"
Vi" (det vill säga jag) har förresten skaffat akvarie. Tanken bakom var att det skulle minska stressen i mitt liv - att jag skulle sitta framför det istället för framför tv´n, njuta av att följa de graciösa små kräkens böljande rörelser och bara slappna aaaaav....
FAST
Det har inte riktigt blivit som jag tänkte mig - jag lyckades få fiskvärldens "
Kauniit ja rohkeat" i mitt vardagsrum - det är fullt drama i byttan mest jämt.
Ta till exempel "
Vera".
Vera är en "
pleco" (tydligen) och ganska stor - 23 cm senast jag mätte. Jag GILLAR Vera - hon är intelligent. Jag lovar - hon ÄR det - när jag tillfälligt hade akvariet i köket bredvid frysen låg hon och kollade in "
Lilla Damens" teckningar som är uppsatta på frysen. Därtill är hon social - kommer man nära akvariet är hon genast där och glor tillbaka och tar man fram kameran är det alltid hon som hänger på glaset JUST där man ska fota.
Dessutom är hon en riktig bitch.
Tummen upp för Vera - min favorit.
Sen har vi "
Tjockisen".
Tjockisen hette från början något helt annat (som jag glömt) eftersom hon...eller han...hade suttit fast i en snäcka nån vecka innan hen kom till oss. Förra ägaren trodde hen var död och uppäten av katterna men det visade ju sig att det inte var så när akvariet tömdes innan flytten. Ja, vad jag försöker säga är att hen var betydligt mindre i början av vår bekantskap...
MEN
Sedan dess har dieten skitit sig totalt och om man drygar ut flingkosten med algtabletter, guppy-, och platybebisar samt stora broccolibitar så är det väl bara att vänta sig att man blir lite rund. Tjockisen äter allt - en gång skulle jag mata Vera med ärtor...
FAST
Innan Vera ens lade märke till delikatessen hade Tjockisen slukat alla.
Hela.
Noooou problem.
Det här är "Knölen".
Egentligen heter "Knölen" Örjan men "Lilla Damen" envisades med "Knölen" och efter ett tag lystrade han...eller hon...till det. Ganska taskigt namn...barn kan vara grymma ibland.
Det här är...
Nej fan, nu blev det nog något fel.
Sorry.
Vi fortsätter med "Magnus". Magnus var den finaste platykillen vi (jag) hade - han var liksom BLÅ medan de andra var simpelt orangefärgade. Jag satte mitt hopp till Magnus - att han skulle se till att artbeståndet blev just mer BLÅTT...
FAST
Sen gick hans flickvän och DOG mitt i allt och trots att jag skaffade NYA flickvänner till honom (Magdalena och Doris) gav han liksom bara upp och slutade andas han också...
Eller nåt...
Sen har vi (jag)...
"Verner".
Verner är ett evolutionens mirakel - det är ett totalt underverk att han överhuvudtaget överlevde yngelstadiet...
FÖR
Han är så urbota korkad att det är synd om honom - jag har upprepade gånger fått rädda honom när han fastnat på nåt minimalt ställe och om det då skett i misstag eller om han försöker ta livet av sig - det har jag ingen aning om - han är inte den pratsamma typen precis.
Till Verner skaffade jag "Verna" i hopp om att de skulle fatta tycke för varandra och bli kompisar. Till först såg det ut som om de ALDRIG skulle komma överens...
MEN
Plötsligt var det en massa orangefärgade ägg fastsatta på undersidan av en sten och Verner var hängiven pappa som ilsket vaktade sina små blivande bebisar - allt och alla som kom i närheten fick stryk - Vera och Verna haltade runt med sönderrivna ryggfenor, snäckorna strittade som fotbollar till andra sidan akvariet...
Ända tills Verner en dag tröttnade på papparollen och åt upp alla ägg.
Han hade kanske fått avslag på sin barnbidragsansökan till Kela.
Eller så hade någon informerat honom om hans skyldighet att betala underhåll för alla ungarna.
Han har inte berättat varför han gjorde som han gjorde.
Han är ju, som sagt, inte den pratsamma typen.
Iallafall - det här är bara en del av våra (mina) fiskar...
OCH
Det händer saker JÄMT.
Att ha akvarium är alltså ingen garanti för att minska stress.
MEN
Tro mig.
Det är mycket roligare att följa med vad som händer där än det är att titta på tv!
