TANDSTÄLLNING & PERSONLIGHET

Igårkväll ringde telefonen - det var min pappa:

Hej, höööör du mig? Vi sitter och äter - berättade just för din lillasyster om när du hade din tandställning - den där som man måste vrida om med nyckel varje morgon och kväll för att vidga käken! Kommer du ihåg den?

Jo, jag kommer mycket väl ihåg den, svarade jag...

Kommer du ihåg hur du grät?

JO - jag kommer mycket VÄL ihåg det, svarade jag...

Kommer du ihåg hur det knakade i huvudet på dig varje gång vi vred om?

JO - jag kommer mycket VÄL ihåg det!

Ja, fy fan vad hemskt det var! Varje gång jag vred om så hörde man ju hur det knakade i ditt huvud - FY FAN vad hemskt det var!

OCH

SÅNT sitter de och diskuterar vid matbordet!

MEN

DÅ slog det mig...

Jag har ju alltid varit lite annorlunda...

OCH

Det här kanske är förklaringen?

Varje gång nyckeln vreds om och det knakade till i mitt huvud kanske det i själva verket bröts loss mikroskopiska benflisor som sedan trängde in i själva hjärnan och gjorde mig till den jag är?

Vem vet?

Från och med nu kommer jag kanske att tänka lite mer positivt på mitt sexåriga helvete med tandställningar - glömma att de gjorde mer skada än nytta och istället vara tacksam för att det eventuellt är tack vare DEM jag är JAG!

Önskar er en riktigt fin helg! :)