Idag tänkte jag skriva något djupt och meningsfullt...
MEN
Det går inte - jag är ett HYSTERISKT VRAK!
För det första är det första dagen som datalärareinhoppare imorgon. I tre dagar har jag nu sysselsatt mig med att uppdatera material och göra övningsuppgifter men vad hjälper det? Jag kanske har förberett mig materiellt men MENTALT är det sämre - blotta tanken på att snart stå inför ett helt klassrum med okända människor gör mig illamående - så är det ALLTID!
Rampfeber!
Prestationsångest!
Dessutom har jag inte har en aning om på vilken nivå deras datakunskaper är från tidigare - är de nybörjare eller kan de redan allt? Att klassen jag ska ha innehåller elever från tre olika årskurser hjälper inte direkt upp saken - det betyder ju bara att det förmodligen finns tre olika kunskapsnivåer och hur ger man DÅ var och en den undervisning de vill ha och behöver?
VA?
Nu är ju DET inte den enda orsaken till att jag just nu är mer störd än vanligt...
NEJ
Jag har ju, DUMPEDUMPE JAG, lämnat in en arbetsansökan!
Jag har absolut NOLL arbetserfarenhet inom området - det är förstås ingen större katastrof...snabbt lär man sig rutinerna och om enda språkkravet vore svenska skulle allt gå som en dans...
MEN
Arbetet kräver mycket goda kunskaper i det finska språket!
Chansen att jag verkligen får jobbet är minimal - jag var ytterst noga med att berätta att mina kunskaper i finska maximalt kan anses som nöjaktiga...
MEN
TÄNK om jag får det - tänk om de, mot förmodan, bestämmer sig för att ge mig en chans?
Vad gör jag DÅ?
Faller ihop i en hög och dör?
I vanliga fall när man söker ett jobb är man rädd att man inte får det - den här gången är jag livrädd för att jag får det.
Å sen undrar folk varför jag slutat sluta röka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar