OCH
Trots att hon fyller två i slutet av november är det ofta jag sitter och undrar "alltså vad menar hon egentligen". Inte för att jag är orolig eller så, jag menar, ungen börjar nog prata ordentligt förr eller senare - en del ord flyter ju redan nu (typ "data" och "uss - kissekatt kakka dä")...
MEN
Det är bara det att hon upplever det som så fruktansvärt frustrerande när vi inte förstår vissa saker!
Ta till exempel det här med hennes: "Tsa Kat..ta"
Eh...JAHA?
Det tog många gånger av upprepande - tsa kat..ta innan "bumma mamma" fattade att det var filmen "Prinsessan och grodan" hon menade...
Hennes senaste är "Tascha pipp". "Tascha" är hennes egen version av sitt namn "Sara" så DET fattar jag men vad "pipp" betyder (för henne då alltså) har jag inte kommit underfund med ännu. Första gången hon sade det var när hon skulle dra på sig strumpbyxorna (strumppisar) själv och då trodde jag att "pipp" helt enkelt var "strumppisar"...
MEN
Sedan dess använder hon det i alla sammanhang hon "kan själv" - vill hon inte bli placerad i bilstolen utan känner för att klättra dit själv - "Tascha pipp", ska vi gå ut och hon vill sätta på sig ytterkläderna själv - "Tascha pipp"...
Hur får man "kan själv" till "pipp"?
NÅJA
Jag ska inte klaga - det kunde ju verkligen vara värre...
SOM
Till exempel den perioden hon envisades med att kalla "bok" för "kuk" och ville läsa böcker hela tiden...
Vilken himla tur att hon nu lärt sig säga just "bok"...
FÖR
Gick ungen omkring och sade "Tascha pipp kuk" skulle jag faktiskt skämmas!
:)
SvaraRadera