MINNS DU MIG?

För några veckor sedan kom det in en man på jobbet - lindrigt nykter - dvs. väldigt påverkad...

Eftersom jag har relativt svårt att "ta" fulla människor - jag förstår helt enkelt inte inte varför man måste dricka så mycket att man tappar kontrollen över sig själv - var jag förmodligen lite mindre serviceinriktad än jag BORDE ha varit och bestämde mig för att den här människans ärenden sköter jag snabbt och så är det bra med det...

När karln sedan ser på mig och säger:

- Minns du mig?

Svarar jag snabbt att det gör jag visst inte och hans följande "äntligen träffar jag dig igen - jag har varit förälskad i dig förut men det visste du säkert inte" klassar jag som fyllesnack och tänker inte mer på den saken - jag har ju aldrig tidigare SETT karln!

Under de här veckorna som gått har han dykt upp lite nu och då men de här gångerna har han varit nykter och inte sagt något speciellt vilket var bevis på att hans prat första gången bara var det jag trodde - fyllesnack!

MEN

För någon dag sedan var det dags igen - nu hade han än en gång tittat lite för djupt ner i flaskan och plötsligt hade han lust att prata...

Döm om min förvåning när karln rabblar upp årtal - att jag i början av 90-talet bodde på Åland och jobbade där och där? På den och den gatan bodde jag och just den krogen brukade jag gå på men att jag det året försvann och sedan dess har han inte sett mig förrän nu!

Han VISSTE verkligen vem jag var medans JAG aldrig ens sett människan tidigare?

OCH

Det här har fått mig att FUNDERA...

Varför nöjde han sig med att vara osynlig?

Hur kan det komma sig att han accepterade att jag inte visste att han fanns?

Om han då verkligen VAR förälskad i mig så varför gjorde han inget för att ens visa att han existerade?

FAST

Så där är det tyvärr ganska ofta...

Man kan vara väldigt intresserad av någon men de här känslorna håller man för sig själv - det är, i det närmaste, LIVSVIKTIGT att han eller hon inte ska få reda på hur det VERKLIGEN är ställt för tänk om ens intresse inte är eller blir besvarat?

MEN

Om man inte gör något åt det får man ju aldrig veta, eller hur?