TÄNK DIG...

Tänk dig känslan av att vara ensam - du har ingen riktig vän - ingen du kan umgås med varken i skolan eller på fritiden...

Varje morgon du är på väg till skolan vet du att du kommer att vara som osynlig ända tills du kommer hem...

Det är egentligen ingen som retar dig...

MEN

Det är heller ingen som lägger märke till dig eller accepterar dig som du är...

Rasterna tillbringar du för dig själv - gärna med att sysselsätta dig med något så att det ser ut som om du inte är så ensam som du känner dig inuti...

OCH

På timmarna har du nästan alltid svaren på de frågor som läraren ställer...

FAST

Du vill inte dra på dig NEGATIV uppmärksamhet - du räcker därför inte upp handen - då blir du ju en av de där eleverna som smörar för läraren - jäkla pluggo...

VILKET

...resulterar i att du får lägre betyg än du borde ha med kommentaren "du är värd detta men får detta eftersom du borde delta mera aktivt i lektionerna".

När den evighetslånga skoldagen äntligen är slut umgås andra barn med varandra...

DU har "bara" din mamma, ditt syskon, dina djur och dina virtuella vänner på nätet...

Jag vet en som haft det så här i många år...

Hur länge skulle DU orka?