Som Lotta..."i smyg"?

Vaknade imorse klockan FEM av att någon granne körde borrmaskinen i väggen...

SEN

Låg jag vaken länge...somnade om...

OCH

Väcktes på nytt av kyrkklockorna.

De, i sin tur, fick mig att tänka på en person som gått bort och det en annan person sade om henne i ett samtal för flera år sedan...

- Jag tror nog att ***** kanske var...ja, vad heter det nu igen? Det där när kvinnor tycker om kvinnor?
- Du menar homosexuell?
- Ja! Just det!
- Jasså? Varför tror du det?
- Nå, hennes man dog ju ganska snabbt men sen levde hon ensam ända tills hon själv dog? Hon skaffade aldrig nån ny karl?

OCH

Sen började jag tänka på begreppet "ensamstående" och "att vara singel"...

FÖR

Att begrunda det faktum...att de flesta andra singlar faktiskt alltid letar efter sin " andra hälft".

Aktivt?

Alla andra....

MEN

Inte jag?

Innebär det då också att folk, när jag "gått vidare", kommer att säga samma sak om mig? Att jag var lesbisk men körde Lotta på Bråkmakargatanstuket - att jag var det..."i smyg"?

FÖR

Det är väl inte normalt att man inte vill ha någon partner? Egentligen? Helt krasst - vi hör till en art som inte lever ensamma. Inte frivilligt iallafall.

FAST

Det finns ju undantag som bekräftar regeln. Det finns såna som, av egen vilja, är "halv".
Som inte har den minsta lilla längtan efter att " vara en hela". Av olika skäl.

Såna...som jag.

Visst händer det att jag (ytterst sällan) träffar på någon som attraherar mig tillräckligt mycket för att få mig att fundera på saken...men sen överger jag snabbt den tanken - "Jiisus Anette - skärp dig!". I mitt fall handlar det om (självdiagnostiserad) självbevarelsedrift - jag har inte kapacitet att släppa in ytterligare en människa i mitt liv. Jag orkar inte helt enkelt.

Kanske jag skulle tänka på ett annat sätt..om livet vore annorlunda? Om jag inte hade fullt upp med att överleva?

Vem vet? När situationen ändras lovar jag att uppdatera...

MEN

För tillfället får det vara så här.
Med risk för att folk pratar då.
Det skulle de väl göra oberoende.
Det bjuder jag på! ☺

Tänk!

Ibland blir jag störd på mig själv (jo, även jag min Brutus...även jag)...

FÖR

Jag har så många ideer.
Min hjärna kopplar aldrig av.
Även om jag ofta säger "jag orkar inte tänka"...

SÅ

Är det just det jag gör.
Konstant.
Jag ser saker framför mig...som leder vidare till något helt annat som i sin tur får mig att hoppa till moment 790 där jag plötsligt stannar...

FÖR

Just DÄR finns en vision...

OCH

Sen kör jag 110% på den visionen...

MEN

Under tiden jag gör det har jag redan, mentalt, sprungit vidare för att hitta nästa sak som bara väntar på att upptäckas och genomföras.

Det var bl.a. därför jag lärde mig att virka - sätter jag mig ner och virkar...glömmer jag att tänka. Då MÅSTE jag koncentrera mig på att räkna maskor och varv...allt annat stannar upp. I och för sig ger ju det nya problem - jag menar, andra kanske virkar en...eller två saker av samma modell medan jag, när jag väl lärt mig ett mönster, virkar 23...

FAST

Det är ju bara detaljer.

Iallafall...

I dessa tider, när min mammas hus töms, hinner jag inte virka. Istället kör jag då 110% på att hjälpa till där samtidigt som jag försöker röja hemma så att jag ska få plats med de saker jag släpar hem från hennes...

OCH

I förrgår pulade jag, med milt våld och många svordomar, in två bokhyllor i bilen.

"Det SKA gå!"

Väl uppburna (VARFÖR måste du ALLTID bo HÖGST UPP??? som min mamma brukar säga) hemma skulle de skruvas ihop...

FÖR

Att placeras...precis DÄR var jag sett dem i vision nr 354 876.

Det blev (nästan) så som jag tänkt!

MEN

Det betydde sen att en annan vägg blev tom.
Man kan ju inte ha en tom vägg!

FAST

En TOM vägg innebär i sin tur att man kan ha en sån där öppen spis som jag LÄNGE velat ha...

SÅ

Nu kör jag på det!

Tidigare ville jag ha en dekorationsspis av den här typen:

Sen såg jag vad de kostade och tänkte om. Jo, jag vet att man kan bygga en själv - jag orkar inte.

Nu "vill" jag istället ha en sån här:

De är inte billiga de heller men jag ställer min tillit till att hitta en begagnad som är relativt billig.

I min vision står då den här på en upphöjd plats (kaklad låda) mot den tomma väggen men SEN ska det också gå ett rör bakom den upp till taket. Ett mattsvart rör. Har redan färgen hemma.

Nu gäller det bara att få min vision att ta fysisk form...

FÖR

TÄNK så mysigt det blir sen i höst...
När jag sitter i soffan...
Och virkar...
Med en fakebrasa i kaminen...

TÄNK!
(Jag är ju duktig på det)

Något håller på att förändras?

Plötsligt känner jag en obeskrivlig lust att blogga igen.

Det skulle vara att slå två flugor i en smäll - jag skulle få utlopp för min lust att skriva...

OCH

Mina facebookvänner skulle inte behöva stå ut med att jag uppdaterar min status 700 gånger per dag längre.

SÅ

"Nu byri vi!"

Egentligen handlar det här inlägget bland annat om en bild jag nyss hittade i mitt "flöde" på facebook - "Love finds you when you find it in yourself".

OCH

Det är säkert sant?
Eller?
Hur är det nu igen?

Jag TROR jag har en massa kärlek inuti mig. Djupt inne.
Under valkarna då...

Problemet är bara att jag pantar på den. Sparar. Delar bara med mig av den till min familj...och ett fåtal människor som jag inte kan låta bli att tycka om (ta t.ex. Cindy då ❤ ) även om jag ställt in mig på att vara 100% osocial och riktig ragata. Intalat mig om att jag inte har kapacitet till mer.

SEN

Uppenbarar sig människor som får mig att tänka efter - ger mig huvudbry...stökar till det jag ställt in mig på...bara genom att DISKUTERA saker med mig...

SOM

När jag nyligen pratade med en om hur viktig "beröring" egentligen är.

Jag har aldrig varit den "kramiga" typen. Kan inte påstå att det varit min "grej" att hålla om såna som "inte hör till min inre krets"...

FAST

När jag började jobba inom vården kom det automatiskt - en klapp här...en kram där...bara det att sätta sin hand på en annans hand gjorde stor skillnad. Inte bara för dem jag " tog hand om" utan även för mig.

Sen...när jag slutade jobba inom vården (just DET området) slutade jag med "sånt". Allt "onödigt påtas" eliminerades snabbt ur mitt liv. Skippades. Glömdes bort. Existerade inte längre.

TILLS

Jag nu då, bara av ett kort samtal, blev påmind igen.

Pointen med det här?

Ärligt talat...jag vet inte?

Min självbild och världsuppfattning håller på att förändras. Jag har inte ännu kommit fram till om jag tänker tillåta det eller inte...

FAST

Tydligen har jag, undermedvetet, redan gjort någon slags omställning...

Jag menar...
Jag bloggar ju...
Efter lång, lång tids paus...

WOW, vilken himmel!

"Lilla damen" skulle sova (tackar förresten högre makter för att skolan börjat och "någon" nuförtiden är trött på kvällarna) när jag plötsligt upptäckte himlen utanför fönstret.

- Men WOW, kolla himlen!
- Lägg av, jag försöker faktiskt sova!
- Men KOLLA! Så himla vacker! Jag måste ta foto!

OCH

Så rusade jag upp, rev till mig telefonen och började fota. Det blev inte rätt färger - prövade på nytt - nope - en gång till...nähä?

- Ge dig nu mamma, nu räcker det! Lägg bort den där telefon nu!
- Men jag får inte rätt färger - det ser inte ut som det ser ut där ute!
- *suck* Får jag se? Helt ok foto mamma - skicka det till mig på Whatsapp och strunta i det där nu!
- Men färgerna är ju FEL! Kolla nu på himlen vilken färg den har!
- Behövs inte, jag såg ju fotot!
- Det är ju FEL färger på fotot!
- Jaaajaaa, det är väl inte så noga?
- AH! Kanske det blir bättre med en riktig kamera? *springer efter kameran*
- *suck*
- Jepp! Se så fina färger det blir nu!
- Men herregud mamma, nu får du väl GE dig! Det är NATT nu och då SOVER man! LÄGG BORT KAMERAN NU OCH LUGNA NER DIG!

Och hon är den av oss som har ADHD-diagnos?

(taget med kameran)

(taget med telefon)

Snålt matsmältningssystem? Dagens tips!

Mitt matsmältningssystem är OTROLIGT snålt - allt jag stoppar i munnen ska, per automatik, sväljas...

OCH

Allt jag sväljer ska behållas tills det säkert inte finns minsta lilla pytteliten mikrodel av näring kvar - ju mer jag stoppar i mig, desto längre måste det idisslas. En ko må ha fyra magar men det är rena barnleken mot vad någon gastroskopi skulle hitta på mig.

På riktigt!

De som springer och, ja hur ska jag nu uttrycka mig fint...gör "nummer två" efter varje måltid samt de som har så kallad "normal" matsmältning har ingen aning om vilken pina det är att ha en kropp som pantar på ALLT. 

Uttrycket "snål så man skriker när man skiter" är helt klart påhittat av någon med trög mage!

Iallafall - så här har jag haft det i hela mitt liv.

Om min kropp har fått för sig att det är spartider har INGET fått den att ändra sig.

FAST

Nu har jag hittat lösningen (bokstavligt talat) på problemet:

Ortis "Fructolax" i tablettform!

Gudagåvan för den förstoppade saten.

Nej, jag skämtar inte - det här är blodigt allvar - jag är 45 så kiss&bajsåldern har gått om för länge sedan (nästan).

Jag har, i stort sett, testat alla medel som finns på marknaden men den här är något i hästväg. Första gången jag prövade tog jag en tablett på kvällen innan jag gick och lade mig...sov som en stock ända tills klockan tre på natten när jag väcktes av ljudet av min egen mage...

SEN

Var det bara att bita ihop och besöka ett helt annat av husets rum än det man vanligtvis befinner sig i den tiden på dygnet.

Det är inte bara jag som är imponerad - som en väninna sa dagen efter att jag gav henne en tablett för att testa:

- HE E NO PROINA I HEDEE!!!

SÅ

OM ni någongång behöver "lite" hjälp på traven...

Ta en sån här!

Den galna fisktanten

"Vi" (det vill säga jag) har förresten skaffat akvarie. Tanken bakom var att det skulle minska stressen i mitt liv - att jag skulle sitta framför det istället för framför tv´n, njuta av att följa de graciösa små kräkens böljande rörelser och bara slappna aaaaav....

FAST

Det har inte riktigt blivit som jag tänkte mig - jag lyckades få fiskvärldens "Kauniit ja rohkeat" i mitt vardagsrum - det är fullt drama i byttan mest jämt.

Ta till exempel "Vera".

Vera är en "pleco" (tydligen) och ganska stor - 23 cm senast jag mätte. Jag GILLAR Vera - hon är intelligent. Jag lovar - hon ÄR det - när jag tillfälligt hade akvariet i köket bredvid frysen låg hon och kollade in "Lilla Damens" teckningar som är uppsatta på frysen. Därtill är hon social - kommer man nära akvariet är hon genast där och glor tillbaka och tar man fram kameran är det alltid hon som hänger på glaset JUST där man ska fota.

Dessutom är hon en riktig bitch.
Tummen upp för Vera - min favorit.

Sen har vi "Tjockisen".

Tjockisen hette från början något helt annat (som jag glömt) eftersom hon...eller han...hade suttit fast i en snäcka nån vecka innan hen kom till oss. Förra ägaren trodde hen var död och uppäten av katterna men det visade ju sig att det inte var så när akvariet tömdes innan flytten. Ja, vad jag försöker säga är att hen var betydligt mindre i början av vår bekantskap...

MEN

Sedan dess har dieten skitit sig totalt och om man drygar ut flingkosten med algtabletter, guppy-, och platybebisar samt stora broccolibitar så är det väl bara att vänta sig att man blir lite rund. Tjockisen äter allt - en gång skulle jag mata Vera med ärtor...

FAST

Innan Vera ens lade märke till delikatessen hade Tjockisen slukat alla. 

Hela. 

Noooou problem.

Det här är "Knölen".

Egentligen heter "Knölen" Örjan men "Lilla Damen" envisades med "Knölen" och efter ett tag lystrade han...eller hon...till det. Ganska taskigt namn...barn kan vara grymma ibland.

Det här är...

Nej fan, nu blev det nog något fel.

Sorry.

Vi fortsätter med "Magnus". Magnus var den finaste platykillen vi (jag) hade - han var liksom BLÅ medan de andra var simpelt orangefärgade. Jag satte mitt hopp till Magnus - att han skulle se till att artbeståndet blev just mer BLÅTT...

FAST

Sen gick hans flickvän och DOG mitt i allt och trots att jag skaffade NYA flickvänner till honom (Magdalena och Doris) gav han liksom bara upp och slutade andas han också...

Eller nåt...

Sen har vi (jag)...

"Verner". 

Verner är ett evolutionens mirakel - det är ett totalt underverk att han överhuvudtaget överlevde yngelstadiet...

FÖR

Han är så urbota korkad att det är synd om honom - jag har upprepade gånger fått rädda honom när han fastnat på nåt minimalt ställe och om det då skett i misstag eller om han försöker ta livet av sig - det har jag ingen aning om - han är inte den pratsamma typen precis.

Till Verner skaffade jag "Verna" i hopp om att de skulle fatta tycke för varandra och bli kompisar. Till först såg det ut som om de ALDRIG skulle komma överens...

MEN

Plötsligt var det en massa orangefärgade ägg fastsatta på undersidan av en sten och Verner var hängiven pappa som ilsket vaktade sina små blivande bebisar - allt och alla som kom i närheten fick stryk - Vera och Verna haltade runt med sönderrivna ryggfenor, snäckorna strittade som fotbollar till andra sidan akvariet...

Ända tills Verner en dag tröttnade på papparollen och åt upp alla ägg.

Han hade kanske fått avslag på sin barnbidragsansökan till Kela.

Eller så hade någon informerat honom om hans skyldighet att betala underhåll för alla ungarna.

Han har inte berättat varför han gjorde som han gjorde.

Han är ju, som sagt, inte den pratsamma typen.

Iallafall - det här är bara en del av våra (mina) fiskar...

OCH

Det händer saker JÄMT.

Att ha akvarium är alltså ingen garanti för att minska stress.

MEN

Tro mig.

Det är mycket roligare att följa med vad som händer där än det är att titta på tv!

Dörrkransar

(Kransen jag gav till min äldre dotter&svärson)

Utan dator blev det inget bloggande...

och utan bloggande blev det mer tid över för pyssel...

SÅ

När min mamma började göra kransar...

Bestämde jag mig för att jag också skulle testa göra några...

OCH

Här är nu en del av dem...

 

 

Perfekta dörrkransar för de som tröttnat på dörrförsäljare

eller till de som helt enkelt inte orkar med gäster! ;)