Den galna fisktanten

"Vi" (det vill säga jag) har förresten skaffat akvarie. Tanken bakom var att det skulle minska stressen i mitt liv - att jag skulle sitta framför det istället för framför tv´n, njuta av att följa de graciösa små kräkens böljande rörelser och bara slappna aaaaav....

FAST

Det har inte riktigt blivit som jag tänkte mig - jag lyckades få fiskvärldens "Kauniit ja rohkeat" i mitt vardagsrum - det är fullt drama i byttan mest jämt.

Ta till exempel "Vera".

Vera är en "pleco" (tydligen) och ganska stor - 23 cm senast jag mätte. Jag GILLAR Vera - hon är intelligent. Jag lovar - hon ÄR det - när jag tillfälligt hade akvariet i köket bredvid frysen låg hon och kollade in "Lilla Damens" teckningar som är uppsatta på frysen. Därtill är hon social - kommer man nära akvariet är hon genast där och glor tillbaka och tar man fram kameran är det alltid hon som hänger på glaset JUST där man ska fota.

Dessutom är hon en riktig bitch.
Tummen upp för Vera - min favorit.

Sen har vi "Tjockisen".

Tjockisen hette från början något helt annat (som jag glömt) eftersom hon...eller han...hade suttit fast i en snäcka nån vecka innan hen kom till oss. Förra ägaren trodde hen var död och uppäten av katterna men det visade ju sig att det inte var så när akvariet tömdes innan flytten. Ja, vad jag försöker säga är att hen var betydligt mindre i början av vår bekantskap...

MEN

Sedan dess har dieten skitit sig totalt och om man drygar ut flingkosten med algtabletter, guppy-, och platybebisar samt stora broccolibitar så är det väl bara att vänta sig att man blir lite rund. Tjockisen äter allt - en gång skulle jag mata Vera med ärtor...

FAST

Innan Vera ens lade märke till delikatessen hade Tjockisen slukat alla. 

Hela. 

Noooou problem.

Det här är "Knölen".

Egentligen heter "Knölen" Örjan men "Lilla Damen" envisades med "Knölen" och efter ett tag lystrade han...eller hon...till det. Ganska taskigt namn...barn kan vara grymma ibland.

Det här är...

Nej fan, nu blev det nog något fel.

Sorry.

Vi fortsätter med "Magnus". Magnus var den finaste platykillen vi (jag) hade - han var liksom BLÅ medan de andra var simpelt orangefärgade. Jag satte mitt hopp till Magnus - att han skulle se till att artbeståndet blev just mer BLÅTT...

FAST

Sen gick hans flickvän och DOG mitt i allt och trots att jag skaffade NYA flickvänner till honom (Magdalena och Doris) gav han liksom bara upp och slutade andas han också...

Eller nåt...

Sen har vi (jag)...

"Verner". 

Verner är ett evolutionens mirakel - det är ett totalt underverk att han överhuvudtaget överlevde yngelstadiet...

FÖR

Han är så urbota korkad att det är synd om honom - jag har upprepade gånger fått rädda honom när han fastnat på nåt minimalt ställe och om det då skett i misstag eller om han försöker ta livet av sig - det har jag ingen aning om - han är inte den pratsamma typen precis.

Till Verner skaffade jag "Verna" i hopp om att de skulle fatta tycke för varandra och bli kompisar. Till först såg det ut som om de ALDRIG skulle komma överens...

MEN

Plötsligt var det en massa orangefärgade ägg fastsatta på undersidan av en sten och Verner var hängiven pappa som ilsket vaktade sina små blivande bebisar - allt och alla som kom i närheten fick stryk - Vera och Verna haltade runt med sönderrivna ryggfenor, snäckorna strittade som fotbollar till andra sidan akvariet...

Ända tills Verner en dag tröttnade på papparollen och åt upp alla ägg.

Han hade kanske fått avslag på sin barnbidragsansökan till Kela.

Eller så hade någon informerat honom om hans skyldighet att betala underhåll för alla ungarna.

Han har inte berättat varför han gjorde som han gjorde.

Han är ju, som sagt, inte den pratsamma typen.

Iallafall - det här är bara en del av våra (mina) fiskar...

OCH

Det händer saker JÄMT.

Att ha akvarium är alltså ingen garanti för att minska stress.

MEN

Tro mig.

Det är mycket roligare att följa med vad som händer där än det är att titta på tv!

Lillan och Tintin

På lördag kväll, när jag var på väg hem från jobb såg jag på långt håll en svanslös katt i byn...

OCH

Även om den här katten var korthårig skulle det ha kunnat vara "Lillan" - hon måste alltid rakas varje vår på grund av sin päls (som oavsett hur många timmars borstning som helst under vintern alltid samlade på sig enorma tovor)...

SÅ

Jag blev ju naturligtvis att fundera igen en gång - var det HON? Har hon hittat en ny familj? En som ser till att hennes päls blir rakad varje vår?

Visst var det hemskt när "Tintin" blev överkörd för ett par veckor sedan...

MEN

Med honom visste jag ju vad som hänt och kunde begrava honom - "Lillans" öde kommer däremot att alltid att finnas i mina tankar!

Tintin och Lillan - fina fina kissor båda två!

Kompostmask

Min kära far har skaffat kompostmaskar - inte till sig själv utan till mig (han som alltid påstår att vi har alldeles för många kräk redan nu)...

OCH

När han kommer hit i sommar är det liksom tänkt att de ska hjälpa mig att kompostera...

FAST

Hur det ska gå till i praktiken vet jag inte riktigt - när jag nu via Google förkovrat mig om daggmaskens värld tycks det som om de förökar sig med hiskelig fart och har en enorm aptit - hastigt och lustigt har jag MASSOR av mask under diskbänken som kräver mer mat än jag kan ge dem och det vet ju ALLA vad som händer SEN - alla som har sett "Tremors" iallafall...

MEN

Det löser sig säkert - de är ju inte hundar precis utan självständiga som katterna - ser jag bara till att de har det varmt och skönt, att de får tillräckligt med mat och avmaskar dem regelbundet så klarar de sig säkert själva...

Det blir nog bra det här!

Mina maskar - de syns inte så bra men uppe i högra hörnet

skymtar "Berta" och i mitten ser man svansen (eller huvudet) på "Gösta" !

Mina fina, fina kissor

Igår var veterinären hit och "tog bort" tre av våra fem katter...

OCH

Även om det var ett av de värsta besluten jag gjort under hela mitt liv var det förmodligen ändå "det bästa" att göra.

Lilla My var sjuk - förmodligen hade hon en eller flera tumörer i sin lilla kropp som bland annat tryckte på lungorna och påverkade hennes andning. De sista dagarna var det precis som om hon snabbt tynade bort.

Lily var den fria själen som inte klarade av att vara instängd. Ända från det att hon föddes var hon skygg och gömde sig så fort det kom gäster och när hon väl upptäckt att det fanns en värld där ute ville hon inte vara inomhus längre än några timmar i taget. P-piller tycktes inte fungera på henne och att sterilisera henne hade bara varit grymt - för det första hade hon tvingats träffa många okända människor i ny, skrämmande miljö och därefter blivit galen av att vara instängd i minst en vecka.

Skrållan var också hon en fri själ fast hon hade däremot inget emot att vara inomhus längre stunder. Hon kom istället inte överrens med de andra katterna utan ställde till med slagsmål så fort hon bara hade chansen och "Lilla damen" tyckte hon inte alls om så hade jag "sparat" henne hade jag varit tvungen att "ta bort" alla andra katter plus att vi då hade haft en katt som inte gillade barn...

SÅ

Veterinären kom alltså hem till oss så att de alla tre fick somna in hemma på sina favoritplatser i lugn och ro medans jag (med tårarna flödande) satt och smekte dem tills de slutade andas (och länge efteråt också IFALL de fortfarande kunde känna det för man vet ju aldrig eller hur...).

Mina fina, fina kissor! :(

Marsvin

Dottern har fått ett marsvin...

TROTS

Att jag sade NEJ typ 100 ggr innan jag uppgivet fräste fram ett JAJA DÅ!

Hade det bara varit HON som gnällde hade jag kanske kunnat hålla mig till det nekande svaret men min väninna (hon som hade marsvinet från första början) gaddade helt fräckt ihop sig med dottern och tillsammans körde de sedan en så massiv krigstaktik att jag till slut, totalt utmattad, var tvungen att vifta med vitt flagg och ge upp.

SÅ

Vi har alltså nuförtiden även ett marsvin i vår lilla djurpark!

FAST

Nu är det ett jäkla nojs om att "marsvin kan inte vara ensamma - de får sociala problem och blir störda - man MÅSTE ha två (eller fler)". Att jag kontrar med att "marsvinet har ju för bövelen redan sociala problem - det är ju därför vi har hon" har ännu inte gått hem...

Vi får väl se hur det går...

"Ganska gullig trots allt"

Hundskräck

Grannarna har ett enormt åbäke till hund. Enligt dem är den något så flummigt som "Polski owczarek podhalanski" - jag däremot är helt hundra på att de helt enkelt snott och smugglat hem en isbjörn från någon djurpark någonstans!

I vanliga fall är jag inte överdrivet rädd för hundar även om jag har respekt för dem från det att jag, i tidiga barndomsår, blev biten i magen av en "människans bästa vän" och därför stolt kan visa upp ett ärr i form av ett upp och ner vänt frågetecken bara jag gräver lite bland bilringar och lyfter på lite fläsk...

MEN

Den här hunden är jag SKITRÄDD för!

Först och främst tack vare storleken på kräket - jag menar, om man inte har respekt för en förväxt pudel vars mankhöjd ligger på samma nivå som ens egen midjehöjd är man ju DUM...

OCH

Det att jag flera gånger mött honom "ansikte mot ansikte" när jag öppnat ytterdörren för att gå ut hjälper inte upp saken. Tänk er att, i lugn och ro - alldeles ovetande, öppna en dörr och så står där en dregligt morrande blonderad Cujo som, innan du skriker till och smäller fast dörren, vrider ihop ett skall som får dina redan löst sittande tänder att skallra.

Grannarna påstår att han egentligen är mer rädd för mig än jag för honom...

FAST

Det litar jag inte på!

Varje gång de bjuder oss dit frågar jag först ifall de har slut på hundmat och tänker erbjuda oss till middag istället - sedan får de se till att kräket är instängt i ett rum och att dörren är låst! Så länge jag vet att han är där går det ganska bra.

Det är likadant med min spindelskräck - så länge jag vet var de finns är jag inte rädd men blir jag överraskad får jag panik...

SOM

Igår när vi kom hem efter att jag hämtat äldre dottern från praoplatsen - så fort vi körde in på gården stängde jag av bilen (avloppet borde definitivt åtgärdas) - sedan satt vi en stund för att höra klart hela Puh-sången (man kan ju inte sluta mitt i) och så steg jag ut, gick runt bilen, öppnade passagerardörren, lyfte ut "Lilla damen"...

NÄR

Ett skall får mig att snurra runt kvickare än vad elmätaren i skrivande stund viner på där ute...

GRANNENS HUND! BAKOM MIG! DEN HAR RYMT!!!!

Snabbt som attan KASTAR jag "Lilla damen" tillbaka i sin stol, skriker till äldre dottern att "stäääääng dööörrrreeen - hundjäveln är lööööös!"...

OCH

Hoppar sedan själv in i bilen samtidigt som jag drar fast dörren.

När en modell större kvinna, som aldrig gillat gymnastik, ryms in i en Escorts framsäte tillsammans med bilstol och påbyltad ett-åring PLUS att hon får fast dörren vid anblicken av en hund...

DÅ

Vet man att kärringen har hundskräck!

"F*n vad löjlig du är mamma", sade äldre dottern och steg ut ur bilen -"Du VET ju att du inte ska visa att du är rädd! Kom nu och sluta larva dig!"

FAST

Jag hade verkligen inte tid att känna mig löjlig - jag hade ju fullt upp med att försöka krångla mig ut!

VAR ÄR MINA KISSOR?

Var i hel*ete är alla mina kissor?

Det MÅSTE vara någon som matar dem någonstans...

FÖR

Hur skulle annars Lily och Lilla My kunna vara borta flera veckor i sträck för att sedan bara komma hem och visa upp sig, fnysa åt matkoppen...

OCH

Sedan försvinna igen?

Lillan har varit borta i flera månader nu - ingen har sett henne - hon borde ju vara lättigenkänlig när hon är utan svans - förmodligen har lon eller örnarna tagit henne...

FAST

Hon har ju förstås alltid haft vandringslust - vandrat land och rike runt varje sommar - iallafall så länge hon hade svansen kvar...

OCH

Eunucken Hemulen, som aldrig lämnar gården har inte synts till sedan gårdagen och Skrållan lyser även hon med sin frånvaro sedan ett antal timmar tillbaka...

Var i hel*ete är mina kissor???!!!!????

Om ni ser dem så säg åt dem att komma hem!

DJURPARK

När en av mina väninnor för ett par dagar sedan besökte Högholmen (Helsingfors Zoo) med sina två fyraåringar frågade den ena...

- Men mamma, var är alla pupparna?

OCH

Idag, när de besökte sin mormor här på ön, sade den andra...

- Mamma, vad heter din kompis?

- Vilken kompis?

- Hon som har en djurpark!

- Menar du Nette?

- Ja! Kan vi inte åka dit?

Vad säger man? :D

TADAAAA!

Mina damer och herrar...

Låt mig presentera...

ÄGG!

Det är Pätkis och Japp som varit produktiva...

MEN

Kit Kat, den snåljåpen, pantar ännu på sina!

KAAAAAAKAAAAAA

NU har jag äntligen kommit så långt att hönorna fått flytta in...

MEN

Det finns en hel del jag borde fixa ännu innan allt är klart...

FAST

Jag är ganska nöjd - jag har ju byggt buren SJÄLV!

Det är ju ett helt under att den ens håller ihop!

Jag VET att taket borde fixas - det är på gång!

Släpade hem en gigantisk tallgren så att hönorna skulle ha fin

sittpinne men den uppskattas inte alls :(

Här ser de sitt nya hem för första gången!

Just nu är de lite skabbiga på grund av att de alltid fick stryk i sitt förra hem

men det kommer förhoppningsvis inte ta länge innan de är fina igen.

Vad är det här för mat?

Jag gillar våra hönor - fina tippor!

OCH

De har nu fått namnen:

Kit Kat, Japp och Pätkis!

HÖNSGÅRDPROJEKT

Ifall någon undrar var jag håller hus...

SÅ

Är jag varenda ledig minut ute på gården och bygger hönsgård...

FÖR

Så fort jag har den klar får vi några nya familjemedlemmar till...

KaaaaaKaaaaaaKaaaaaa!

(Sätter ut bilder när den är klar)

KOLMÅRDEN I KORTHET!

Tack kära dotter för att du orkade fotografera allt mamma pekade på! :)

"Tänk att möta en sån här i skogen!"

"Jag vill iallafall INTE göra det!"

"Hemorojder eller?"

"Fina - synd att man inte kunde komma närmare"

"Äckelpottazebra!"

"Visste ni att det inte hörs något när kamelen går?"

"Skabbig kossa!"

"Sävliga kräk - jag som trodde de var nerviga?"

"Fick mig att vilja bada"

"Lilla damens favorit"

"Fiiiiin kisse"

"Tigrar är otroligt vackra djur!"

"Inte sant?"

KATTUNGEFLYTT

Det här med att lämna över kattungarna till deras nya ägare är inte lätt...

FÖR

Trots att man bara haft dem några veckor fäster man sig ju vid de små kräken...

OCH

Även om man mellan varven svurit ve och förbannelse över deras påhitt står man sedan djupt bedrövad på trappan och vinkar hej då när de åker iväg...

Hur kan det vara så?

När de två första flyttade idag - "Hattifnatten" till Åbo och "Minihemulen" till Tammerfors trodde förmodligen de nya ägarna att hela rumban av "hämta hem nya kissen" skulle gå snabbt och smärtfritt...

MEN

Istället för "tack och hej leverpastej" tvingades de ner vid kaffebordet och matades fulla av dels misslyckad kladdkaka, dels information på knagglig finska...

"Här har jag en väska med grejer - det här torrfodret är det som de har fått - det är Iams Kitten och kan köpas på djuraffärerna men den är ganska dyr så jag antar att ni säkert vill byta sort till någon man kan köpa i en vanlig matbutik. När ni ska byta så tar ni det här fodret och blandar ut det med det nya i sakta mak så att kissen vänjer sig - det lönar sig att göra det försiktigt - den här mängden borde räcka i minst en månad. Det HÄR är en burk med vällingpulver - jag har gjort så att jag blandar välling tillsammans med blötfodret varje morgon och kväll och det här är det blötfoder jag gett dem - Latz kattunge. De här påsarna borde räcka ett par dagar. Kissen är avmaskad men bör avmaskas ytterligare en gång till när den är fulla 11 veckor - här är information om hur mycket den ska ha och här är avmaskningsmedicinen...blablabla..."

Sedan släpptes de inte ut genom dörren förrän de dyrt och heligt lovat skicka foton på lilla kissen lite nu och då...

OCH

Även om jag får behålla de resterande sex ett litet tag till saknar jag ändå de här två ...

FAST

Jag vet att de får det jättebra dit de flyttat nu...

Minihemulen

Hattifnatten

BILDBEVIS nr 2

I vanliga fall raderas alla foton tagna på mig illa kvickt...

MEN

När dottern bad mig hålla i hennes sköthäst
så att hon kunde fotografera den...

OCH

Jag, som är livrädd för hästar, faktiskt gjorde det...

SÅ

Var jag bara tvungen att spara de bilderna
som bevis på att jag faktiskt VÅGADE...


"Sååååjaaaa....fiiiiin heppa då...stiiiiilla nu bara"

"Lyder mig JÄTTEBRA!"

"Men för helvete - det där är MIN buske - kom BORT därifrån"
Det var första gången - sedan dess har det gått liiiite bättre!

BILDBEVIS!

- Nej nu jävlar!...

Ropade äldre dottern häromdagen efter att hon tittat ut genom fönstret...

OCH

Rusade efter kameran...

- NU har vi bevis på att grannens hund använder vår gård som toalett!

Och så påstår folk att det aldrig händer något spännande på landet?

BONK!

Det stormar där ute...

OCH

Även om jag tycker det är mysigt med storm...

SÅ

Var det mindre kul när hela kaninburen flög omkull...

BONK!



Tur i oturen att kaninerna klarade sig undan med blotta förskräckelsen!

KAOS!

Idag var det dags för kattungefotografering igen ...
de blivande ägarna gärna vill se hur deras nya familjemedlemmar växer...

MEN

Den här gången var jag lat...

OCH

Istället för att fota dem en och en bar jag helt enkelt ner alla
till vardagsrummet för gruppfotografering...

Snacka om kaos!



"Vad är det här för ett ställe?"



"NU har jag ingen aaaaning om var vi är!"



"Jag är skeptisk!"



"Jag vill inte vara här - jag vill hem!"



"MAAAAAMMMMMAAAAAA!"



"Håller det?"





"Ta hand om mig!"



"Jag har FORTFARANDE ingen aning om var vi är?"




"Nej nu får det vara nog!"

Ett par veckor till så sliter jag mitt hår!