Kärlek på "äldre dar"...

Det här med kärlek är inte riktigt min grej om man säger så...

Visst är jag också romantisk innerst inne (tror jag) - jag tycker också att en del saker är hemskt gulliga och söta och rara OCH får mig att utbrista såna där fåniga läten som "Nuååååååå" och "Nääääää" - ja, ni vet vad jag menar...

OCH

Visst kan jag också bli förälskad eller kär eller vad det nu heter fast sedan får jag "panik" och drar mig tillbaka för det går ju ändå åt helvete förr eller senare och händer det SENARE blir det värre än om det händer FÖRR och NEJ jag har inte tagit upp de här tankarna med någon psykolog...

NÅ

Vad jag försöker få fram är att jag tror på kärlek och jag tror att ju senare i livet man "drabbas" - desto större chans att det håller!

FAST

När jag imorse skummade igenom Expressen och fastnade för rubriken "De hittade kärleken på äldre dar" (eller nåt liknande) och insåg att de där "äldre" bara var 69 respektive 70 år blev jag lite störd.

Är det gammalt?

Är vi gamla när vi är 69?

Jag tycker inte det!

Vad är så sensationellt med att man hittar ny kärlek vid 70? Kroppen och fysiken må blir äldre och äldre men INUTI är vi väl alltid en och samma - förhoppningsvis lite mer visa bara än när vi var riktigt unga.

OCH

Om man frågar MIG om när man räknas som gammal kan jag faktiskt inte svara på den frågan - jag vet inte? När man själv känner sig gammal?

NÄ

Jag vet inte - återkommer när jag fått reda på svaret!

För tjugo år sedan...

Häromdagen fick jag frågan "vad gjorde du för 20 år sedan"...

Jag svarade att jag inte mindes...

MEN

Egentligen minns jag det utmärkt - jag kämpade mig nämligen igenom värkar - min äldsta dotter var på G att komma ut för att se sig om i världen.

För att göra en lång historia kort började värkarbetet med 10 minuters mellanrum tre dagar innan hon föddes så bilresan när jag hämtade hem gubben från flyget var en liten upplevelse i sig och HAN var, i sin tur, dödstrött efter x antal månader på jobb så han var inte så där hemskt intresserad av att delta i någon förlossning alls men tillräckligt pigg för att reta upp sig ordentligt på gynekologen som gjorde undersökningen på väg hem. Sen "knep jag ihop" i ett och ett halvt dygn till med värkar var femte minut, rökte som en borstbindare och såg på "Rädda Willy" och "Wedlock" (med Rutger Hauer) om och om och om igen ända tills gubben vaknade och tvingade mig till BB. Något jag tyckte var onödigt eftersom jag trodde det var alldeles för tidigt VILKET det tydligen inte var för när vi kom dit var jag sju centimeter öppen.

FAST

Sedan stannade allt upp så underverket föddes inte förrän sju timmar senare och DE timmarna var jag INTE nådig! 

INGENTING var bra!

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - att "naturlig förlossning", utan någon slags bedövning överhuvudtaget, skulle vara en "underbar" upplevelse är bara BULLSHIT! Jag lär ha undervisat förlossningspersonalen i den långa kursens svordomar från början till slut under de här timmarna men de får faktiskt skylla sig själva - hade de bara släppt ut mig för att röka skulle jag ha varit betydligt lugnare...

SÅ

DET gjorde jag för tjugo år sedan.

Jag minns det "som igår" - en del saker glömmer man bara inte...

OCH

Om någon, IMORGON, frågar mig vad jag sysslade med för tjugo år sedan kan jag svara att DÅ låg jag på BB - bara njöt av och beundrade underverket som låg bredvid mig i sängen.

En perfekt liten flicka på 54 centimeter och 4210 gram.

Älskad då och älskad nu!