JAG BLIR SÅ TRÖTT...

Jag är TRÖTT och GRINIG...

SÅ

Idag blir det inget hejsan hoppsan....

Har ganska länge nu funderat på hur vanligt det är med depressioner. Var och varannan mår dåligt och är i sådant skick att det behövs mediciner för att komma upp till likgiltig nivå...

Inte jag...inte ännu iallafall ....

FÖR

Jag kan fortfarande hitta på saker som gör livet lite roligare - typ shoppa på Tradera och så...

MEN

MÅNGA andra!

Ska det verkligen behöva vara så?

Det är ju något som är FEL med dagens samhälle när vi låter det fortsätta så här!

På jobbet ska du överprestera DUKTIGT - glänser du inte åker du ut - det finns många andra som gärna tar över ditt jobb om DU inte har kapacitet nog att lysa. Helst ska ju jobbet ha PONDUS också - en titel du med stolthet kan låta trycka upp på visitkort.

I och med att du ger mer och mer till jobbet så lider privatlivet. Den andra hälften har förmodligen samma press på sig som du har - ni glider mer och mer ifrån varandra och grälar oftare men UTÅT måste ni anstränga er - visa upp en lycklig sida. Må så vara att ni HEMMA känner lust att riva ut ögonen på varandra men gud nåde er om ni visar någon svaghet bland era medmänniskor.

*Om du däremot är ensamstående mår du dåligt över DET - alla ANDRA är ju lyckliga i sina parförhållanden utom DU! Hur kan det komma sig att ALLA lyckas med sina äktenskap medans du misslyckats och är tvungen att leva ensam - vad är det för FEL på dig?*

BARNEN mår inte bra för de märker vart det barkar och DE är ju dessutom stressade av alla fritidsaktiviteter som de MÅSTE gå på för att vara "normala".

Det sociala livet som tidigare var så roligt och givande blir nu mest bara JOBBIGT!

FÖR

Så fort du får en ledig stund över - när du helst skulle lägga dig ner och bara SOVA - DÅ är det dags att UMGÅS - vara TREVLIG - vara SOCIAL - vara NORMAL!

Det ena leder till det andra och snart har du inga glädjeämnen kvar i ditt liv - iallafall KÄNNS det så!

SÅ

Du försöker FEBRILT hitta en lösning!

MEN

Nu, när du redan tappat gnistan och orken - inte längre kan SE de glädjeämnen som finns i din närhet är det svårt...

Du behöver hjälp!

Ofta hjälper det i det här skedet inte längre med att bara prata med någon - det har gått för långt - du måste äta antidepressivt för att kunna börja må bättre...

OCH

DET är ett ju YTTERLIGARE ett nederlag...

FÖR

Även om depressioner är vardag för var och varannan människa i dagens samhälle så är det sällan accepterat att folk erkänner att de behöver hjälp och äter mediciner för att komma ur det!

KLENA NERVER!

JOJO!

Jag blir så TRÖTT på det här...

Varför gör vi inget åt det?