Egentligen är jag fortfarande i chocktillstånd och borde förmodligen inte skriva någonting ännu...
MEN
"Here we go!"
I våras frågade min mamma om jag tänkte fira min 40-årsdag? Nej, svarade jag, det tänker jag inte - vad är DET att fira och förresten, vad är det för vits att fira när nästan alla jag känner nuförtiden bor där nere i södra Finland och jag är här? Vem skulle komma på mitt kalas? Nej, jag skulle INTE fira min födelsedag!
OCH
Så var det bra med det!
FAST
När hon, en tid senare, sa att "Visst kan du väl ha ett LITET kalas åtminstone" och fortsatte "Bara vi, din familj, bröder, mormor och varför inte din morbror och moster?" - "Vi kan ha det här hos mig på lördagen efter din födelsedag så behöver vi inte sitta inne i lägenheten, vi kan sitta ute, lite kaffe, lite kaka - skulle inte DET vara ok?"
SÅ
Sade jag att visst kunde vi ha ett litet kalas hemma hos henne, visst kunde jag begära lördagen den 9.7 ledig när arbetslistorna planerades och visst skulle skulle det vara skoj med ett litet kalas iallafall - man fyller ju ändå 40 bara en gång i sitt liv till skillnad mot 25 som man fyller MÅNGA gånger (det har iallafall jag gjort)!
OCH
Visst anade jag med tiden ugglor i mossen - det VAR något lurt med det här kalaset men VAD?
När jag, oerhört stolt över mig själv, luskat ut att min pappa var på väg upp från Halmstad och förmodligen hade någon med trodde jag att jag hade löst fallet - jag var SUPERNÖJD med mig själv - "hon tror hon kan lura mig men ser du, DÄR fick hon tji" - jag kunde släppa saken - jag hade det nu på koll...
Ända tills min pappa och faster, tillsammans med de andra dök upp på kaffe hemma hos mig på torsdagen?
Varför visade de sig REDAN NU?
De skulle ju gömma sig tills lördagens kalas - det var ju DE som var min överraskning. Orkade de inte vänta tills lördagen? Tyckte de det var löjligt att vara här i flera dagar innan de visade sig?
ELLER
Kunde det vara så att min före detta svägerska och svåger OCKSÅ var på väg upp? Ja, SÅ var det naturligtvis - HA! MIG kan man minsann inte lura - att de ALDRIG lär sig!
FAST
När jag igår svängde in på min mammas väg i lilla Harjux och såg att de gjort om åkern framför huset till parkeringsplats och jag fick krypköra framåt för att undvika att meja ner en hög, för mig, totalt okända människor blev det blackout...
"Vad i helvete är det här?"
"Har jag kört fel?" (Tydligt tecken på blackout eller hur???? Jag står på min mammas väg, SER min mamma och undrar ÄNDÅ om jag kört fel????)
"Vilka är de där?"
JÖSSES!
Hatten av för dig mamma! Det må ha varit jag som hade födelsedagskalas men det är DU som ska gratuleras - du lyckades lura mig TOTALT - till 100%!!!!
Att lyckas planera och genomföra ett överraskningskalas med nästan 150 inbjudna gäster där ALLA, i tider med medier som till exempel Facebook där allt skvaller flödar, håller tyst och INTE ETT LJUD når festföremålets öron (eller ögon - TRO MIG, jag har lustläst statusrader i VECKOR) är en bravad värd den största eloge!
Tusen tack min älskade mamma! Det blev en minnesvärd kväll - ett kalas jag ALDRIG kommer att glömma - du visade mig - det KOM folk till min 40-årsdag trots allt - betydligt fler än det hade kommit om jag firat i södra Finland! :)))
OCH
Tusen tack till er som kom, ni gjorde mig så otroligt glad (även om jag just då var "lite" i chocktillstånd och hade svårt att visa det) - det var underbart att träffa er, både gamla bekanta och nya och tack till er som inte kunde komma men skickade hälsningar....
OCH
Tusen tack till Anders Hassel, Göran Sjöholm och Ulf Johansson för kvällens underhållning - ni är härliga!
Tusen tack för ALLT!
