Tummen upp för busschauffören!

När min älskade Ka inte gick igenom besiktningen och jag räknade ut att det skulle bli, i runda tal, 170 euro (som jag för övrigt ändå inte har) billigare i månaden att åka med buss till (och jaja, hem då) jobbet var det ett relativt enkelt beslut att dumpa bilen och...just det...börja gå och åka buss.

Bilen försvann i fredags och hela helgen var jag JÄTTENÖJD med mig själv - NU skulle det sparas pengar och gås ner i vikt (för det lär man ju faktiskt göra när man promenerar) och "OJOJOJ så glad jag kommer att vara när det är -25 ute och jag inte har någon bil som måste skrapas, borstas, köras på tomgång och gasas i en halvtimme innan den överhuvudtaget går att gnisslas ut från parkeringen!"...

MEN

På söndagen började ångesten visa sig i tankar som "JIIIISUS så DUM du är!", "Hur tror du att du ska klara dig utan BIL - du din enfaldiga idiot????" och "Imorgon kommer du helt klart att försova dig, missa bussen och bli av med jobbet, JAJA, snål spar och fan tar!"...

FAST

Måndag morgon stod jag där och väntade på bussen redan 20 minuter innan den skulle gå - "Lilla Damen" var nämligen så lycklig över att ÄNTLIGEN få cykla till dagis att hon drog på som den värsta komet - med mig efter - halvdöd!

Mer halvdöd än vanligt då alltså.
Jag är ingen morgonmänniska!

En av orsakerna till att jag har MYCKET svårt att ens tänka tanken att bo ihop med någon igen är det att jag skulle bli "smått" irriterad av att ha någon jopplande andra hälft som vill UMGÅS direkt på morgonen (mina barn räknas inte) - kärringen på glasberget, surkarten som hänger kvar...

Jag är INTE social på morgonen!

OCH

Min fantasibild av att jag kanske kunde tillbringa morgonens bussresa med att harmoniskt 1. sticka sockor eller 2. sitta och äta frukost eller 3. läsa någon bra bok eller 4. vidareutbilda mig inom något ämne...

SÅ

Kunde jag snabbt glömma - bussen är nämligen knökfull med ungdomar på väg till skolan! Inget paradis för sur och grinig kärring där inte.

FAST

Jag har istället roat mig med att iaktta det sociala samspelet mellan busschauffören och alla passagerare. Busschauffören är liksom GULD VÄRD! Han hälsar på ALLA - inte bara "hej" utan "God morgon!" och han tackar för alla "piiiiip" i kortautomaten och varenda en som stiger av får ett "Hej då!" - även när typ 15 stiger av samtidigt - ALLA får ett "Hej då!"...

Jag blir på så BRA humör!

FÖR

Någon av de här resenärerna kanske har ett rent helvete i sin skola eller på sitt jobb eller överhuvudtaget hela sin vardag - någon kanske blir mobbad eller utfryst, inga vänner, alldeles ENSAM...

MEN

Det finns EN som SER den här personen, som önskar "God morgon!", som tackar för något och som lägger märke till att personen går sin väg, som säger "Hej då!".

Tummen upp för den här chauffören!
Helt klart!
(som jag inte vet vad heter men han är från Maxmo) :)