Gillar *gilla* eller *gillar* ej?

I tidernas begynnelse gillade jag inte Facebook...

OCH

Inte gillar jag det nu heller...

MEN

Beroende av sk*tet blev jag vare sig jag gillade det eller ej! Det har liksom blivit en livsstil det här med att hålla kontakt via FB - man måste ju "hänga med". Det räcker dessutom inte med att bara ha koll på sina medmänniskor - man bör ha koll på programmet också...

FAST

När JAG försöker mig på DET - ja då går det v e r k l i g e n på tok...

SOM

Till exempel den gången jag gladeligen skapade en massa grupper i vilka jag plockade in lite folk på måfå bara för att inse att ingenting fungerade så som jag tyckte att det borde fungera och då raderade grupperna...

NÅJA

Jag TRODDE jag raderade grupperna - i själva verket tog jag bort personerna i grupperna från min vänlista - grupperna blev däremot kvar! HUR lyckas man med det? Va?

OCH

När någon delat med sig av "Dagens horoskop", "Vad säger spåkulan" eller annat jag inte önskat se i min logg har jag flera gånger lyckats välja "Dölj inlägg från denna person" istället för "Dölj blabla från denna applikation" så att jag ALDRIG får se dessa personers statusrader - om jag inte går in på deras sidor då och kollar DÄR...

VILKET

Jag naturligtvis inte gör eftersom jag, för det mesta, använder FB med min 1800-tals telefon och det då är ett rent helvete att leta reda på vänner för att komma åt deras sidor OM jag inte raderat dem då i min enfaldiga iver att FÖRSTÅ!

FAST

(Och NU kommer vi dit jag strävat hela tiden)

Det värsta av allt med hela FB-grejen måste väl ändå vara *GILLA*!?!

Inte nog med att det är superenkelt att bara *gilla* nåt lite här och där på Facebook istället för att skriva in en PERSONLIG kommentar, nej nej, nuförtiden kommer jag på mig själv med att svara på sms med ett enkelt *Gilla* och läser jag ett blogginlägg jag verkligen GILLAR söker jag automatiskt efter *Gilla-alternativet* - när jag inte hittar det får det vara, JÄTTEBRA skrivet men ja, det var det...

SÅ

När jag idag upptäckte att man kan ha just *GILLA* i slutet av varje blogginlägg var det en självklar sak - DET ska jag ha! Inte för att jag förväntar mig att folk ska gilla det jag skriver utan som en liten personlig protest mot att ett enkelt litet ord tagit över mitt liv...

*Gilla*

Jag gillar inte det!

Otacksam!

Dagar som den här, när det tar 24 minuter för datorn att starta, minns jag glasklart varför jag slutade jobba med datorer överhuvudtaget...

OCH

Istället för att bli förbannad borde jag vara tacksam över att min idiot till bärbar är så *¤#¤#¤¤ störd som den är...

MEN

Det är jag INTE!

I väntans tider

Jag känner mig konstigt, oförklarligt "down"...

Urlakad...

Tom...

MEN

Det går väl säkert om det också...

OCH

Under tiden jag väntar lyssnar jag på den här...

Om och om igen...

Av barn och fyllon...

Imorse, när jag borstade tänderna, stod "Lilla damen" i dörröppningen och tittade på. Jag trodde hon bara väntade att jag skulle bli klar...

MEN

Efter en stund utbrast hon:

- OJ mamma - du har en stor rumpa du!
- Jasså, sa jag, tycker du det?
- Ja a, din rumpa är såååå stooor mamma!
- Ja den är väl nog det men DIN rumpa är liten och fin!

Ungen nickade, log och sade sedan:

- Tack mamma!

Vad säger man?

Bär särkargång

Förra veckan, när jag och ungarna var på loppisrunda i Jeppis, ringde jag hem till mamma för att kolla om hon behövde något från "storstan"...

OCH

När hon berättade att HON inte behövde något men att min mormor frågat efter hallon och blåbär...

SÅ

Bestämde jag mig hastigt och lustigt för ordna DEN saken - jag menar, jag har ju liksom flyttat hit för att vi ska hjälpas åt (eller hur det nu var)...

Jag GILLAR faktiskt att plocka bär. Det är en fröjd att fylla hinkar och påsar med självplockade bär - det är själva SKOGEN jag inte tycker om, skogen med alla miljoner björnar som bara går och väntar på att ett lämpligt mellanmål!

FAST

Idag utmanade jag ödet- dumpade "Lilla damen" hos dagistanten och skumpade (JÖSSES hur STOR min rumpa blivit) iväg mot Sherwoodskogen för att plundra vilt...

Det blev ingenting av med det - skogen var skövlad på all sin rikedom - jag hittade inte ens tillräckligt med flugsvamp att göra en paj av ifall jag skulle få oväntat besök...

SÅ

När jag dunsat omkring i en timme (vilt visslande på allsköns visor för att skrämma bort björnarna samtidigt som jag slog plåthinken mot alla stubbar jag såg) gav jag upp och åkte hem till mamma för att fråga om det finns något loppis i Oravais - NÅT roligt borde jag få ha!

Hon satte mig på att plocka svarta vinbär.

I skrivande stund puttrar saftmajan på där för sig själv i köket - snart fyller jag (förhoppningsvis) mina söta loppisfyndsflaskor med hemgjord saft...

OCH

När min mormor fyller år om drygt en vecka (95 - DET ni!) ska hon få färdigt frysta portionspåsar med blåbär från butiken i present. Färska hallon fick hon redan - de köpte jag utanför Prisma!

Jag och min Ka!

När jag, för ett antal månader sedan, för första gången såg min bil på Nettiauto blev jag blixtförälskad - en KA - vinröd - runda grejer på instrumentbrädan och en massa fartränder eller japanska sotstreck på sidorna (jag har fortfarande inte kommit på VAD det är - förmodligen ett kinesiskt tecken som står för "dum kärring som kör som höna")...

OCH

Trots att den visade sig ha en hel del rostfläckar, lite bucklor här och där, en intryckt rand på hela ena sidan + en massa annat när jag såg den på riktigt...

SÅ

Köpte jag den!

Att värmesystemet pajade innan jag var halvvägs hemma, att säljaren inte alls hade fixat de fel som stod i registerboken efter förra besiktningen, att den kostat en hel del mer än jag räknat med och att den spydde ut ljudisoleringsmaterial över halva Österbotten innan jag fick det ordnat har inte minskat min förälskelse nämnvärt mycket...

Den (och jag) är dessutom ett kärt och uppskattat samtalsämne!

Ta till exempel det när min nya cykel kom till Munsala med Matkahuolto - JA, jag har liten bil, JA, det är otroligt lite plats inuti en Ka...

MEN

Man måste väl åtminstone få FÖRSÖKA få in cykeln i bilfan ÄNDÅ?

(Det gick NÄSTAN, så det så)

Nej, jag gillar min Ka! Det gör inget att folk tycker att jag borde anmäla mig till nästa års lådbilsrally, att mina arbetskamrater tror att jag åkt hem när bilen är borta ("Nämen ser du, hon ÄR ju här - jag såg inte bilen - askkoppen stod i vägen") och att jag, på verkstan (och gud vet var mer) inte har något namn utan går under synonymen "Hon med Ka´n"...

Det bjuder vi på...

Jag och min Ka!

Gör det NU!

Nej, nu räcker det - NU får det vara NOG!

Det hjälper inte NÅGON att vi sitter här framför våra datorer och förfasar oss över bilder - bilder som visar hur de har det där nere i Afrika - fotografier av barn som bara består av skinn, ben och tröstlösa uppgivna ögon!!!!

Om det vore DITT barn som såg ut så där - din älskade lilla pojke eller flicka - skulle du DÅ nöja dig med att vara förskräckt?

Skulle du DÅ tänka tankar som "Jamen herregud, det lönar ju sig inte att betala in någonting någonstans för pengarna går ju ändå bara till personalfester och rekreationsresor"...

Skulle du DÅ sitta still, förfasa dig över läget en liten stund...

FÖR

Att sedan klicka dig in på Facebook och kolla vad bekantskapskretsen sysslar med så här på kvällskvisten?

Skulle du DÅ kunna förstå att det i andra delar av världen finns människor som, under tiden ditt barn lider, gör just DET när de utan problem skulle kunna betala in en liten summa meddetsamma - en liten summa som KANSKE kunde rädda just DITT barn?

Jag tänker göra en inbetalning NU - DIREKT!

OCH

Jag utmanar just DIG att göra samma sak - gör det NU - gör det DIREKT!

Det finns inga garantier att pengarna går dit de ska...

MEN

Då har du har åtminstone försökt hjälpa istället för att bara låta bli!