26 augusti 2007

VARFÖR INTE?

Gårdagen var ett praktexempel på hur tv-kanaler ibland lyckas trycka in alla skitprogram och skräpfilmer på en och samma dag. Hur man än zappade kom det inget av intresse...
 


Det blev inventering i filmlagret istället.

En av mina mest älskade favoriter är "Pay it forward" (på svenska "Skicka vidare" - finska "Anna hyvän kiertää").

Det blev DEN!

Har ni sett den?

Filmen handlar om en elvaårig pojke vid namn Trevor. I filmens början har han just börjat sjunde klass (hur en elvaåring kan börja sjunde klass fattar inte jag riktigt men det är ju en mindre detalj). I skolan träffar han för första gången samhällskunskapsläraren Eugene Simonet som ger honom och alla andra i klassen en uppgift: Om de, på något sätt, kunde göra världen till en bättre plats - hur skulle det då gå till?

Medans de andra ungarna koncentrerar sig på saker som återvinning eller att få alla barn i Kina att hoppa jämfota samtidigt kommer Trevor på en fantastisk ide´- en kedjereaktion av goda gärningar.

Om HAN gör goda gärningar för tre människor - hjälper dem med något de inte klarar av själva - och DE, i sin tur, gör goda gärningar för tre andra som i sin tur...ja...ni fattar kanske vart jag vill komma?

Den första han försöker hjälpa är en hemlös som han släpar med sig hem till hemmet där han bor tillsammans med sin mamma - Arlene - en vacker, dubbelarbetande kvinna som kämpar med det ständiga suget efter alkohol (hon är nämligen alkoholist).

Filmen, som är baserad på en bok skriven av Catherine Ryan Hyde är fullkomligt UNDERBAR - så vacker och så SORGLIG att jag är förvånad över att jag faktiskt kan skriva detta idag - att jag överhuvudtaget kan SE vad jag skriver - mitt ansikte BORDE ha svällt upp till en fotboll på grund av alla tårar som flödade och då har jag ändå sett filmen X antal gånger tidigare!

IALLAFALL

Filmen är allmänt älskad - den verkar gå hem hos ALLA!

MEN

Hur är det egentligen?

Hos mig väcker den samma reaktion VARENDA gång jag ser den - varför låta detta "bara" vara en FILM? Varför inte göra verklighet av ide´n och starta en RIKTIG kedja?

OCH

Jag har en känsla av att jag inte är ensam om den här tanken!

Dagens samhälle är ju baserat på EGOISM - sköt dig själv och skit i andra. Bara ens egen tillvaro är någorlunda dräglig kan andra få ha det hur jäkligt som helst. Det mesta går ut på att ORKA - att ÖVERLEVA - med den takt som allt går, och MÅSTE gå, för att man ska klara sig är det få människor som faktiskt orkar bry sig om andra.

Varför inte ändra mönstret?

Om man skulle begära att vi människor ändrar vårt tankesätt helt och hållet - att vi slutar tänka på oss själva och koncentrerar oss på människor i vår omgivning istället skulle det bli en fullständig flopp. DET skulle vara omöjligt - vi har helt enkelt utvecklats för långt i vårt egoistiska tänkande för att det skulle lyckas...

MEN

TRE goda gärningar borde väl varenda en av oss klara av?

De borde ju till och med passa in i vårt egoistiska samhälle? Nära vår självgodhet? Höja egotrippen till toppnivå?

"Ja du - här har jag nu gjort goda gärningar för medmänniskor utan en enda tanke på att få något tillbaka - jäklar vilken FIN människa jag är!"

Det borde ju gå hem?

VISST

Risken finns ju att man råkar ut för välvilliga människor fler gånger än EN - att man hamnar på YTTERLIGARE tre goda gärningar men förhoppningsvis har man då blivit beroende av den kick man fick när man faktiskt, för en gångs skull, gjorde något BRA - när man gjorde något UTAN möjlighet till egen vinning!

FAST

Det kanske innebär en del smärre problem med att få igång den här kedjan?

TYP

"Nej tack - jag vill inte ha något för besväret - du kan hjälpa någon annan istället - ja, du vet - som i  Skicka vidare - har du inte sett filmen? Jasså inte?"

SÅNA problem går ju att lösa - om inte annat kunde väl regeringen skicka ut filmen till alla hushåll i landet? Den är ganska gammal - idag är den ju i stort sett gratis och borde därför, enkelt, kunna pressas in i budgeten?

HMMM...

Synd att varken Reinfeldt eller Tarja läser min blogg...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar