LILLAN ÄR HEMMA

Lillan är hemma igen...

OCH

Ingen kunde vara gladare över det än jag!

FAST

På något sätt verkar hon bara hälften av den katt hon tidigare var
- kanske till och med bara en tredjedel eftersom hon inte bara är svanslös utan även pälslös!

OBEROENDE

Så är hon fin på sitt sätt! 

NIO OCH ETT HALVT KG

- Kan det verkligen vara möjligt att gå upp 9,5 kilo på 18 veckor?

Mumlade rådgivningstanten för sig själv under tiden hon gick tillbaka från vågen till sitt skrivbord...

TYDLIGEN!

SÅ

Nu är jag satt på "drivaöverflödigvätskaurkroppen-diet". Enligt henne är det vätska jag samlar på mig eller med hennes egna ord: "Även om du skulle leva på rent, äkta smör finns det ingen chans att du skulle lyckas gå upp i vikt så där snabbt - det är alltså vätska och den ska vi få bort".

Det här är lite underligt...

FÖR

För att få bort vätska ska man inta MER vätska - jag bör hälla i mig MINST två och en halv liter vatten per dag (naturligtvis frågade jag och nej - det går inte med saft - det MÅSTE vara vanligt tråkigt vatten).

Det där tycker jag är ganska ologiskt!

FAST

"Ont ska med ont fördrivas"

OCH

Vätska är väl av ondo så VIPS så hade vi förklaringen till den saken - "vätska ska med vätska fördrivas"!

DESSUTOM

Bör jag äta ananas - det lär vara vätskedrivande det också fast det är INTE ok med ananasskivor i sockerlag (jepp - jag frågade DET också) - så nu äter jag ananasskivor i deras eget spad MEN tillsammans med VANILJGLASS!!!!

HA!

Jag har inget minne av att det var så här de andra gångerna?

DÅ gick jag ju också upp otroliga massor i vikt - på förlossningsfotografierna är det inte jag som ligger i sängen - det är valen Willy...

MEN

...då var det ingen som höjde på ögonbrynen eller smackade med tungan för att uttrycka sitt ogillande...

VILKET

Får mig att tänka på tobaksrökningen - DÅ frågade de mig i början om jag röker - Javisst gör jag det - Jaha - så var det klart med det...

MEN

NU är det en helt annan historia - nästa gång jag går på kontroll tänker jag ljuga - Herregud, NATURLIGTVIS har jag slutat - fattas bara annat!

NÅJA

Annars kunde det vara värre - illmåendet har gått om (förutom imorse när jag upptäckte ett par halvt uppätna dumpade råttor i vindfånget som måste tas bort) och fötterna som pickar på där i min överdimensionerade mage lär nu vara runt en 3 cm långa - mer exakta mått kanske vi får i början av juli när det är dags för ett ultraljud igen.

Apropå ultraljud så borde det då också vara möjligt att se om det är en pojke eller flicka.

Grabben vill ha en lillabror medans tösen vill ha en lillasyster. Till en början vägrade hon gå med på ytterligare en pojke i familjen - blotta tanken var otänkbar - det vill säga ända tills jag mutade henne: OM det visar sig vara en pojke får hon den hamster hon tjatat om i en halv evighet.

Nu nästan  HOPPAS hon på en lillabror...

Å

Så påstår folk att mutor inte fungerar?

SATANS JÄVLA SKIT!

Ursäkta min franska...

MEN

Jag har just avlämnat lilla Lillan till en bekant - av den enkla anledningen - vi klarade inte av att se henne ha ont mera!

Efter att hon legat och dåsat i ett par timmar störtade hon plötsligt upp och började skrika hjärtskärande - ville inte ligga, gå eller sitta och inget vi gjorde fick henne lugn.

Ringde i panik en vän för att fråga råd - hon, i sin tur, ringde en av sina vänner som jobbar inom veterinärvården och kollade läget - eftersom Lillans svanstipp svullnat upp en hel del kunde det innebära bekymmer så vad göra?

Närmaste veterinärjour inatt var i Salo - det skulle ha tagit oss en timme att åka dit OM veterinären överhuvudtaget tagit emot oss den här tiden på dygnet och det är då inte alls säkert - för det mesta ber de en avvakta tills morgonen...

SÅ

Jag ringde en bekant - bad honom komma hit och ta med bössan - hon skulle fan inte behöva lida en minut mer!

MEN

När han kom hit hade hon lugnat ner sig lite och börjat äta så han ville avvakta en stund med bössan och tog istället Lillan med sig hem till sig för att kolla läget på ett objektivt sätt (istället för hysteriskt som jag körde med då för är det något jag inte klarar av så är det när djur har sjukt och enligt honom så var inte svullnaden större än man kan vänta sig om en kroppsdel amputeras bort PLUS det att om en katt äter så håller den definitivt inte på att dö eller nåt).

SKIT!

DET är ett ord som beskriver allt PERFEKT just nu!

:(

VET VI VAD VI GÖR?

Jag är på URUSELT humör!

Sitter i dotterns rum som har blivit omvandlat till sjukhus för lilla Lillan, eller "Stumpan" som man kanske borde döpa om henne till...

FÖR

Det finns inte många centimeter svans kvar på henne inte...

OCH

Hon har ONT!

Hur kan det komma sig?

Veterinären påstod ju att hon INTE skulle ha ont - att all känsel i svansen hade försvunnit och att hon därför, i princip, inte ens skulle märka någon skillnad?

Det här stämmer ju inte!

Dessutom ska hon ha på sig en tratt runt halsen för hon får inte slicka såret (och tro mig - DET är äckligt) på två veckor - Lillan HATAR trattar - första gången hon rev av den idag var hon ännu medvetslös så det är ett enda stridande om att hålla den kvar.

För någon timme sedan satt jag bara och lipade mitt på golvet - beredd att rycka till mig telefonen, ringa veterinären och kräva en avlivningsspruta för stackars Lillan - hade jag vetat att hon skulle lida så där hade jag låtit ta bort henne direkt MEN för tillfället är hon ganska lugn - jag gav henne en ganska kraftig dos med värkmedicin och den verkar hjälpa.

NU

Undrar jag om vi djurägare egentligen har den minsta aning om vad som är bäst när det gäller våra djur - vad hade Lillan valt om hon själv fått välja - amputera svansen eller somna in?

Suck!

FILMTIPS - SOOLOILUA

Av principskäl har jag undvikit finsk film som pesten och DET är då helt och hållet Uuno Turhapuros fel...

Han är ÄCKLIG!

FAST

DET tycks ju inte andra människor anse - NÄNÄ - han är ju tydligen hur himla rolig som helst och räknas, med sina svarta tänder och skitiga nätskjorta, som modern sekel efter sekel. Andra vrider sig av skratt i soffan så fort de ser honom på tv-skärmen - jag vill bara SPY....

NÅ

IALLAFALL...

När min dotter såg trailern för filmen "Sooloilua"  på tv´n och bestämde sig för att DEN ville hon se suckade jag djupt men tog ändå hem den från jobbet en kväll - jag kunde väl kanske ge den en chans...

OCH

Jag blev helfrälst!

Den är faktiskt underbart bra - även om det finns väldigt mycket snyft med i bilden för att föreställa en komedi (eller så är det bara jag som är överkänslig på grund av hormonöverskottet)....

SÅ

Mitt betyg är : Helt klart värd att se!

JÄKLIGT STOR KATT!

Jag är, TROTS innehav av hund, egentligen en kattmänniska.

VISST

Hundar ÄR fina men jag gillar helt enkelt katter MER. Katter klarar sig själva och äger ett otroligt självförtroende - oftast ser de sig själva som våra hussar och mattar istället för tvärtom medans hundarna dyrkar oss oberoende hur inkompetenta vi än är.

SÅ

Vi har därför EN hund men däremot MÅNGA katter.

Våra katter är både ute och inne. Från början var det tänkt att de skulle vara innekatter allihop men det gick de ju inte med på - varför sitta i ett fönster och glo när man kan rusa på som dårar där ute? Sitta inlåst när man kan vara fri? Det slutade snabbt med att jag fick ge mig - tog väl en knapp månad så var det slut med hela innekattandet!

Det roligaste de visste från första början var att driva mig till vansinne med sitt rantande ut och in.

"Nu vill jag ut - öppna dörren - det var inte alls kul att vara ute - jag vill in - öppna dörren - fast nu hör jag något intressant på andra sidan - vad kan det vara - öppna dörren - nä, det var inget roligt - jag vill in - ÖPPNA DÖRREN SA JAG - ÖÖÖÖÖPPNA DÖÖÖÖÖRREN!!!!!"

Ofta höll de sig dessutom gömda ända tills jag gått och lagt mig på kvällarna innan de satte igång med sitt ylande - "Kolla, nu släckte hon lampan igen - vems tur är det att skrika den här gången" 

Något måste göras men vad?

Lösningen blev ett öppet källarfönster - dag och natt fick fönstret stå på glänt - på det viset visste både jag och katterna att de alltid kunde komma inomhus om de ville och det här fungerade hur bra som helst sommartid...

FAST

Man kan ju inte ha ett fönster öppet på vintern, eller ja...kan och kan...

Något måste göras men vad?

I höstas, när min pappa var på besök, sågade han upp ett hål i den yttre ytterdörren så att katterna kunde gå ut och in i vindfånget när de ville - väldigt behändigt - OM någon av dem inte ville komma in till natten hade den nu ändå möjlighet att komma in på skyddat område OCH få tillgång till mat och trygghet på samma gång. Nu behövde jag inte längre ha källarfönstret öppet - allt var frid och fröjd!

Trodde jag ja!

FÖR

På vårvinterkanten började problemen - så fort det blev mörkt blev det ett jävla liv i vindfånget - det var tydligen inte bara MINA katter som använde sig av hålet  - NÄNÄ - de vilda katter som strök i området dök också upp och då blev det KRIG!

SÅ

När det blev lite varmare bankade jag fast jag kattluckan - nu fick det fan anamma vara nog - inte nog med att de stökade till, revirmärkte och hade sig - det gick ju åt OTROLIGA mängder med kattmat - den mängd som åts tydde på 20 katter - MINST.

FAST

Varje kväll var det alltid NÅGON av katterna som stannade ute och varje kväll hade jag dåligt samvete - nu var "den och den" där ute i mörkret alldeles ensam och säkert var han eller hon HUNGRIG också - stackars liten - utelåst och halvt ihjälsvulten - bäst jag sätter ut mat på trappan istället!

OCH

Varje morgon var maten slut - tomt - nada - inte en smula kvar - hur mycket jag än fyllde på kvällen innan så var det renslickat morgonen därpå?

Hur kunde det gå åt så mycket?

Hur många vilda katter fanns det egentligen här?

SÅ

I förrgår kväll, när jag tyst gick ut för att röka (jo, jag röker fortfarande) på trappan ser jag genom det dimmiga glaset något med huvudet nertryckt i kattmatsskålen:

EN SKITSTOR KATT!

MEGASTOR!
  
ENORM!

DEN DÄR katten behöver banne mig inte mera mat - det är då ett som är säkert - den har ätit så det räcker för där ligger till och med Gustaf med sitt lasagnedille i lä!

PANG slår jag upp dörren - kattfan rycker till, lyfter huvudet och stirrar på mig en stund innan den lägger benen på ryggen och skumpar iväg!

SKUMPAR?

Eh?

Katter skumpar väl inte?

DÅ slår det mig - det där är ju för fasiken ingen katt - det är ju en MÅRDHUND!

Jag har matat en mårdhund hela förbaskade vårvintern!

Inte undra på att det gått åt mat!

Nu vet jag att det är fler än en - igår vid elvatiden på kvällen dök det plötsligt upp två stycken samtidigt utanför köksfönstret och för bara några minuter sedan kom en rultandes över vägen in på gården - förmodligen var det dags för ett litet mellanmål...

Fina djur - hemskt söta EGENTLIGEN - lite dyra i drift bara om man tänker föda upp dem på Whiskas torrfoder!

Såna här är det som äter oss ur huset!
Söt eller hur?!?

STÅLKISSEMISS!

En av våra katter är en treårig norsk skogskattsblandning vid namn Lillan.

Lillan är en amper liten dam som verkligen vet vad hon vill - från första början styrde hon över oss alla med järnhand - ve den som inte gjorde som HON ville. Som vaktkatt var hon dessutom fenomenal - direkt det kom en bil in på vår gårdsväg satte hon sig på trappan och morrade - här vaktar jag! Hon vaktade allt - när sonen fyllde år för något år sedan och då fick en telefon i present ville alla grabbar på kalaset pilla på den men det ville ju inte han så efter många nej, nej och åter nej löste han problemet genom att lägga telefonen i famnen på en vilande Lillan - efter det fick telefonen vara ifred - ingen vågade längre gå nära....

IALLAFALL

Förra veckan, på tisdagen, kom mina grannar hit med sorgliga nyheter - de hade fått ett samtal - Lillan hade blivit överkörd - nu ville de vara moraliskt stöd när hon skulle plockas bort från vägkanten.

Personen som ringt dem hade kört bilen bakom - i en hastighet på över 80 km i timmen hade Lillan hamnat mitt under bilen framför, snurrande kastats ut i vägrenen och där blivit liggande men kvinnan som ringde hade inte kunnat stanna - hon hade bilar bakom - dessutom var hon chockad och övertygad om att kattstackaren var död...

FAST

Vi letade och letade - utökade sökområdet meter för meter - under buskar, i diken, i skogen, i det höga gräset - ingen kissemiss?

SÅ

Nu följde dagar med konstant oroligt undrande - vart hade Lillan tagit vägen och i vilket skick var hon? VAR det verkligen hon som blivit överkörd? Eftersom hon begav sig på vandringsresor med jämna mellanrum och då behagade vara borta flera dagar i sträck kunde det ta en tid innan vi fick svar.

Torsdag natt kom en tilltufsad Lillan hem, haltande med lealös hängande svans - hungrig som en varg och fruktansvärt törstig. Hastigt blev kissemissen instängd - nu var det slut rantat - följande dag skulle hon till veterinären och där med basta!

MEN

Morgonen därpå när jag steg upp stod ytterdörren på vid gavel och kattfan var försvunnen - hon avskyr att vara instängd och öppnar man inte dörren när hon SKA ut ordnar hon det själv - det var precis vad hon gjort den här gången också...

Jäkla katt!

Hela helgen var jag orolig för nu VISSTE jag ju att det var vår Lillan som blivit överkörd - att hon hade ont och efter ett samtal med veterinären såg jag hela tiden diverse skräckbilder framför mig - hur katten låg ner i feber och tynade bort, hur svansen (som hon inte hade någon styrsel över) fastnade någonstans och hon inte slapp lös, hur lon hittade henne hjälplös och gav tillbaka för gammal ost...

FÖR

DEN hade hon ju haft sina duster med tidigare fast den gången vann hon.

FAST

På söndag, sent på kvällen, kom hon hem igen - nu haltade hon inte mer utan kunde röra sig obehindrat fast svansen hängde fortfarande rakt ner. Den här gången låste jag in henne i källarens bastuavdelning och öppnade inte dörren förrän det var dags att åka till veterinären - den här gången skulle hon inte komma undan!

På de röntgenbilder som sedan togs visade det sig att hennes svans har gått av riktigt vid roten och att det inte finns en chans att denna kan läkas - svansen måste amputeras..

MEN

Att detta är det enda men hon fått?

Just nu ligger hon och sover på sängen bredvid mig och jag kan inte låta bli att titta på henne med jämna mellanrum - min lilla tappra stålkisse! Tänk att en så liten en kan bli överkörd av en bil som håller 80-90 kilometer i timmen, dunkas in i underredet och därefter rullandes kastas ut till vägrenen och klara sig undan med livet i behåll?

Imorgon, onsdag, är det dags för svansborttagandet och visst är det synd i sig för hon är en stolt liten katt som alltid hållit sin skogskattsvans högt men å andra sidan lever hon och DET är jag så otroligt glad för!

Lilla Lillan - snart utan sin vackra svans!