Sluta röka, Persbrandt och sockerbitar...

I tidernas begynnelse, när jag var 15, började jag röka. Förmodligen för att det var tufft. Man liksom växte när man stod där på rökrutan och drog in Prince. Ja, det var tider det. Ung och oförstörd försökte man verka gammal och förstörd...

OCH

Plötsligt har det gått...vänta...ska räkna...31 år och så sitter man där...nu gammal och förstörd på riktigt...fortfarande storrökare.

SÅ

Man bestämmer sig för att sluta...

OCH

Om det var tufft att börja röka så var det rena rama barnleken jämfört med hur det är att SLUTA RÖKA!

Cigaretterna har varit mina bästa vänner genom alla dessa år. I glädje och i sorg. I vått och torrt - ja...ni vet...allt det där man brukar säga. Har jag haft i nerverna (dvs ganska ofta) har jag rökt. Har jag varit glad (dvs mindre ofta) har jag rökt. Varje gång någon påpekat åt mig att det inte är hälsosamt att röka - jag borde sluta...

SÅ

Har jag blivit irriterad (tadaa - dags att röka) och svarat att jag slutar SEN - när mitt liv ordnar upp sig, när det blir lite enklare att leva, när jag inte behöver det LUGN tobaken ger.

SLUTDISKUTERAT!

FAST

Det blir ju aldrig så?

År ut och år in och alltid dyker det upp någon ny, större eller mindre, katastrof som kräver energi och den energin måste sedan tankas med nikotin?

Det var liksom dags nu...

OCH

Det är ett HELVETE!

- "Ja, JAG slutade bara rakt av från ena dagen till den andra. Kall kalkon! Iiiiiiiiiinga problem överhuvudtaget och jag har inte saknat det ett dugg. Inte det minsta lilla. Kan jag...så kan du!"

GAH!

Här kör vi plåster!

OCH

Känns det allt för jävligt går jag ut och drar några bloss trots att de säger att man INTE ska röka när man använder plåster. Istället ska man tugga nikotintuggummi men ser ni - DET går INTE! De smakar skit (jo, jag inser nog själv ironin) och lämnar något konstigt i halsen som irriterar länge efter att man slutat tugga.

Jag saknar känslan av att dra in.
Halsbloss.
När man fyller lungorna till bristningsgränsen, håller andan...känner luuuuuugnet.

Istället ÄTER jag!
Sitter och stoppar i mig både det ena och det andra.
Äter ALLT jag hittar.

SOM

I SIN tur framkallat ett NYTT problem...

"Förstoppning som fortgår några dagar till några veckor förekommer ofta i samband med att man har slutat röka. Tobakens nikotin stimulerar ämnesomsättningen, så tarmen behöver en tid att vänja sig att arbeta normalt efter det man har slutat röka. "

*läs mellan raderna*
*rund som en boll*

Iallafall - och nu kommer vi till pointen i det hela. En biverkning av 24-timmars nikotinplåster är ökad mängd drömmar - oftast mardrömmar...

OCH

Jag bytte till såna igår - mest för att slippa undan värsta behovet av att röka på morgnarna. Med de jag använt de första sju dagarna har tiden mellan det att jag vaknat, fått nytt plåster på och det har börjat verka...ja...ni kan ju gissa...

SÅ

Inatt har jag sovit oroligt!
Vilka drömmar!

I vanliga fall sover jag supertungt och minns inte mina drömmar överhuvudtaget. Jag somnar - totalt tomt - vaknar...

MEN

NU!!!!
Oj...oj...oj....

*kopierar in nattens fb-status för jag orkar inte skriva det igen*

"Ligger i sängen och funderar på hur STÖRD man blir av att försöka sluta röka.

Jag menar...

När man vaknar, om och om igen, med låten "Få int ja en körv - då hyppä ja i älva" spelande i hjärnan. Min lilla nikotintörstande hyperaktiva hjärna...

SOM

Just nu antagligen får för MYCKET nikotin. Jag bytte nämligen märke på plåster igår. Nu kör jag såna som ska sitta på ett helt dygn. Ville få bort värsta suget på morgonen. Istället slutade jag tydligen sova ordentligt.

MEN

Jag drömmer!
Djiiisus vilka drömmar!

Bland annat har jag tillbringat ÅR instängd i ett växthus tillsammans med ett gäng människor. Där bodde vi och trodde det var hela vår värld men det visade sig att väggarna var skärmar som visade filmer av böljande fält...sommar...vinter...höst...och vår då...

OCH

När sanningen kom fram - när illusionen av våra liv gick sönder, när filmerna stängdes av såg jag att vi EGENTLIGEN var i ett växthus...i Hirvlax...och bredvid fanns ett blåmålat hus med vit veranda med två höga, döda träd på gården.

Nå.

Mästaren bakom projektet hade på nåt sätt drogat oss för att få oss att tro att allt var ok men i samband med avslöjander smög sig FBI in (utklädda till städerskor) och slog ihjäl "mästaren" med golvmoppar. Inte såna där runda lurviga utan smala avlånga...

OCH

Efteråt var det full rumba med förhör, diskussion med psykologer, gruppterapier och fan och hans mormor. I den här delen av drömmen var halva vänlistan från facebook med...

FAST

Mitt i allt - när jag satt på genomgång med psykologen var jag plötsligt i en dubbelsäng. Naken...

OCH

Madrassen bredvid min...som först hade rena och vita lakan...fylldes sakta med blod...från en droppe...till en fläck...till konturen av en människa...

SEN

Vaknade jag.
IGEN.
Med "Få int ja en körv, så hyppä ja i älva" spelandes i huvudet.

Röksugen är jag också.

*suck*"

OCH

Efter DEN drömmen var det SÅ MYCKET MER!

Mina äldsta barn var små på nytt och stred så att stickor och strån flög. Jag försökte rädda orkideer (med tentakler och ögon) som höll på att dö. Min mamma hade flyttat in i ett fallfärdigt hus och bad mig hjälpa till att göra i ordning men varje gång jag försökte sopa gick något sönder. Jag plockade stenar som var underbart vackra på marken men när jag tog upp dem var det ruttnande köttbitar. Jag bodde i en lägenhet i ett hus och enda vädringsluckan i hela huset fanns i mitt kök så grannarna kom in JÄMT och öppnade eller stängde luckan beroende av om de tyckte att "det drog" eller "var kvavt". Jag liftade med en bil där frun körde och mannen satt i baksätet - han försökte övertala mig att "ta i mun" NÄR HANS FRU KÖRDE BILEN och jag försökte försiktigt få honom att ge sig utan att frun skulle höra vilket jävla kräk hon var gift med...det slutade med att jag fick GÅ - hann inte uppdatera fb med #metoo innan jag vaknade...m.m.

MEN

Favoritdrömmen inatt var helt klart när jag satt på Skorpans cafe´och drack kaffe och PERSBRANDT ville att jag skulle komma och sitta vid hans bord för han ville inte sitta själv. Han ville ha någon att prata med. Jag hade ingen större lust att gå dit - vad fan...jag hade ju "EGEN TID" men när han visade upp sin handflata och där fanns tre sockerbitar gav jag med mig (sockerberoende som jag är)  - på ett villkor - att jag fick fotografera honom där han satt med sina tre sockerbitar som han hade som lockbete...

OCH

Att jag fick tillåtelse att publicera fotot på min facebooksida för annars skulle INGEN NÅGONSIN TRO MIG!

Det fick jag!

Han poserade så villigt så...

MEN

Vartenda jäkla foto blev suddigt.
Gång på gång.

SEN

Utan att ha fått ett bra foto ELLER sockerbitarna!

Vaknade jag...

Med samma melodi ringande i huvudet som jag haft hela natten - varje gång jag vaknat...

Hade jag vetat det här när jag var 15 tror jag att jag tänkt efter lite extra!

Snålt matsmältningssystem? Dagens tips!

Mitt matsmältningssystem är OTROLIGT snålt - allt jag stoppar i munnen ska, per automatik, sväljas...

OCH

Allt jag sväljer ska behållas tills det säkert inte finns minsta lilla pytteliten mikrodel av näring kvar - ju mer jag stoppar i mig, desto längre måste det idisslas. En ko må ha fyra magar men det är rena barnleken mot vad någon gastroskopi skulle hitta på mig.

På riktigt!

De som springer och, ja hur ska jag nu uttrycka mig fint...gör "nummer två" efter varje måltid samt de som har så kallad "normal" matsmältning har ingen aning om vilken pina det är att ha en kropp som pantar på ALLT. 

Uttrycket "snål så man skriker när man skiter" är helt klart påhittat av någon med trög mage!

Iallafall - så här har jag haft det i hela mitt liv.

Om min kropp har fått för sig att det är spartider har INGET fått den att ändra sig.

FAST

Nu har jag hittat lösningen (bokstavligt talat) på problemet:

Ortis "Fructolax" i tablettform!

Gudagåvan för den förstoppade saten.

Nej, jag skämtar inte - det här är blodigt allvar - jag är 45 så kiss&bajsåldern har gått om för länge sedan (nästan).

Jag har, i stort sett, testat alla medel som finns på marknaden men den här är något i hästväg. Första gången jag prövade tog jag en tablett på kvällen innan jag gick och lade mig...sov som en stock ända tills klockan tre på natten när jag väcktes av ljudet av min egen mage...

SEN

Var det bara att bita ihop och besöka ett helt annat av husets rum än det man vanligtvis befinner sig i den tiden på dygnet.

Det är inte bara jag som är imponerad - som en väninna sa dagen efter att jag gav henne en tablett för att testa:

- HE E NO PROINA I HEDEE!!!

SÅ

OM ni någongång behöver "lite" hjälp på traven...

Ta en sån här!

Mitt (tillfälliga) nya liv

Jag önskar jag kunde säga att jag börjat ett nytt liv...

MEN

Eftersom jag känner mig själv, hur jag kan tycka att något är RIKTIGT roligt ett tag för att sedan tappa intresset (finns väl en bokstavskombination för det) totalt så vaktar jag min tunga...

FAST

Just nu är "mitt tillfälliga nya liv" riktigt roande!

I onsdags blev vi skickade på studiebesök till Xtravaganza i Jakobstad...

OCH

De som känner mig kan förstå hur exalterad jag var av DET besöket. Jag menar, ett GYM??? Jag som spytt galla över alla statusuppdateringar där fröken "jagärjubarasååååhimlaaktiv" berättat om än det ena träningspasset efter det andra medans man själv suttit med den bärbara i knät samtidigt som man har placerat både kaffemugg och en tallrik med glass på maghyllan - bara att klicka och lassa in!

Det var alltså med långa tänder jag deltog i detta besök - ska jag vara ärlig så hade jag bestämt mig för att ta det som det var - en stund av lidande innan jag hade möjlighet att dra en snabb loppisrunda...

Något hände.
Något TOTALT oväntat.
En timme senare stod jag nämligen på utsidan med ett halvårskort?

HALLÅ?

Nej, allvarligt talat - jag vet exakt vad som fångade mitt intresse. Jag uppskattade bland annat det att de som just då tränade inte var den där sorten som man förväntar sig att se när man besöker ett gym. Det var inte de där unga och ursköna kvinnorna och männen med rumpor och magar huggna i sten, "de där" som egentligen inte alls behöver träna för de är så där äckligt perfekta ÄNDÅ *surt sa räven* - det var vanliga människor i min egen ålder med vanliga kläder och stämningen, ja...den kändes "rätt"!

Dessutom hjälpte nog grupptrycket till - vi är, tillsvidare, fyra som ska försöka träffas och träna tillsammans - ju fler desto roligare.

Vi får väl se hur det går! ;)

Överålder & övervikt

Jag har alltid haft mer eller mindre problem med min vikt - oftast är den i överkant men det har också hänt att jag faktiskt varit FÖR smal (fast då har jag ändå sett ett fläskberg i spegeln så egentligen är det ingen skillnad).

Iallafall så är jag nu betyyyyyydligt tyngre och bredare än tidigare. Vad jag väger? Ingen aning - jag har satt undan vågen - den finns längst in i förrådet och där får den stanna. Vi är liksom inte kompisar mera och enligt alla möjliga visdomsord på FB ska man rensa bort sådant som suger musten av en - check!

FAST

Även om jag nu då alltså är i viktklass "vänta barn ganska så där i slutskedet" har jag inget större behov av att åtgärda saken - visst har mina valmöjligheter i garderobsväg minskat en hel del...

MEN

Den där "nu tar jag tag i det här" känslan har inte riktigt dykt upp, inte på allvar iallafall. Nu och då får jag för mig att jag ska skärpa mig, se lite upp med vad jag äter, hur mycket jag äter och till och med (kanske) RÖRA PÅ MIG. Tidigare, när jag var ung, behövde jag inte göra mycket innan fläsket minskade i kubik men NU?

Ingen vits!

Antingen händer absolut ingenting eller så går jag UPP?

Vad är det som händer efter 40????

Är det något genetiskt som sitter i från stenåldern? Att man, när man passerat 40, är liksom totalt värdelös vad gällande stammens välmående och framtid - "bara i vägen" - "fattar hon inte själv att lägga sig ner och tyna bort slår vi henne i skallen med en stenklubba och MAT, det får hon åtminstone INTE!"

OCH

Att man därför samlar på sig ALLT man bara kan få tag på - ALLT ska lagras och pantas på och på så sätt ge 40+aren en möjlighet att överleva utan hjälp av sin stamfamilj?

Kanske det!

Verkar iallafall så!

Projekt "Såga ved" - paus!

"Tydligen är du en av de där som drabbas av alla biverkningar som finns"...

SA

Min mamma när jag kom hem i förrgår efter att ha tillbringat morgonen på 1. HVC och resten av dagen på 2. Malmska...

OCH

Jag är benägen att tro hon har rätt - tydligen funkar det inte för mig att äta den där medicinen - huvudvärk och illamående vore något jag kunde stå ut med...

MEN

Rytmstörningar och känslan av att tuppa av var femte minut är lite väl intressant för min del - att jag var tvungen att ta det lugnt hela dan igår och blev dödsslut bara av att diska förstörde min andra lediga dag av tre.

Nu tar jag alltså en paus i tablettknaprandet för att tag framöver...

Projekt "Såga ved" - Dag 4

Nu är jag inne på fjärde dagen av mitt "Projekt såga ved"...

OCH

Eftersom läkaren gav mig två alternativ:

1. Antingen börja med full dos, en tablett varje dag och riskera ganska hårda biverkningar i upp till två veckor...

ELLER

2. Ta en tablett varannan dag tills biverkningarna försvinner...

SÅ

Valde jag alternativ TVÅ - blotta tanken på de exempel läkaren hade räknat upp som "worst case" lockade inte - jag har inte tid med två veckors intensiv huvudvärk eller sängliggande på grund av illamående - jag SOMMARJOBBAR ju!

Något sådant har jag å andra sidan inte lagt märke till - jag har inte (peppar peppar) mer huvudvärk än vanligt och inte mår jag illa heller...

MEN

Skillnad märker jag minsann - speciellt igår då jag kom hem från jobbet och slappnade av. När jag kom på mig själv med att sitta och tugga min smörgås och dricka mitt kaffe utan vare sig tidning, bok eller tusen tankar typ "det här borde jag göra", "när jag får lön ska jag betala DET först" osv i huvudet. Jag var fullkomligt nöjd med att tugga och titta ut genom fönstret - den enda tanken jag hade var HUR det KÄNDES att äta en smörgås, hur den SMAKADE...

DÅ

Kom WOW känslan!

Enligt bipacksedeln KAN medicinen påverka tankeverksamheten - om de då räknar det som en bieffekt eller inte är en annan sak...

FAST

Jag anser iallafall att det är POSITIVT! Det var ju inte så att tankeförmågan försvann - men de där 80% ONÖDIGA funderingarna miste sin betydelse. Hjärnan försökte lite då och då ta fram dem igen av gammal vana - "nu ska vi stressa upp kärringen lite på skoj" men så var de lika snabbt borta igen - de som envist stannade kvar lyckades inte längre ärta upp mig så som tidigare...

Imorse hade dock effekten TYVÄRR försvunnit - genast jag slog upp mina blå, till och med INNAN jag slog upp dem hade hjärnan varvat upp sig till högvarv igen - det var samma gamla MILJONER tankar och funderingar.

Att den här medicinen inte är beroendeframkallande är bullshit - jag vill ha MER! :)

Projekt "Såga ved!"

Nu blir det en helt annan sida av mig än folk är vana vid - jag tänker nämligen ta upp ett känsligt ämne - ett ämne man "inte pratar om" och definitivt inte "går ut med". Något man "talar tyst om" och gömmer bland kryddburkarna i kökshyllan i hopp om att ingen får veta sanningen:

Att äta antidepressiv medicin för att orka med!

Jag läste för en tid sedan om en kvinna som tog livet av sig - omgivningen, till och med hennes familj, hade ingen aning - "hon var ju alltid så uppåt och glad", "hon kan inte ha tagit sitt liv", "det måste vara mord", "det fanns ingen mer positiv person än henne".

Vad folk sällan tänker på är att vi människor är olika - det finns de som öppet vågar visa att de mår dåligt...

MEN

Det finns även de som,till och med inför sina närmaste, gömmer allt skit bakom ett glatt leende, håller masken och biter ihop ända tills det är "för mycket" och det får vara nog. Det kanske beror på att människan "måste" vara stark för att hans eller hennes omgivning behöver det - att det "krävs" att "någon" orkar bita ihop och kämpa eller så är det helt enkelt den här människans personlighet.

Jag hör till den senare delen - jag vill inte visa om jag mår dåligt - jag biter ihop och kämpar - det har jag gjort nu i många, många år...

OCH

Fast jag nu mår mycket bättre än jag gjort på länge har det funnits stunder där jag ena minuten flinat upp mig mot min omgivning, skämtat och skrattat medans jag minuten därpå funderat på hur jag, "på bästa sätt" skulle få ett slut på det här eländet som andra kallar "liv". Egentligen är det bara tack vare barnen jag lever - utan dem - utan tanken på "hur ska det i så fall gå för dem" hade jag gett upp för länge sedan.

NÅ

Som sagt, nu mår jag alltså mycket bättre än jag gjort på länge - mitt största bekymmer är den ångest jag känner för en del saker. Jag hatar till exempel att hämta posten eftersom jag vet att det HELT säkert finns någon räkning där jag ändå inte kan betala. Jag undviker att kolla min mail för där kan finnas något meddelande som gör att jag MÅSTE ta itu med något som jag inte räknat med, något som jag absolut inte skulle orka med och jag har en hel jävla lista med saker jag borde få åtgärdade redan - det behövs verkligen inte en punkt till!

SÅ

Nu har jag kastat in handduken och skaffat antidepressiv medicin för att se om den kan hjälpa mig att komma över och/eller lindra min ångest! Jag BORDE förstås ha skaffat den för länge sedan - den skulle förmodligen ha underlättat mitt liv en hel del de senaste åren...

MEN

Det är lätt att vara efterklok!

DESSUTOM

Måste jag erkänna att till och med jag har ansett att trappsteget upp till att begära medicinsk hjälp för att orka leva har varit alldeles för högt - "SÅ dåligt mår jag ju inte" - "LITE till orkar jag nog med innan jag ger upp"...

OCH

Om jag gått till läkaren för att be om hjälp skulle det ju ha varit att kasta in handduken, erkänna att jag inte räcker till och att jag är svag! Det ironiska i det hela är att jag, i många många år, haft människor i min omgivning som ätit medicin för att orka med - jag vet hur medicinen fungerar, jag har fått höra om och se dess positiva och negativa effekter, jag har insett hur den underlättar när det behövs - ÄNDÅ har jag skytt det som pesten?

SÅ

Nu får det vara nog!

Om JAG, som VET hur mycket antidepressiv medicin kan underlätta människors liv, undviker att skaffa det själv när jag mår som allra sämst - när jag haft stunder i bilen där jag kämpat mot mig själv vid möten av långtradare där en del av mig viskat "hålls på din sida, hålls på din sida" samtidigt som den andra kontrat med "men TÄNK så enkelt det skulle vara" och ÄNDÅ inbillat mig att "Nånej, JAG är inte i så pass dåligt skick att jag behöver MEDICIN för att orka med"...

SÅ

Hur ska det då inte vara för ANDRA som mår dåligt men som inte har någon erfarenhet av detta?

DÄRFÖR

Bryter jag härmed tabun - jag skiter fullkomligt i förbudet att öppet erkänna att man ibland kan behöva medicinsk hjälp för att orka med sin tillvaro - jag STRUNTAR i att man inte får visa sig svag, att man ska undvika erkänna att man inte räcker till.

Jag tänker börja äta antidepressiva för att orka med!

DESSUTOM

Har jag framöver tänkt dokumentera hur det påverkar mig - bieffekter i början? Positiva effekter? Tar det bort min ångest? Orkar jag mer? Stämmer det att medicinen tar bort de värsta dalarna men även de bästa topparna? Gör det mig likgiltig? Blir mitt största intresse i livet att "såga ved"?

Dessvärre kan jag inte redovisa eventuell minskad sexuell lust - den har ju redan varit borta i många år...

FAST

Å andra sidan kanske den ÖKAR?
OM det är så tänker jag ändå inte redovisa det! :)

Detta blir mitt projekt "Såga ved!"

Iallafall - det här var vad jag hade på hjärtat idag - nu måste jag försöka övervinna min ångest över att ta den första tabletten...

Ha en bra dag!

"80 kg klubben"

Igår hade vi de där etiska frågorna på schemat - typ - ett tåg kommer, om det fortsätter kör det över fem personer, om du däremot drar i en spak kör det bara över en - drar du i spaken?

FÖR

Ibland MÅSTE man göra val man inte VILL göra...

Ett av exemplen var att det börjat brinna under en dans och brandmännen kånkade ut en massa flickor medans pojkarna fick klara sig bäst de ville - VARFÖR?

"Det var bättre förr" jaget svarade att det berodde väl på att man tänkte sig att flickor behöver mer hjälp men att pojkar är mer handlingskraftiga, att de klarade sig själva - det här med "kvinnor och barn först"...

FAST

Det var ju fel, fel, feeeel - orsaken var helt enkelt den att töser (i teorin) väger mindre än grabbar - spinkigt vs. muskulöst - icke picke pö - det går fortare att rädda en lättare människa än en tung - grabbar på 80 kilo lämnas kvar...

OCH

Detta fick mig att inse fakta...

JAG MÅSTE BANTA!

FÖR

Om det börjar brinna någonstans hör jag till kategorin "jiiisus vilken klump - jag tar någon annan". Jag är en av de där som snällt skulle få sitta kvar och titta på medans de där stiliga, barbröstade brandmännen bara susade förbi med trådsmala, nätta nippertippor hängande över axeln.

Å så påstår folk att utseendet inte har någon betydelse?

Dags att anamma LCHF igen alltså!

Av barn och fyllon...

Imorse, när jag borstade tänderna, stod "Lilla damen" i dörröppningen och tittade på. Jag trodde hon bara väntade att jag skulle bli klar...

MEN

Efter en stund utbrast hon:

- OJ mamma - du har en stor rumpa du!
- Jasså, sa jag, tycker du det?
- Ja a, din rumpa är såååå stooor mamma!
- Ja den är väl nog det men DIN rumpa är liten och fin!

Ungen nickade, log och sade sedan:

- Tack mamma!

Vad säger man?

Extra kilon

Kvinnors högsta önskan är att gå ner i vikt påstod en tidning för ett par veckor sedan...

MEN

Antingen är jag 1. Ingen kvinna eller så är jag 2. Annorlunda...

FÖR

Jag ger då fullkomligt f*n i om jag är för rund eller inte - jag menar - det finns väl viktigare saker i livet!?!

Visst har jag lagt märke till att det rundat till sig rejält på en del områden - det slappa skinnet på magpartiet är inte SÅ slappt mer och när jag igår ställde mig på en våg för första gången på flera månader visade åbäket åtskilliga kilon mer än senast...

FAST

Jag kan inte påstå att det stör mig?

Allt är ju relativt - det dinglande skinnet var ju inte så himla snyggt det heller om man säger så - dessutom var det svårt att upptäcka var skinnlapparna till bröst tog slut och var magen började - nu ser man åtminstone skillnad...

Det FINNS positiva saker med extra kilon också bara man tänker efter!

LOGIK & HOBBY

Vissa saker fattar jag bara inte logiken med...

FÖR

Det stämmer liksom inte?

Som nu...

Jag har en ju en läckande hjärtklaff - inget allvarligt - bara jag tar mig på kontroll lite nu och då så är det bra...

MEN

Den senaste veckan har jag varit yr på dagarna och varje gång jag lägger mig ner speedar hjärtat upp till typ miljontals slag per minut ända tills det känns som om jag håller på att tappa medvetandet...

SÅ

Eftersom jag fått instruktioner om att ringa om något förändras gjorde jag det...

FAST

Då fick jag veta att jag FÖRST måste ringa till hälsovårdscentralen - därifrån få tid till en läkare som sedan i sin tur skriver en remiss till sjukhuset för att DE då ska kunna ge mig en tid?

Var finns logiken i det?

Inte undra på att sjukvårdspersonal har fullt upp!

OCH

Bredbandshastigheten har de ännu inte höjt trots att det skulle göras SENAST den 1.2...

Det är min nya hobby - kolla om de håller vad de hotat med...

33 KILO

Jag MÅSTE ju bara berätta...

ATT

Jag faktiskt nådde 100 kilosnivån innan förlossningen...

OCH

Det var jag, tro det eller ej, mäkta stolt över...

Total viktuppgång blev alltså dryga 33 kilo (för er som inte orkar räkna vägde jag runt en 67 innan det hela började)...

MEN

Fyra dagar efter att den lilla behagade komma till världen hade massan minskat med 14 kilo...

SÅ

Jag är relativt nöjd - hoppas på att resten går lika lätt...

FAST

ANDRA är inte lika imponerade som jag är...

FÖR

Idag när jag steg in hos frissan mötte hon mig i dörren:

- Jasså - du har inte fått din baby ännu?
- Eh, JO!
- Men du är ju fortfarande så tjock - varför är du så TJOCK?

Alltid lika trevligt med diskreta och hänsynsfulla människor - hade hon inte slängt in en tub hårgele´på köpet hade hon kvickt mist en kund...

NÄ

Jag skojar bara...

Jag menar - TRETTIOTRE kilo MÅSTE ju synas - eller hur!?!

JAG ÄR EN...

...tandlös gumma jag...

NU har jag lärt mig ytterligare en ny sak:

Undvik tandvärk när du är gravid...

FÖR

DET om något är ett rent helvete!

Natten till tisdagen fick jag alltså tandvärk - i början var det inte så farligt men snabbt utvecklade det sig till en riktig pina så jag ringde min tandläkare - meddelade att "jag tyvärr var tvungen att krypa till korset" - något var fel!

Fullbokad som hon var fick jag tid på torsdagen...

MEN

Om det inte gick skulle jag ringa på onsdag morgon så skulle hon försöka ordna en tid.

Tisdag eftermiddag var det KRIS - jag väntade inte en minut till - dags för privattandläkare - kosta vad det kosta vill...

OCH

Femton minuter senare satt jag bakåtlutad i en tandläkarstol - redo för LINDRING!

MEN

När han hade kollat vad det kunde bero på fanns bara en förklaring:

För två år sedan rök en av mina tänder i nedre käken - den blev gång på gång inflammerad och till slut fanns det inget alternativ - skulle det undvikas att inflammationen spred sig till hjärtat måste den bort...

OCH

Efter det ändrades naturligtvis mitt bett - jag tuggade snett på något vis - belastade alltid en och samma tand - det var den som nu var stressad.

NÅ

Han slipade ner tänderna i övre käken så att de inte längre bråkade med stackaren där nere - så var det bra med det...

FAST

Värken gick ju inte om?

När man väntar barn är Panadol (Panodil) den enda värkmedicinen som TRYGGT kan användas...

MEN

Den hjälper fan anamma inte ett dugg när man har tandvärk...

SÅ

Natten till onsdag sov jag i medelsnitt max en timme - resten av det evighetslånga mörkret satt jag i soffan med tårar i ögonen och mantrade "sa*ans hel*etes jä*la skit" under tiden jag försökte koncentrera mig på Viasats nattliga utbud...

FAST

Porrfilmerna lät jag bli - de lockade helt enkelt inte!

Onsdag morgon klockan 08.00 ringde jag min tandläkare igen - det här går inte - värkmedicinen hjälper inte - jag kan inte sova - jag vill bara DÖ...

DESSUTOM

Var jag nu helt säker på att hela käken och halva halsen blivit inflammerat - hela käken bultade - vad skulle jag göra?

Fick tid snabbt - redan vid 8.45 var jag välkommen.

Väl där undersökte hon mig och kom fram till samma slutsats som privattandläkaren - det borde vara bettfelet som gjort det här - de två tänder som fanns i problemområdet borde inte vara ansvariga - den ena var ju rotbehandlad och den andra helt ok!

Det blev ytterligare lite slipning samt pencillinkur - tre tabletter dagligen i tio dagars tid men om det ännu värkte nästa dag skulle jag komma in så skulle hon kolla upp den rotfyllda tanden för säkerhetsskull.

Onsdag eftermiddag blev det ÄNNU värre men det var jag ju beredd på - nu hade jag åtminstone pencillinkur på - det BORDE snart vara slut på eländet...

MEN

Kvällen tillbringade jag kvidande och lipande i soffan - ville bara dö - svor ve och förbannelse över alla värdelösa Panadoltabletter - gav upp - började ta små mängder av Burana - antingen det eller gå under.

Natten till torsdag sov jag kanske max en halvtimme - resten av det evighetslånga mörkret satt jag i soffan med tårar i ögonen och mantrade "sa*ans hel*etes jä*la skit" under tiden jag försökte koncentrera mig på Viasats nattliga utbud...

OCH

Den här natten studerade jag faktiskt porrfilmer ett par minuter...

FÖR

De är ju ganska patetiskt ROLIGA egentligen - så himla DÅLIGA att man kan gå åt - VEM SOM HELST KAN TYDLIGEN REGISSERA SÅNA fast i fortsättningen kommer jag säkert att förknippa porrfilmer med tandvärk och DET är kanske inte så bra!

NÅJA

Torsdag morgon ringde tandläkaren för att kolla läget - jag var nu bedövad av Burana så jag sa att det var helt ok - hölls det så här kunde jag överleva - nu höll det säkert på att bli bättre!

Tji fick jag - på eftermiddagen var det färdigt igen - värre än någonsin - på kvällen var jag snäppet ifrån att ringa BB för att kräva akut kejsarsnitt - ta ut ungen så jag får äta skapliga värkmediciner annars vete gudarna vad jag hittar på...

Natten klarade jag tack vare Burana i små doser lite nu och då + Hostel som gick på tv - så länge den höll på satt jag nästan chockad i mitt soffhörn - relativt äcklig film det där...

OCH

Imorse ringde jag min tandläkare igen - hon var ledig - jag fick tid till hennes kollega 10.15.

Väl där tog kollegan en röntgenbild - det visade sig att det faktiskt VAR den rotfyllda tanden som jäklades - den måste bort!

AAAARRRGGGHHHHHHH!

Fick sedan en ny tid två timmar senare och fyra antibiotikatabletter med mig hem (måste alltid ta såna kurer innan tandläkaren fixar något pga hjärtklaffen) - "snart skulle allt ordna sig"!

Det blev två timmar av panik!

Jag vill ju inte bli av med mina tänder - jag vill ha dem kvar - dessutom har jag tandläkarskräck och fruktansvärda obehag för sår i munnen PLUS det att när halva käken är inflammerad är det inte alls säkert att bedövningen tar som den ska OCH efter att en tand blivit utdragen är ju bara hur ÄCKLIGT som helst - UÄK!

MEN

Jag hade inget val...

OCH

Två timmar senare hade jag en tand mindre - en av de största är borta - istället finns där endast ett enormt asigt hål - lika djupt som Marianergraven!

SÅ

Jag ÄR en gammal tandlös gumma...

FAST

En gammal tandlös gumma med relativt MILD värk för tillfället - kanske jag till och med får sova en stund inatt!

Jag hoppas verkligen det!