02 februari 2009

URUSEL VÄN MEN...

Först och främst vill jag bara säga att detta inte är att jag klagar - det är en förklaring!


En del av mina bekanta förstår inte varför jag inte hör av mig mer...


OCH


Jag förstår dem nog - det är för det mesta stört omöjligt att få tag på mig - har jag för en gångs skull telefonen igång har jag den på tyst. Tidigare svarade jag genast på mail - nuförtiden kollar jag den knappt - kollar jag den gör jag det via telefonen och då är det för jobbigt att svara - små knappar - massor av text...


Det här ger mig konstant dåligt samvete...


MEN


Jag orkar helt enkelt inte vara social!


Jag har aldrig varit den typen av människa som behöver sällskap dygnet runt - som liten kunde jag sitta timtal för mig själv - leka med mina legobitar och leksaksdjur - ibland gick det så långt att mina föräldrar kollade upp mig för att se om jag levde eller inte...


När jag blev lite äldre började jag umgås med folk en smula mer...


FAST


Däremellan behövde jag fortfarande min egen tid - vara för mig själv - ladda batterierna...



Efter att barnen föddes tog en stor del av min egna tid slut - det var fullt upp hela tiden - var det inte barnen som behövde mig var det gubben...


OCH


Trots att gubben och jag sedan separerade - att det blev en mindre som "behövde" mig fanns det ändå inte mera ork eller tid - nu var jag ju ensam vuxen med två barn - ensam om det ansvar som man ofta är två om...


Mina barn hade ingen vänskapskrets och det var ytterst sällan de var hos sin pappa...



I praktiken var vi tre alltid tillsammans - enda tiden vi inte sågs eller umgicks var när de var i skolan och jag på jobbet...


Det är samma sak idag - den enda markanta skillnaden är att vi nuförtiden är fyra stycken som alltid är tillsammans när de äldre barnen inte är i skolan...


Det finns alltså ALLTID någon i min närhet som "behöver" mig - är det inte de äldre som vill prata så är det lillan som jollrar på - jag har egentligen ingen tid som kan kallas "min egen" förutom de här timmarna på förmiddagen OM de äldre är i skolan och lillan sover...


MEN


Då orkar jag inte heller umgås eller prata i telefon - jag behöver verkligen den tiden för mig själv - jag måste ta vara på den stunden för att orka sätta igång igen...


DÄRFÖR hör jag inte av mig mer...


DÄRFÖR är jag omöjlig att nå...


DÄRFÖR är jag en urusel vän...


MEN


Det är just DÄRFÖR jag dessutom överlever!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar