Av barn och fyllon...

Imorse, när jag borstade tänderna, stod "Lilla damen" i dörröppningen och tittade på. Jag trodde hon bara väntade att jag skulle bli klar...

MEN

Efter en stund utbrast hon:

- OJ mamma - du har en stor rumpa du!
- Jasså, sa jag, tycker du det?
- Ja a, din rumpa är såååå stooor mamma!
- Ja den är väl nog det men DIN rumpa är liten och fin!

Ungen nickade, log och sade sedan:

- Tack mamma!

Vad säger man?

Bär särkargång

Förra veckan, när jag och ungarna var på loppisrunda i Jeppis, ringde jag hem till mamma för att kolla om hon behövde något från "storstan"...

OCH

När hon berättade att HON inte behövde något men att min mormor frågat efter hallon och blåbär...

SÅ

Bestämde jag mig hastigt och lustigt för ordna DEN saken - jag menar, jag har ju liksom flyttat hit för att vi ska hjälpas åt (eller hur det nu var)...

Jag GILLAR faktiskt att plocka bär. Det är en fröjd att fylla hinkar och påsar med självplockade bär - det är själva SKOGEN jag inte tycker om, skogen med alla miljoner björnar som bara går och väntar på att ett lämpligt mellanmål!

FAST

Idag utmanade jag ödet- dumpade "Lilla damen" hos dagistanten och skumpade (JÖSSES hur STOR min rumpa blivit) iväg mot Sherwoodskogen för att plundra vilt...

Det blev ingenting av med det - skogen var skövlad på all sin rikedom - jag hittade inte ens tillräckligt med flugsvamp att göra en paj av ifall jag skulle få oväntat besök...

SÅ

När jag dunsat omkring i en timme (vilt visslande på allsköns visor för att skrämma bort björnarna samtidigt som jag slog plåthinken mot alla stubbar jag såg) gav jag upp och åkte hem till mamma för att fråga om det finns något loppis i Oravais - NÅT roligt borde jag få ha!

Hon satte mig på att plocka svarta vinbär.

I skrivande stund puttrar saftmajan på där för sig själv i köket - snart fyller jag (förhoppningsvis) mina söta loppisfyndsflaskor med hemgjord saft...

OCH

När min mormor fyller år om drygt en vecka (95 - DET ni!) ska hon få färdigt frysta portionspåsar med blåbär från butiken i present. Färska hallon fick hon redan - de köpte jag utanför Prisma!

Jag och min Ka!

När jag, för ett antal månader sedan, för första gången såg min bil på Nettiauto blev jag blixtförälskad - en KA - vinröd - runda grejer på instrumentbrädan och en massa fartränder eller japanska sotstreck på sidorna (jag har fortfarande inte kommit på VAD det är - förmodligen ett kinesiskt tecken som står för "dum kärring som kör som höna")...

OCH

Trots att den visade sig ha en hel del rostfläckar, lite bucklor här och där, en intryckt rand på hela ena sidan + en massa annat när jag såg den på riktigt...

SÅ

Köpte jag den!

Att värmesystemet pajade innan jag var halvvägs hemma, att säljaren inte alls hade fixat de fel som stod i registerboken efter förra besiktningen, att den kostat en hel del mer än jag räknat med och att den spydde ut ljudisoleringsmaterial över halva Österbotten innan jag fick det ordnat har inte minskat min förälskelse nämnvärt mycket...

Den (och jag) är dessutom ett kärt och uppskattat samtalsämne!

Ta till exempel det när min nya cykel kom till Munsala med Matkahuolto - JA, jag har liten bil, JA, det är otroligt lite plats inuti en Ka...

MEN

Man måste väl åtminstone få FÖRSÖKA få in cykeln i bilfan ÄNDÅ?

(Det gick NÄSTAN, så det så)

Nej, jag gillar min Ka! Det gör inget att folk tycker att jag borde anmäla mig till nästa års lådbilsrally, att mina arbetskamrater tror att jag åkt hem när bilen är borta ("Nämen ser du, hon ÄR ju här - jag såg inte bilen - askkoppen stod i vägen") och att jag, på verkstan (och gud vet var mer) inte har något namn utan går under synonymen "Hon med Ka´n"...

Det bjuder vi på...

Jag och min Ka!

Gör det NU!

Nej, nu räcker det - NU får det vara NOG!

Det hjälper inte NÅGON att vi sitter här framför våra datorer och förfasar oss över bilder - bilder som visar hur de har det där nere i Afrika - fotografier av barn som bara består av skinn, ben och tröstlösa uppgivna ögon!!!!

Om det vore DITT barn som såg ut så där - din älskade lilla pojke eller flicka - skulle du DÅ nöja dig med att vara förskräckt?

Skulle du DÅ tänka tankar som "Jamen herregud, det lönar ju sig inte att betala in någonting någonstans för pengarna går ju ändå bara till personalfester och rekreationsresor"...

Skulle du DÅ sitta still, förfasa dig över läget en liten stund...

FÖR

Att sedan klicka dig in på Facebook och kolla vad bekantskapskretsen sysslar med så här på kvällskvisten?

Skulle du DÅ kunna förstå att det i andra delar av världen finns människor som, under tiden ditt barn lider, gör just DET när de utan problem skulle kunna betala in en liten summa meddetsamma - en liten summa som KANSKE kunde rädda just DITT barn?

Jag tänker göra en inbetalning NU - DIREKT!

OCH

Jag utmanar just DIG att göra samma sak - gör det NU - gör det DIREKT!

Det finns inga garantier att pengarna går dit de ska...

MEN

Då har du har åtminstone försökt hjälpa istället för att bara låta bli!

Att bli gammal

Imorse när jag kom på jobb hade någon av mina arbetskamrater lämnat en kopierad dikt på kaffebordet - jag vet inte vem som skrivit den förutom att hon lär heta "Inger" men BRA är den - så bra att jag måste dela med mig!

Att bli gammal...

Att bli gammal är förbannat

Man kan inte säga annat.

Allting hänger, torrt är skinnet

Trist är sinnet, svagt är minnet.

Munnen full av köpta tänder

Bruna fläckar upp på händer.

Det är slut på erotiken

Ingen liten vän i viken.

Reumatismen pinar låret

Rakt och stripigt hänger håret.

Ögonlocken som gardiner

Ådrorna som serpentiner.

Huden nu en hop av rynkor

Här och där ses stora skrynklor.

Jag kan inte säga annat

Allting är ju rent förbannat!

Framtidsgrubbel

Även om det här med 40-strecket förde med sig en massa nya saker så hörde tydligen inte det där med att veta vad man ska bli när man blir stor till dem...

FÖR

Jag sitter fortfarande och funderar över min framtid.

Å ena sidan har det länge nu lutat mot vårdyrket - min tid på Kårkulla och hemservice har fått det att luta ännu mer (även innan jag fick mina nya glasögon) och visst finns det nästan alltid inhopparjobb inom yrket...

MEN

Vårens och sommarens helvete med alla papper, intyg och annat som måste ordnas när man bara hoppar in lite nu och då har avskräckt mig en hel del från det levnadssättet. Att inte veta vad man ska leva på och föda upp ungarna med från en vecka till en annan är inte heller något som lockar så där himla mycket...

OCH

Trots att det i höst startas upp en arbetsmarknadsutbildning i Vasa där jag skulle ha möjlighet att utbilda mig till närvårdare med ett års skolgång och resten av utbildningen som läroavtal är jag lite försiktig med att söka plats...

FÖR

Även om både jag och ungarna, mot förmodan, skulle orka oss igenom ett helt år med att jag pendlar till Vasa varje dag så är det ingen garanti att allt löser sig efteråt - det FINNS nästan alltid jobb för utbildade närvårdare men allt som oftast handlar det om skiftesarbete. Skiftesarbete och ensamstående förälder passar inte riktigt ihop - att få dagvård kvällstid, för att inte tala om nätter är inte det enklaste - i synnerhet nu när det är enorm brist på dagvårdsplatser överhuvudtaget...

SÅ

Vad göra?

Ta dagen som den kommer?

Ansöka till utbildningen och se hur det går?

Jag kanske inte ens blir antagen till det hela och då har jag ju oroat mig helt i onödan IGEN en gång...

ELLER

Så blir jag antagen, allt går som en dans under året i skola och efteråt får jag ett fantastiskt roligt jobb med arbetstider som går ler och långhalm med dagistider?

Det är inte lätt det här och kristallkulan jag köpte för ett antal år sedan tycks ha tappat stinget för där får jag minsann ingen hjälp. Å andra sidan har den ALDRIG funkat - den behöver förmodligen nya batterier men jag vet inte hur man byter - hur jag än vrider och vänder hittar jag ingen lucka!

NÄ, det blir tydligen ingen lösning på problemet idag heller! Lika bra att stänga datorn och hoppa i duschen...

FÖR

Under tiden jag skrev det här har "Lilla damen" lekt doktor och klistrat lördagskorvskivor över hela mig i brist på plåster - den ungen börjar helt säkert jobba inom vården hon också!

Mäktigt vacker åska!

Jag är oerhört fascinerad av åska - så fort det börjar dra ihop sig till ett oväder känner jag mig som en liten unge på julafton...

MEN

Det här med åska är ett tabubelagt område - man får ju inte gilla åska - den är farlig och borde fruktas! Nåja, naturligtvis fattar till och med jag att åska är farligt och "inget att leka med"...

FAST

Jag älskar den ändå! Jag menar - åska får vi oberoende vi vill ha den eller inte - bättre då att man passar på att njuta av naturens krafter medans den håller på istället för att sitta darrande i soffan och lipa.

Inte för det - visst har jag också suttit och inväntat min sista smäll under åskväder! Ena gången var, om jag inte missminner mig totalt, år 2000, andra 2007 - bägge gångerna med träd i vägrätt läge av kastvindarna, nedslag gång på gång nära huset så att grunden skakade och eldkvastar slog ut ur eluttagen...

MEN

MÄKTIGT var det!

OCH

Trots att det här uppe nuförtiden börjar bli värre och värre åskväder är de ännu inte riktigt i samma klass som de som brukar uppenbara sig i Halmstad när vi bodde där. DET var åska om något - från solig sommardag till kolsvart natt på bara några minuter och sen höll sig den mindre korkade inomhus tills det gått om...

(Gårdagens åska i Nykarleby)

(Exempel på åska i Halland)

Visst är åskan farlig och den kan ställa till med en massa jävelskap...

MEN

Den är också mäktigt vacker med all sin kraft - det tycker åtminstone jag!