Projekt "Såga ved!"

Nu blir det en helt annan sida av mig än folk är vana vid - jag tänker nämligen ta upp ett känsligt ämne - ett ämne man "inte pratar om" och definitivt inte "går ut med". Något man "talar tyst om" och gömmer bland kryddburkarna i kökshyllan i hopp om att ingen får veta sanningen:

Att äta antidepressiv medicin för att orka med!

Jag läste för en tid sedan om en kvinna som tog livet av sig - omgivningen, till och med hennes familj, hade ingen aning - "hon var ju alltid så uppåt och glad", "hon kan inte ha tagit sitt liv", "det måste vara mord", "det fanns ingen mer positiv person än henne".

Vad folk sällan tänker på är att vi människor är olika - det finns de som öppet vågar visa att de mår dåligt...

MEN

Det finns även de som,till och med inför sina närmaste, gömmer allt skit bakom ett glatt leende, håller masken och biter ihop ända tills det är "för mycket" och det får vara nog. Det kanske beror på att människan "måste" vara stark för att hans eller hennes omgivning behöver det - att det "krävs" att "någon" orkar bita ihop och kämpa eller så är det helt enkelt den här människans personlighet.

Jag hör till den senare delen - jag vill inte visa om jag mår dåligt - jag biter ihop och kämpar - det har jag gjort nu i många, många år...

OCH

Fast jag nu mår mycket bättre än jag gjort på länge har det funnits stunder där jag ena minuten flinat upp mig mot min omgivning, skämtat och skrattat medans jag minuten därpå funderat på hur jag, "på bästa sätt" skulle få ett slut på det här eländet som andra kallar "liv". Egentligen är det bara tack vare barnen jag lever - utan dem - utan tanken på "hur ska det i så fall gå för dem" hade jag gett upp för länge sedan.

NÅ

Som sagt, nu mår jag alltså mycket bättre än jag gjort på länge - mitt största bekymmer är den ångest jag känner för en del saker. Jag hatar till exempel att hämta posten eftersom jag vet att det HELT säkert finns någon räkning där jag ändå inte kan betala. Jag undviker att kolla min mail för där kan finnas något meddelande som gör att jag MÅSTE ta itu med något som jag inte räknat med, något som jag absolut inte skulle orka med och jag har en hel jävla lista med saker jag borde få åtgärdade redan - det behövs verkligen inte en punkt till!

SÅ

Nu har jag kastat in handduken och skaffat antidepressiv medicin för att se om den kan hjälpa mig att komma över och/eller lindra min ångest! Jag BORDE förstås ha skaffat den för länge sedan - den skulle förmodligen ha underlättat mitt liv en hel del de senaste åren...

MEN

Det är lätt att vara efterklok!

DESSUTOM

Måste jag erkänna att till och med jag har ansett att trappsteget upp till att begära medicinsk hjälp för att orka leva har varit alldeles för högt - "SÅ dåligt mår jag ju inte" - "LITE till orkar jag nog med innan jag ger upp"...

OCH

Om jag gått till läkaren för att be om hjälp skulle det ju ha varit att kasta in handduken, erkänna att jag inte räcker till och att jag är svag! Det ironiska i det hela är att jag, i många många år, haft människor i min omgivning som ätit medicin för att orka med - jag vet hur medicinen fungerar, jag har fått höra om och se dess positiva och negativa effekter, jag har insett hur den underlättar när det behövs - ÄNDÅ har jag skytt det som pesten?

SÅ

Nu får det vara nog!

Om JAG, som VET hur mycket antidepressiv medicin kan underlätta människors liv, undviker att skaffa det själv när jag mår som allra sämst - när jag haft stunder i bilen där jag kämpat mot mig själv vid möten av långtradare där en del av mig viskat "hålls på din sida, hålls på din sida" samtidigt som den andra kontrat med "men TÄNK så enkelt det skulle vara" och ÄNDÅ inbillat mig att "Nånej, JAG är inte i så pass dåligt skick att jag behöver MEDICIN för att orka med"...

SÅ

Hur ska det då inte vara för ANDRA som mår dåligt men som inte har någon erfarenhet av detta?

DÄRFÖR

Bryter jag härmed tabun - jag skiter fullkomligt i förbudet att öppet erkänna att man ibland kan behöva medicinsk hjälp för att orka med sin tillvaro - jag STRUNTAR i att man inte får visa sig svag, att man ska undvika erkänna att man inte räcker till.

Jag tänker börja äta antidepressiva för att orka med!

DESSUTOM

Har jag framöver tänkt dokumentera hur det påverkar mig - bieffekter i början? Positiva effekter? Tar det bort min ångest? Orkar jag mer? Stämmer det att medicinen tar bort de värsta dalarna men även de bästa topparna? Gör det mig likgiltig? Blir mitt största intresse i livet att "såga ved"?

Dessvärre kan jag inte redovisa eventuell minskad sexuell lust - den har ju redan varit borta i många år...

FAST

Å andra sidan kanske den ÖKAR?
OM det är så tänker jag ändå inte redovisa det! :)

Detta blir mitt projekt "Såga ved!"

Iallafall - det här var vad jag hade på hjärtat idag - nu måste jag försöka övervinna min ångest över att ta den första tabletten...

Ha en bra dag!