Den kemiska formeln för tvillingsjäl

Läste ett inlägg på facebook idag där personen frågade sig om det verkligen finns något som heter "tvillingsjäl" och det fick mig att fundera - vad tror jag?

Har vi alla en tvillingsjäl?
Har vi, mitt i allt, två?
Fler?
Många?

Existerar det överhuvudtaget?

Ni vet när man träffar en person och man, innan någon av er ens öppnat munnen, VET att "den här personen GILLAR jag " - är det då ens själ som känner av den andres själ eller är det, helt krasst, den vetenskapliga cocktailen av kemiska substanser som kickar in? Typ...30 cl Dopamin...10 cl Oxytocin...20 cl Serotonin...blanda och NJUT.

Va?

I och med att jag själv hör till den typen av människa som reagerar på andra människor DOFT (eller lukt) tycker jag att det här med kemi är logiskt. Jag har alltid mycket svårt att beskriva en annan människas utseende - jag bryr mig inte ett dugg om hur någon ser ut - däremot händer det väldigt ofta att jag andas in lite djupare efter ett möte med en annan människa bara för att han eller hon doftar så in i Norden GOTT. *feeling kinky*

FÖR

Att inte tala om röster.

En del människors röster är som ljuv musik i mina öron (min absoluta favorit är fortfarande tanten på tåget) - där är det ju också vetenskapen som spökar eftersom den röst jag reagerar på antagligen har en viss tonnivå som, i sin tur, sätter igång någon slags kemisk reaktion i min lilla hjärna.

MEN

Det här med kemi kan inte förklara begreppet "tvillingsjäl" -  när man träffar någon man bara VET att man hör ihop med på något sätt utan att man kan definiera det på ett exakt sätt...det känns bara "rätt" på ett djupare plan och det kan det gå ÅR utan att man har kontakt...

FÖR

Att, genast när man ses / träffas / pratar igen, känna den där känslan - att man hör ihop.
Att biten man undermedvetet saknat sätts på plats igen.

DET kan inte förklaras vetenskapligt.
Det kan det inte.

SÅ

Jag antar att jag hör till skaran som tror det finns tvillingsjälar.

Sluta röka, Persbrandt och sockerbitar...

I tidernas begynnelse, när jag var 15, började jag röka. Förmodligen för att det var tufft. Man liksom växte när man stod där på rökrutan och drog in Prince. Ja, det var tider det. Ung och oförstörd försökte man verka gammal och förstörd...

OCH

Plötsligt har det gått...vänta...ska räkna...31 år och så sitter man där...nu gammal och förstörd på riktigt...fortfarande storrökare.

SÅ

Man bestämmer sig för att sluta...

OCH

Om det var tufft att börja röka så var det rena rama barnleken jämfört med hur det är att SLUTA RÖKA!

Cigaretterna har varit mina bästa vänner genom alla dessa år. I glädje och i sorg. I vått och torrt - ja...ni vet...allt det där man brukar säga. Har jag haft i nerverna (dvs ganska ofta) har jag rökt. Har jag varit glad (dvs mindre ofta) har jag rökt. Varje gång någon påpekat åt mig att det inte är hälsosamt att röka - jag borde sluta...

SÅ

Har jag blivit irriterad (tadaa - dags att röka) och svarat att jag slutar SEN - när mitt liv ordnar upp sig, när det blir lite enklare att leva, när jag inte behöver det LUGN tobaken ger.

SLUTDISKUTERAT!

FAST

Det blir ju aldrig så?

År ut och år in och alltid dyker det upp någon ny, större eller mindre, katastrof som kräver energi och den energin måste sedan tankas med nikotin?

Det var liksom dags nu...

OCH

Det är ett HELVETE!

- "Ja, JAG slutade bara rakt av från ena dagen till den andra. Kall kalkon! Iiiiiiiiiinga problem överhuvudtaget och jag har inte saknat det ett dugg. Inte det minsta lilla. Kan jag...så kan du!"

GAH!

Här kör vi plåster!

OCH

Känns det allt för jävligt går jag ut och drar några bloss trots att de säger att man INTE ska röka när man använder plåster. Istället ska man tugga nikotintuggummi men ser ni - DET går INTE! De smakar skit (jo, jag inser nog själv ironin) och lämnar något konstigt i halsen som irriterar länge efter att man slutat tugga.

Jag saknar känslan av att dra in.
Halsbloss.
När man fyller lungorna till bristningsgränsen, håller andan...känner luuuuuugnet.

Istället ÄTER jag!
Sitter och stoppar i mig både det ena och det andra.
Äter ALLT jag hittar.

SOM

I SIN tur framkallat ett NYTT problem...

"Förstoppning som fortgår några dagar till några veckor förekommer ofta i samband med att man har slutat röka. Tobakens nikotin stimulerar ämnesomsättningen, så tarmen behöver en tid att vänja sig att arbeta normalt efter det man har slutat röka. "

*läs mellan raderna*
*rund som en boll*

Iallafall - och nu kommer vi till pointen i det hela. En biverkning av 24-timmars nikotinplåster är ökad mängd drömmar - oftast mardrömmar...

OCH

Jag bytte till såna igår - mest för att slippa undan värsta behovet av att röka på morgnarna. Med de jag använt de första sju dagarna har tiden mellan det att jag vaknat, fått nytt plåster på och det har börjat verka...ja...ni kan ju gissa...

SÅ

Inatt har jag sovit oroligt!
Vilka drömmar!

I vanliga fall sover jag supertungt och minns inte mina drömmar överhuvudtaget. Jag somnar - totalt tomt - vaknar...

MEN

NU!!!!
Oj...oj...oj....

*kopierar in nattens fb-status för jag orkar inte skriva det igen*

"Ligger i sängen och funderar på hur STÖRD man blir av att försöka sluta röka.

Jag menar...

När man vaknar, om och om igen, med låten "Få int ja en körv - då hyppä ja i älva" spelande i hjärnan. Min lilla nikotintörstande hyperaktiva hjärna...

SOM

Just nu antagligen får för MYCKET nikotin. Jag bytte nämligen märke på plåster igår. Nu kör jag såna som ska sitta på ett helt dygn. Ville få bort värsta suget på morgonen. Istället slutade jag tydligen sova ordentligt.

MEN

Jag drömmer!
Djiiisus vilka drömmar!

Bland annat har jag tillbringat ÅR instängd i ett växthus tillsammans med ett gäng människor. Där bodde vi och trodde det var hela vår värld men det visade sig att väggarna var skärmar som visade filmer av böljande fält...sommar...vinter...höst...och vår då...

OCH

När sanningen kom fram - när illusionen av våra liv gick sönder, när filmerna stängdes av såg jag att vi EGENTLIGEN var i ett växthus...i Hirvlax...och bredvid fanns ett blåmålat hus med vit veranda med två höga, döda träd på gården.

Nå.

Mästaren bakom projektet hade på nåt sätt drogat oss för att få oss att tro att allt var ok men i samband med avslöjander smög sig FBI in (utklädda till städerskor) och slog ihjäl "mästaren" med golvmoppar. Inte såna där runda lurviga utan smala avlånga...

OCH

Efteråt var det full rumba med förhör, diskussion med psykologer, gruppterapier och fan och hans mormor. I den här delen av drömmen var halva vänlistan från facebook med...

FAST

Mitt i allt - när jag satt på genomgång med psykologen var jag plötsligt i en dubbelsäng. Naken...

OCH

Madrassen bredvid min...som först hade rena och vita lakan...fylldes sakta med blod...från en droppe...till en fläck...till konturen av en människa...

SEN

Vaknade jag.
IGEN.
Med "Få int ja en körv, så hyppä ja i älva" spelandes i huvudet.

Röksugen är jag också.

*suck*"

OCH

Efter DEN drömmen var det SÅ MYCKET MER!

Mina äldsta barn var små på nytt och stred så att stickor och strån flög. Jag försökte rädda orkideer (med tentakler och ögon) som höll på att dö. Min mamma hade flyttat in i ett fallfärdigt hus och bad mig hjälpa till att göra i ordning men varje gång jag försökte sopa gick något sönder. Jag plockade stenar som var underbart vackra på marken men när jag tog upp dem var det ruttnande köttbitar. Jag bodde i en lägenhet i ett hus och enda vädringsluckan i hela huset fanns i mitt kök så grannarna kom in JÄMT och öppnade eller stängde luckan beroende av om de tyckte att "det drog" eller "var kvavt". Jag liftade med en bil där frun körde och mannen satt i baksätet - han försökte övertala mig att "ta i mun" NÄR HANS FRU KÖRDE BILEN och jag försökte försiktigt få honom att ge sig utan att frun skulle höra vilket jävla kräk hon var gift med...det slutade med att jag fick GÅ - hann inte uppdatera fb med #metoo innan jag vaknade...m.m.

MEN

Favoritdrömmen inatt var helt klart när jag satt på Skorpans cafe´och drack kaffe och PERSBRANDT ville att jag skulle komma och sitta vid hans bord för han ville inte sitta själv. Han ville ha någon att prata med. Jag hade ingen större lust att gå dit - vad fan...jag hade ju "EGEN TID" men när han visade upp sin handflata och där fanns tre sockerbitar gav jag med mig (sockerberoende som jag är)  - på ett villkor - att jag fick fotografera honom där han satt med sina tre sockerbitar som han hade som lockbete...

OCH

Att jag fick tillåtelse att publicera fotot på min facebooksida för annars skulle INGEN NÅGONSIN TRO MIG!

Det fick jag!

Han poserade så villigt så...

MEN

Vartenda jäkla foto blev suddigt.
Gång på gång.

SEN

Utan att ha fått ett bra foto ELLER sockerbitarna!

Vaknade jag...

Med samma melodi ringande i huvudet som jag haft hela natten - varje gång jag vaknat...

Hade jag vetat det här när jag var 15 tror jag att jag tänkt efter lite extra!

Stackars lilla pojke...

Häromkvällen såg jag på "Poliisit - kotihälytys"...

OCH

Visst har jag gjort tidigare också - bland annat såg jag programmet när de hittade en försvunnen man nedgrävd i en rabatt när de sökte efter honom...

FAST

Trots att just den händelsen gav mig en icke önskvärd "AHA upplevelse" - att det faktiskt FINNS totalt störda människor i ens omgivning, att vem som helst av de personer man träffar under dagen kan vara helt, totalt ONORMALT sjuk i huvudet och att man egentligen inte alls är så säker och trygg som man kanske TROR att man är...

SÅ

Fick det här programmet, det jag såg nu, mig riktigt upp och ner...

FÖR

Den här gången handlade det om en utryckning som poliserna gjorde till ett hem där en femårig pojke ringt på grannens dörr efter att han inte kunde väcka sin pappa. Pojken hade först bäddat ner sin pappa på vardagsrumsgolvet med en filt, en nalle och leverlåda på en stol bredvid...

OCH

(det är inte ofta jag svär här på bloggen efter att jag flyttat till Österbotten)

FY FAN...

Säger jag bara - hur det skar i mitt hjärta.
Det gör det fortfarande.

Här kan ni se klippet...

Tämä on poliisipartion surullisimpia tehtäviä – pikkupoika peitellyt kuolleen isänsä ja laittanut nallen kainaloon

TÄVLING - vinn barnkläder från Ping Pong barnkläder!

Ny start - ny början!

Kanske ny blogg, ny adress och ny design får mig att skriva igen?

Vem vet?

http://enkelmenrar.blogspot.com

DET ÄR LITE MYCKET NU...

SÅ

Även om jag, i mitt huvud, ibland sitter och formulerar blogginlägg blir det aldrig av att få in dem på själva bloggen. Ska det verkligen vara så här att vara på vårdledigt? Jag hade inbillat mig att själva vårdledigheten innebar lugn och ro, pyssel och lek med lilla damen på dagen och mat på bordet när de äldre ungarna kommer hem från skolan samt myspys med hela familjen på kvällen?

FAST

Det blir ju aldrig som man planerat - vissa dagar vet jag knappt vad det är för dag ens - huvudet är så fullt av en massa saker och det här med hemlagad middag sträcker sig till uppvärmd föda serverad ur folieform.

NÅJA...

Det kanske är så det ska vara...

Iallafall...

Lilla damen fyller ett år nästa onsdag - tänk vad tiden går snabbt - det var inte länge sedan jag rullade runt med henne i magen och nu rullar istället dagarna på med att jag jagar henne runt huset när hon rusar på och roar sig med sina påhitt. Mycket av dagarna går åt att rädda nuvarande kattungar ur hennes ömma famn...

FÖR

De dumma jäklarna fattar ju inte att hålla sig undan - det tycks nästan som om de med flit leker runt henne istället för att hållas i någon del av huset där hon just då inte är och trots att hon nappar tag i dem så fort hon bara får chansen lär de sig inte ändå...

Här är några bilder på dumbomarna:

Jaha, nu vaknade lilla damen så nu var det slut skrivet för den här gången också...

BILFEBER

Jag har drabbats av bilfeber...

MEN

Det är inte det vanliga "Nu ska jag ha en nyare och bättre bil" som det vanligtvis handlar om när man vill ha ny bil utan "Bilen måste säljas så att jag kan fortsätta vara på vårdledigt ett tag till"...

FÖR

Även om det är en ren lyx att man har möjlighet att vara hemma med sitt barn tills det fyller tre år är det verkligen ingen fröjd att ha det knapert...

SÅ

Bilen ska säljas och då behöver jag istället en liten, billig bil med vars hjälp jag sedan kan ta mig fram och tillbaka.

Som enkelspårig kärring är det här med "ny" bil ingen lätt sak. Nu har jag suttit flera dagar och läst bilannonser men vad hjälper det? De enda bilar jag någonsin ägt själv har varit Toyota och eftersom jag nu ska ha en, till inköpspris, BILLIG bil måste det bli ett annat märke - inte nog med att man då måste kolla pris och kilometeruppgifter - man måste även läsa alla tester som gjorts över just den och den begagnade bilen...

OCH

Det är ju inte kul!

FAST

NU har jag hittat just DEN bilen - min ögonsten - kärlek vid första ögonkastet:

Nej, jag har aldrig tidigare varit den "rosa" typen, har jag fått välja färg har det antingen blivit svart eller rött...

MEN

Man kan ju alltid ändra sig!

Är man tvungen att köra omkring i en billig bil kan man väl åtminstone köra omkring i en exceptionell billig bil!

SÅ

Den här vill jag ha!

Nu måste jag bara se till att få Toyotan såld så att jag kan köpa den här...

OCH

Hinner jag inte köper jag en annan liknande bil och låter måla den i samma färger!

DUMT HUVUD...

...så får kroppen lida sägs det...

MEN

I mitt fall gäller "Dumt huvud så får huvudet lida"!

Min källardörr krånglar - egentligen sätts den fast med en klinka men eftersom den är så trög använder jag mig oftast av ett tjockt bräde som jag kilar fast mellan marken och dörren för att få den att hållas fast...

OCH

Om nu någon, mot förmodan, får för sig att göra inbrott tack vare min beskrivning av husets säkerhetssystem så för all del - pröva er lycka - ta gärna med en container på samma gång och hämta bort alla svarta sopsäckar som ligger utanför - de som jag tydligen aldrig själv får att försvinna...

NÅ

Iallafall - eftersom vädergrejsemojslaitos eller vad f*n det nu heter varnat för hård vind inatt bestämde jag mig för att kila fast brädet DUKTIGT hårt ikväll så att dörren inte flyger upp och sedan stör mig halva natten...

SÅ

Dubbelvikt trycker jag allt jag orkar på fanskapet...

OCH

BONK!

Plötsligt trillar brädhel*etet ner på marken -jag hinner inte ens reagera innan jag huvudstupa åker in i betongväggen med pannan före - KRONK!

Nu sitter jag här, sur bitter och inåtvänd, med värkande, lätt uppskrapad bula i pannan...

Dörrfanskapet skiter jag i - blåser det så blåser det - mitt huvud tål inte mer idag!

FÖRBANNADE REDIGERING!

Om inte det här bloggsystemet skärper sig snart byter jag adress!

Kanske jag skulle byta till Aftonbladets blogg som pappa!

NÅ - VAD SKA DU BLI?

Äldre dottern påbörjade sitt sista år i grundskolan i höst - äntligen är det "sista" året av alla de år man "måste" gå i skolan - efter det här kan hon själv välja vad hon vill studera till - "vad hon vill bli när hon blir stor"...

OCH

När det gäller henne och alla de som hör till hennes åldersgrupp kan jag förstå "dilemmat" - att bestämma sig för vad man ska göra efter nian - det är ju ett ganska avgörande val - om man inte gör som jag gjorde då - valde en linje, började den, hoppade till en annan, slutade, startade en ny utbildning, fullföljde den, började jobba med något helt annat, studerade till en ny yrkesexamen, jobbade inom den ett par år, valde sedan att jobba med något annat igen en gång...

MEN

Att grabben, som nu började sjuan, ska veta vad han vill bli när han blir stor - DET förstår jag inte! Hur kan man förvänta sig att en 13-åring ska veta vad han vill bli när han växer upp? Varje gång han sitter och funderar över det här påpekar jag att "det är ingen panik med det" - "du har mååååånga år på dig att bestämma dig för det"...

FAST

Vad hjälper det vad jag säger när skolan och andra vuxna ideligen frågar honom vad han ska bli - ska han gå i yrkesskola eller ska han fortsätta i gymnasiet? Kanske det bara är jag som tycker så? Kanske alla andra redan i förskolan hade allt klart för sig hur det skulle bli?

Satt de och målade radhuset,de två lekande barnen, den väluppfostrade hunden och den nyvaxade bilen med kritor under tiden jag omsorgsfullt, med tungan rätt i munnen, ritade mina färglada dinosaurier medans förskolelärarna, sneglande på varandra, skakade på sina huvuden och viskade "den där ungen blir det nog inget vettigt av"?

Jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor - ingen aning faktiskt! Om jag fick välja skulle det helt klart bli inom åldringsvården - gärna inom hemvården...

FAST

Då som en hemvårdare med tid - tid att umgås med dem jag besöker - tid att hjälpa - tid att bry mig om...

Som det är nu har jag ingen utbildning inom det området och inte lär jag ha råd att studera till det i framtiden heller - hade jag vetat det jag vet nu vid 40-gränsen hade jag valt vårdyrket redan efter nian...

MEN

När jag var 15 var detta en utbildning och ett jobb jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vilja ha - som 13 visste jag förmodligen inte ens att det fanns något sådant överhuvudtaget...

Om det nu bara är jag som velar hit och dit i brist på kapacitet att veta vad jag vill bli är det förmodligen helt ok att man pressar barn att bestämma sig för vad de vill ha av livet...

Jag tror ändå att man borde ta det lite lugnare med det där - utan livserfarenhet är det svårt att veta vad man vill - dessutom är det inte bra att planera för mycket - det blir ändå aldrig riktigt så som man tänkt sig!

JAG VANN!

Hehe...

Dagen är räddad - jag vann...

SÅ

Till ettårsdagen får alltså lilla damen ett eget kök i present plus alla grejer som hörde till:

Nu fattas bara en dockvagn...

Sedan har hon och hennes favoritdocka "Neiti Deidei" ett alldeles eget hushåll!

NERVRETANDE AUKTIONER

Visst är det roligt med nätauktioner...

MEN

När man sitter med vinnande bud och det bara är en liten, liten tid kvar innan auktionen stängs...

SÅ

Är man halvt hysterisk - "tänk om någon slänger in ett högre bud - vad gör jag då?" - "hur mycket är jag villig att betala för det här?"...

OCH

Även om jag för det mesta sätter in en gräns på vad jag är villig att betala samt använder mig av automatisk höjning ända tills den gränsen är nådd har det flera gånger hänt att jag i slutändan loggar in och bjuder högre...

FÖR

Just då är man HELT säker - "Vad fan?" - "Den där är ju MIN" - "Jag SKA ha den!"

Nu är det bara en halvtimme kvar av auktionen där jag försöker ropa in leksaksköket här nedanför till lilla damen - hon ska (OM jag vinner) få det i födelsedagspresent hade jag tänkt...

MEN

Förmodligen loggar väl någon in i sista minuten och snor det...

Skulle inte förvåna mig ett dugg!

TELEFONSAMMANBROTT

Eftersom jag har två telefonnummer, den ena tillgänglig för alla, den andra endast för familj, skola och hälsovård har jag släpat omkring på två telefoner...

FAST

Först gick den ena telefonen sönder. Detta problem löste jag genom att koppla alla samtal till den "hemliga" telefonen...

MEN

Ett par dagar senare gick ju även DEN sönder...

SÅ

Nuförtiden använder jag mig av en medeltida telefonmodell vars batteri måste laddas var femte minut känns det som...

OCH

Eftersom jag inte har ett enda telefonnummer sparat någonstans (dumma jag lade in alla kontakter i telefonminnet istället för på kortet) kan jag inte heller meddela någon om hur det ligger till...

Tänk hur handikappad man kan bli när en eller ett par telefoner går sönder!

ELUPPDATERING

Nu har jag räknat igenom hur mycket jag egentligen tjänar in på att ha bytt elbolag...

OCH

Den exakta summan per år blir inte mindre än 288 euro...

FAST

Hur mitt elöverföringsbolag kan ta 13.20 euro i grundavgift för överföringen per månad medans andra bolag bara tar ett fåtal euron förstår jag inte?

Hur kan det vara så?

Åvadharhäntmedformateringenidethärbloggprogrammet?Barastrulvarendagångmanvillskrivanågot! :(

SOM MAN BÄDDAR...

Att det i dessa tider är svårt att få ekonomin att fungera visste jag...

MEN

NU vet jag dessutom varför vi ensamstående har extra svårt...

OCH

Att vi får skylla oss själva...

FÖR

"Som man bäddar får man ligga"

Läs kommentarerna till tidningsartikeln här

Ska genast ändra titeln på mina visitkort till...

"Girig, hämndlysten och egoistisk kvinna"

Jag undrar vilken font som skulle se bäst ut? Lucinda Handwriting kanske? Nä, alldeles för lite "bitch" i den...

SÅ SANT, SÅ SANT!

"Den som är mycket liten

inte mer än ett år.

Hittar så små små saker

var hon kryper och går.

Hittar en ullgarnsända,
ett visset litet blad och en knapp,
en dockas lillfingernagel
och en prasslande papperslapp.
Håller i små små nypor
små små smulor och strån.
Ser på den döda myggan
och dammet i barnkammarvrån.


Den som är mycket liten
hittar allt som är gömt,
leker med små förtrollade ting
som de stora har tappat och glömt."


(Å vad *** är det för tilt i textstilen NU igen då? S**t samma - det får väl vara så då!)

PIZZA PAPPA?

Var köper DU dina pizzor?

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5477065.ab

Dags för sallad tror jag minsann!

SOMMARLOOOOOOV!

Idag startar VÅRT sommarlov...

FÖR

Även om det inte är jag som går i skolan tror jag inte jag längtat efter sommarlovet så mycket tidigare som jag gjort i år...

OCH

ÄNTLIGEN ÄR DET HÄR!

VILL SE!

Jag vill se...



OCH



OCH



Jag undrar när de kommer ut på dvd?

SLUTHANDLAT!

Idag tog jag mig i kragen - åkte upp till byn för att handla...

OCH

Trots att jag bara köpte sånt vi verkligen behövde rasslade det till i kassan och vips var min plånbok betydligt tunnare än när jag kom dit...

FÖR

Totala summan av en halv köpkärra blev 75 euro!

Jag går ju på vårdledigt i augusti - då blir min inkomst före skatt cirka sex gånger det...

Sedan är det nog sluthandlat...

Kanske man till och med borde överväga att sluta äta?