PUH!

Jag älskar min familj...

OCH

Med familj menar jag då barn, föräldrar, syskon, syskonhälfter och syskonbarn...

MEN

Jag säger som min mamma sa när hon ringde och berättade att bilresan gått bra - att de nu var hemma...

ALDRIG MER!

Visst var det roligt att de kom hit till dopet...

FAST

Elva personer introttade i två små rum och kök i flera dagar är en slags avancerad tortyr...

OCH

Då var inte ens alla hit!

Utrymmet på övre våningen användes sällan till mer än sovplats - träffas man så sällan som vi gör eftersom vi bor så långt ifrån varandra måste man ju UMGÅS - få ut så mycket av tiden tillsammans som möjligt - diskutera - prata...

SÅ

NU när alla åkt hem och jag sitter här ENSAM (lillan sover) känns det ganska tudelat - å ena sidan njuter jag av tystnaden - å andra sidan saknar jag de andra...

Man är ju aldrig nöjd!

Annars gick dopet bra om man inte räknar att ungen höll på att få fel namn då - själva "Jag döper dig till blabla" avbröts av att mamma skrek NEJ!!!! - alla blev mätta, glada osv...

OCH

Tack vare den digitala tidsåldern finns det nu ungefär 1000 fotografier att välja mellan när alltihopa ska dokumenteras i babyboken - annat var det FÖRR när man bara hade analoga kameror - DÅ togs det ett eller två - resultatet såg man först när de framkallades...

På tal om det...

Dags att gå igenom dem alla...

I lugn och ro!

:)