdjursmässa till Helsingfors i lördags...
Innan vi åkte höll jag på att gå åt - otroligt nervöst...
"Det här kommer att gå åt helvete - det här KOMMER att gå åt helvete - JAJAMENSAN vad det här kommer att gå käpprätt åt helvete!"
MEN
Det gick ju hur bra som helst!
Under bilresan till Salo sov lilla damen hur gott som helst - vaknade först när jag med milt våld och många dämpade svordomar slitit ut vagnen från bakluckan (den där jag köpte för snart ett år sedan men inte använt eftersom jag inte fick ihop fanskapet) och vecklat ut den. Att åka vagn - DET gillar hon - sittvagnen alltså - liggvagnen är bara något man kan få henne att hållas i om man lägger dit henne när hon redan sover. I sittvagnen SER man ju något...korrigering - man ser ALLT!
Åka tåg var pop - inte nog med att man fick sitta i en famn hela resan - hela tågvagnen var ju full av annat småfolk man kunde titta på:
"Finns det FLER som jag?"
OCH
Så fort vi steg av somnade hon - sov sedan som en stock i två timmar!
Enda nackdelen med hela mässan var att det samtidigt var TRE mässor - en husdjursmässa, en modellbyggemässa och det värsta av allt - en BARNMÄSSA!
DET VAR UNGAR ÖVERALLT!
Att manövrera en sittvagn mellan alla kanin-, marsvins-, hamster-, och fågelburar är inte lätt och skulle man bara ha behövt väja för alla hundar och katter som tvinnade runt här och där hade det gått för sig men nu var det en halv miljon andra barnvagnar och tre miljoner (minst) småglin man måste undvika att ramma samtidigt som gångarna blockerades av antingen hysteriska föräldrar som tappat bort sina ungar...
ELLER
Idioter som bara stannat MITT I - "Precis HÄR ska jag stå och ta igen mig en stund"...
OCH
Sånt STÖR mig!
På eftermiddagen tog syret slut - det gick inte att andas, värmen var otrolig - all kubikmeter päls gjorde att hela kroppen kliade - vi åkte hem...
OCH
Hemresan gick lika bra - enda problemet som uppstod då var att få vagnen ihopvikt igen (det var VÄLDIGT nära att det skulle ha upphittats en övergiven barnvagn på tågstationsparkeringen lördag kväll) och att få in den i bakluckan men som min lärare i sjömansskolan en gång sa: "Går det inte med våld går det med mera våld" (Tack Rune - det har hjälpt mig många gånger) så även det löste sig till slut!
Summa summarum:
Rolig resa och få brända nerver - helt klart en riktigt rolig lördag!
Samtal mellan mig och mamma i söndags:
- Ida ha i viri granni vedär!
- He hadd vi jär å - he va tiji grade o sole stjein!
- He vari jär o!
- Ja ha kratta gååln fö he e ba na liiti snöön kvar - allt aade ha firi...
- Ja kan int kratt na ännu ja men he ha komi upp döm de lööka som ja sätt i fjoolas!
- Rei?
- Jå, he kombä gröön upp nu!
- Na toki haar int ja na men ja höörd trenona igår.
- He djo ja å, å ja såå döm å eldä vänt nu, nä he va svanona som ja sååg men trenona ja höörd.
- Vi hadd svaana på lindo igår vi å - ti va ritti grann men veit du va?
- Nä?
- Grannen ha teji fram amerikaanarn!
- Nå, TÅ eri vååre!
- Ja, TÅ eri no vååre!
Mitt minne är legendariskt...
En legend...
FÖR
Det existerar helt enkelt inte!
När det gäller möten, tider osv kan jag plita in dem i vår kalender och bloggen är ett utmärkt hjälpmedel som kan gälla som dagbok - även om jag inte skriver vad som händer minns jag vad jag skrev JUST DÅ - just den dagen...
MEN
Människor jag träffat kan jag inte plocka in i varken kalender eller blogg - det här ställer till en massa krångel...
På byn har jag flera gånger träffat på en tjej - "trevlig typ det där" - "lätt att prata med" - "har nog träffat henne någonstans men var"?
Igår var hon med på föräldramötet - i egenskap av kurator!
JAMEN HALLÅ!
Jag BORDE ju ha vetat att hon var mina barns kurator eller hur?
Kan man ha alzheimers i min ålder?
Jag gillar min bil...
FÖR
Den är SNÄLL mot mig!
Trots att den är gammal och gått många många mil ger den mig inte allt för mycket bekymmer (det här får jag helt säkert äta upp - från och med nu kommer den att få alla möjliga fel) - inte nog med att jag i stort sett bara behöver tanka och köra - den har ypperlig färg också - en färg som dämpar värsta skiten - det behövs - den tvättas nämligen inte allt för ofta...
MEN
Den har ETT fel...
Jag kan inte ha barnbilstolen fram - lilla damen måste åka där bak!
Det är ett helvete att åka längre sträckor...
FÖR
Åker vi t.ex till Åbo går det bra på DITVÄGEN - då sover hon ju men sedan är tålamodet slut - sur, bitter och inåtvänd på grund av att hon måste sitta inpulad i sin stol efter en hel dag av roliga intryck skriker hon hela vägen hem...
DET är INTE roligt!
Då jag köpte bilen var det ett kriterie - den skulle ha airbags överallt...
OCH
När min pappa påpekade "Varför basera köpet på hur många airbags den har - man köper väl knappast en bil bara för att krocka den" fattade jag inte vitsen...
FAST
Det gör jag nu!
Hade den inte airbag på passagerarsidan kunde jag ha bilstolen där - förmodligen skulle lilla damen vara grinig ändå men det vore åtminstone betydligt enklare att FÖRSÖKA roa henne om man SÅG henne eller hur...
I nya bilar kan man tydligen välja om man vill ha en airbag aktiverad eller inte - det går däremot inte i min - vill jag ha den ur funktion måste jag antingen ta den till en märkesfirma för att åtgärdas vilket lär vara en dyr historia...
ELLER
Så kan jag med hjälp av fysiklagarna räkna ut i vilken minsta möjliga hastighet en krock måste ske för att utlösa fanskapet så att jag sedan kan plocka bort den själv...
HMMM...
Icke Picke Pö...
Att stress räknas som en slags folksjukdom i dagens läge är ju inget nytt...
MEN
Hur är det med depressioner?
Var och varannan människa är deprimerad nuförtiden - det är iallafall vad jag tror - så är det åtminstone i min bekantskapskrets...
OCH
Även om jag själv, tack och lov, lyckats undvika att bli trilla ner i det svarta hålet (peppar peppar) börjar jag ha ganska stor insikt i vilka antidepressiva medel det finns på marknaden samt deras eventuella biverkningar..
En av de största biverkningarna är priset...
FÖR
Har man t.ex. högt blodtyck och tar medicin mot detta får man efter en viss tid blodtrycksmedicinen till reducerat pris...
FAST
Det får man inte med antidepressiv medicin!
En väninna bör äta två tabletter a´10 mg av sin medicin varje dag för att må någorlunda ok - de här två futtiga tabletterna kostar henne över hundra euro för två månaders ranson - svindyrt...
SÅ
Dyrt att hon ibland när hon mår lite bättre egenhändigt prövar minska dosen - istället för att ta 20 mg per dag tar hon 15 mg - på det viset räcker medicinen längre...
MEN
Det tar inte lång stund innan man märker att hon minskat dosen - från att livet har varit ganska ok blir allt sakta men säkert upp åt helvete - det finns INGENTING roligt mera - LIFE SUCKS - dags att gå tillbaka till 20 mg och det illa kvickt!
Ska det behöva vara så här?
Varför ska människor som mår dåligt - som får kämpa varenda eviga dag för att hitta NÅGOT som gör livet värt att leva - behöva oroa sig för de höga medicinkostnader OCKSÅ?
DUMT!
VÄLDIGT DUMT!
