Kärlek på "äldre dar"...

Det här med kärlek är inte riktigt min grej om man säger så...

Visst är jag också romantisk innerst inne (tror jag) - jag tycker också att en del saker är hemskt gulliga och söta och rara OCH får mig att utbrista såna där fåniga läten som "Nuååååååå" och "Nääääää" - ja, ni vet vad jag menar...

OCH

Visst kan jag också bli förälskad eller kär eller vad det nu heter fast sedan får jag "panik" och drar mig tillbaka för det går ju ändå åt helvete förr eller senare och händer det SENARE blir det värre än om det händer FÖRR och NEJ jag har inte tagit upp de här tankarna med någon psykolog...

NÅ

Vad jag försöker få fram är att jag tror på kärlek och jag tror att ju senare i livet man "drabbas" - desto större chans att det håller!

FAST

När jag imorse skummade igenom Expressen och fastnade för rubriken "De hittade kärleken på äldre dar" (eller nåt liknande) och insåg att de där "äldre" bara var 69 respektive 70 år blev jag lite störd.

Är det gammalt?

Är vi gamla när vi är 69?

Jag tycker inte det!

Vad är så sensationellt med att man hittar ny kärlek vid 70? Kroppen och fysiken må blir äldre och äldre men INUTI är vi väl alltid en och samma - förhoppningsvis lite mer visa bara än när vi var riktigt unga.

OCH

Om man frågar MIG om när man räknas som gammal kan jag faktiskt inte svara på den frågan - jag vet inte? När man själv känner sig gammal?

NÄ

Jag vet inte - återkommer när jag fått reda på svaret!