Är jag kort och gott senil?

"Nu får det vara slut på det här rantandet", sa min bil i lördags så nu sitter jag här. Det är i och för sig helt ok bara det finns mat och annat viktigt hemma...

FAST

Det fanns det inte igår - jag var därför tvungen att låna en bil och ta mig in till byn för att storhandla - en hel kundvagn med grejer som skulle möjliggöra ett eremitliv tills dess jag får råd att fixa bilskrället...

OCH

När damen i kassan pipat alla grejer, fyllt upp packningsdelen av kassan många gånger om, staplat, suckat, tryckt på *PLING - kassan behöver hjälp*-knappen ett par gånger tack vare kön som byggdes upp bakom mig och ÄNTLIGEN skulle bli av med den idiot till kund som kommer in och storhandlar den tid på dygnet när folk slutar jobbet och bara snabbt vill köpa dagens middagsmat och åka hem...

SÅ

Visar det sig att jag tappat bort både mitt bank-, och bonuskort!

BORTA!

Nu råkade det sig så att en av mina bästa vänner stod bakom mig i kön och HON kunde betala bort eländet när jag lyckades göra bort mig så totalt...

MEN

Det konstiga är att jag, innan jag åkte till butiken, faktiskt kontrollerade att jag hade allt med - "bensindunken för mopobensinen, telefonen, inköpslistan och plånboken - ligger korten där de ska - ja det gör de - vad bra - då kan jag åka"!

Det värsta är inte att mina kort är borta - det värsta är att jag börjar tvivla på mig själv! Kollade jag faktiskt att korten fanns i min plånbok? SÅG jag verkligen korten eller inbillade jag mig bara...

ELLER

TROR jag bara att jag kollade plånboken och såg mina kort?

Är jag kort och gott senil?