26 juli 2017

Jag är en urusel vän - förlåt! ❤

Jag har nog alltid varit den typen av människa att jag klarat av att vara ensam.

När jag var liten satt jag ofta instängd i mitt rum - ibland var mina föräldrar till och med tvungna att kika in för att se om jag var ok...

OCH

Där satt jag, fullt nöjd, i min egna lilla värld. Den som jag byggt upp med hjälp av lego och leksaksdjur.

Visst hade jag vänner och visst lekte jag med andra...

MEN

Det där direkta behovet av att alltid ha sällskap...

Det har jag aldrig haft.

Åren gick och (fysiskt) lämnade jag legobitarna bakom mig. Bytte ut dem mot böcker, att själv skriva texter, uppsatser, noveller och dikter.

I det skedet var jag fortfarande social...

FAST

De senaste åren har jag varit en värdelös vän. Livet har varit för tungt i sig själv. Det ena bekymret har följt det andra. All ledig tid har gått åt till att försöka hitta lösningar...

ELLER

Att samla krafter att möta NÄSTA problem.

Många människor har försökt vara och bli min vän under de här åren...

MEN

Förr eller senare gett upp.

Jag förstår dem så väl - vem orkar och ids försöka upprätthålla ett vänskapsförhållande med någon som inte orkar ge något tillbaka? Som aldrig orkar träffas? Som, när man väl träffas, varenda gång verkligen uppskattar det sociala och själv undrar varför man inte gör "det här oftare" för det får ju en att må så himla bra...

FAST

Sen, nästa gång någon velat träffas, tackar nej...

FÖR

Bara tanken på att umgås med någon får en att vilja gråta?

Vem ids ringa en vän som alltid har telefonen på tyst? Vem fortsätter skriva till någon som orkar svara max fem gånger innan det blir tungt och slutar skriva?

Jag ber er alla härmed om förlåtelse för att jag är och har varit den värdelösa vän jag är / har varit. Det är inte NI - det är JAG! Jag gillar er...det är bara det att mina krafter inte räcker till.

Det lär inte bli bättre inom snar framtid heller så jag passar dessutom på att be om ursäkt för den vän jag kommer att vara!

De som känner mig vet historien bakom - hur jag ägde ett hus, hyrde ut det till en person som inte betalade hyra och hur det tog två år innan jag, på rättslig väg, fick ut människan.

Att banken då redan sagt upp lånet. Att jag blev tvungen att sälja huset med enorm förlust. Att min ekonomi redan var körd i botten efter att ha försökt rädda hus och hem i flera år trots att jag samtidigt betalat hyra och levnadskostnader på annan ort. Att mina inkomster mäts ut. Att jag lever på minimiinkomst.

Att jag jobbar deltid eftersom jag kraschade för ett år sedan och inte längre klarar av att jobba heltid...

Att jag sitter med skulder på typ 100 000.

Som min mor och bror står i borgen för.

Vilket...kanske ger en liten vink om varför jag kört 110% på annat än att odla vänskap under sommaren...

NEJ

Knappast lär jag bli någon märkbart bättre vän inom snar framtid...

OCH

Trots att jag VILL försöka skärpa mig ger jag inga garantier.

Det är definitivt inte er det är fel på.
Det är jag.

Förlåt!








2 kommentarer:

  1. Ingen fara jag ger inte upp så lätt om "bytet"är värt det och det ÄR du !Sådan är jag och förlåt on känslan av att inte orka eller klara av dyker på men jag har sett fina kvaliteter i dig dendär glimten i ögat som jag gärna skulle vilja ha i min närvaro runt en kaffe i all enkelhet! Vi tar det som det blir och låter det ta sin tid men ger upp det gör jag inte för ditt skratt och de glada ögonen är så värt att vänta ett tag på, ens liv vet man ingenting om hur det blir lå GT eller kort så jag skriver ett tag! Sköt om dig vännen min samt varm kram

    SvaraRadera
  2. Ibland (oftast) är det skönt att vara ensam...

    SvaraRadera