Jag har alltid haft mer eller mindre problem med min vikt - oftast är den i överkant men det har också hänt att jag faktiskt varit FÖR smal (fast då har jag ändå sett ett fläskberg i spegeln så egentligen är det ingen skillnad).
Iallafall så är jag nu betyyyyyydligt tyngre och bredare än tidigare. Vad jag väger? Ingen aning - jag har satt undan vågen - den finns längst in i förrådet och där får den stanna. Vi är liksom inte kompisar mera och enligt alla möjliga visdomsord på FB ska man rensa bort sådant som suger musten av en - check!
FAST
Även om jag nu då alltså är i viktklass "vänta barn ganska så där i slutskedet" har jag inget större behov av att åtgärda saken - visst har mina valmöjligheter i garderobsväg minskat en hel del...
MEN
Den där "nu tar jag tag i det här" känslan har inte riktigt dykt upp, inte på allvar iallafall. Nu och då får jag för mig att jag ska skärpa mig, se lite upp med vad jag äter, hur mycket jag äter och till och med (kanske) RÖRA PÅ MIG. Tidigare, när jag var ung, behövde jag inte göra mycket innan fläsket minskade i kubik men NU?
Ingen vits!
Antingen händer absolut ingenting eller så går jag UPP?
Vad är det som händer efter 40????
Är det något genetiskt som sitter i från stenåldern? Att man, när man passerat 40, är liksom totalt värdelös vad gällande stammens välmående och framtid - "bara i vägen" - "fattar hon inte själv att lägga sig ner och tyna bort slår vi henne i skallen med en stenklubba och MAT, det får hon åtminstone INTE!"
OCH
Att man därför samlar på sig ALLT man bara kan få tag på - ALLT ska lagras och pantas på och på så sätt ge 40+aren en möjlighet att överleva utan hjälp av sin stamfamilj?
Kanske det!
Verkar iallafall så!
Du - det fenomenet började den dagen man föddes...åtminstone för vissa. Jag rör på mig nåt så in i helsike..jag borde vara pinnsmal..och inte x-antal 10 kg överviktig..Problemet är att jag har chokladgenen..det betyder inte nödvändigtvis att jag behöver äta den..det räcker att nån i min omgivning äter den så går jag upp 3 kg. Å äter jag den dessutom..vilket händer ibland (harkel harkel) så är det ännu värre.
SvaraRaderaMen..det är att skita i vågen och tänka på att varje minut man tänker på vikten så är det en minut mindre som man har att tänka på nåt kul.
Typ choklad.
(å joo..jag har läst din blogg i många år..första inlägget jag läste minns jag tillome..det var en hunddagbok/kattdagbok och jag skratta så jag tjöt - därefter har din blogg varit en av de några jag följer med - du kan liksom det här med att skriva)
Vad vore livet utan choklad! :))
SvaraRadera