Nu när jag gick igenom vad jag egentligen skrev om här på bloggen senast...
SÅ
Såg jag att jag, i juli förra året, fantiserade om den där fakespisen som jag så länge fantiserat om men som jag aldrig gjorde något åt...
OCH
Det slog mig nu att jag borde ju uppdatera...
FÖR
Jag tog mig i kragen då - jag gjorde ju en - alldeles själv!
Så här:
1. Det hela började med att jag var på Retros loppis i Jeppis och hittade en hylla i passande mått för EN EURO och då bestämde jag mig för att NU ska jag göra en öppen spis!
SÅ
Jag köpte hyllan, baxade in den i bilen, körde hem den och åkte till mammas för att se vad det fanns där som jag kunde använda som material. I och med att vi just då höll på att tömma hennes gård och hade MASSOR som skulle slängas fanns det saker att välja mellan och bland allt bråte hittade jag en gammal, söndrig del av ett skrivbord (som fick bli själva spisinsatsen) samt bakre panelen av en bokhylla från Jysk...
OCH
Som ni ser är jag inte den typen av människa som planerar och plockar undan - nej nej - när jag får en ide´ ska det ske direkt utan att behöva slösa värdefull tid på banala saker.
2. Panelen från bokhyllan sågade jag till passliga bitar och spikade sedan fast dem så att jag fick en stomme.
3. Hos mamma hittade jag också en bit gammal glasfibertapet och den tapetserade jag på panelen för att få "bättre yta".
4. Sedan var det dags att måla! I det skedet ansträngde jag mig faktiskt och släpade ut spisen på balkongen (mest för att inte katten skulle byta färg till vit), sedan blandade jag betongpulver i målarfärgen (ett hopkok av alla möjliga vita färger som fanns i botten på x antal burkar) och använde roller. Betonglösningen var för att få en skröplig yta så att spisen skulle få en mer "naturtrogen" look. Från tiden när vi hade akvarier hade jag sparat en barkstock så den sågade jag i passlig längd - den skulle bli "ved".
5. Nu är det tyvärr så att jag har raderat (i misstag) de fotografier jag tog när jag gjorde själva "glöden" till spisen men iallafall så tog jag en bit kartong som jag tejpade fast en ledslinga på så att lamporna stod uppåt - sedan limmade jag "stocken" fast på kartongen och sprutade sprayskum runt (dvs på ledslingan). När skummet hade torkat använde jag en skruvmejsel för att få hål i skummet så att lampskenet strålade igenom och sedan spraymålade jag det med röd och svart färg för att få det att likna glödande kol.
Och under tiden skummet torkade roade jag mig med att göra ett Minecraft-får.
En del blir ju aldrig riktigt vuxna...
6. Nu var själva spisen målad och torr så bara att ta in igen - först hade jag tänkt kakla insidan men ändrade mig sedan och använde dekorplast som såg ut som svart marmor.
7. Sedan var det bara att sätta in stocken och "glöden" i spisen och vänta tills det blev kväll:
Så nu har jag en öppen spis och det bästa av allt - den totala kostnaden blev ungefär 10 euro eftersom jag använde mig av material som ändå skulle slängas.
Jag har en väninna som älskar djur i alla former (förutom spindlar då men det är inga djur - det är ju manifesterade mardrömmar)...
OCH
Ett ständigt återkommande önskemål av dessa är papegoja. Hon vill ha en papegoja.
SÅ
En dag, när hon för hundrade gången på en månad, sa att hon MÅSTE få sin papegoja...
Svarade jag:
- "Jag kan TOVA en jä*la papegoja åt dig!"
Egentligen sa jag det bara på skämt...
MEN
Efter att ha funderat på saken en tid bestämde jag mig för att försöka göra en.
Nu hade ju jag ingen uppfattning om hur papegojor överhuvudtaget såg ut så jag fick börja med att googla. Hur stora är de egentligen? Vilka färger finns det? Hur ser deras klor ut? Näbben? Ögon?
OCH
Sedan satte jag igång:
1. Själva stommen till ben och klor gjorde jag av sugrör och järntråd.
2. Kroppen fixade jag genom att först fylla en plastpåse med tidningspapper som jag sedan formade med hjälp av målartejp. När jag fått den skepnad jag ville ha (eller något ditåt) täckte jag den med papier-maché.
3. Näbben gjorde jag av vit lera som jag hade i mitt pyssellager. I näbben finns järntråd inbakad och om ni tittar riktigt noga på bilden ser ni att jag knutit fast den runt huvudet - säkert hade det funnits ett fiffigare sätt att göra det på men just då funkade det här sättet bäst.
4. Sedan var det dags att fixa klorna - dem gjorde jag också med den vita leran.
5. Sen löste sig problemet med vad papegojan skulle sitta på av sig själv när jag förde ut soporna för där utanför hittade jag en bit av en stock som någon tydligen haft som prydnad och tröttnat på. Den fick följa med hem, bli tvättad och sedan bli underlag för min lilla fågel. Hur jag satte fast den? Jag skruvade helt enkelt fast den. (Prövade först att spika men det fungerade inte)
6. ÄNTLIGEN var det dags att börja tova! Första lagren gjordes genom att jag blötte ullen i såpvatten och "limmade" fast den på kroppen.
7. Som ni ser var det inte allt för smart - i och med att ullen var blöt...blev papperskroppen också blöt...och näbben var tung...så den blev bara mer och mer hängig...
8. Det försökte jag åtgärda genom att låta den luta sig mot en svamp...och så fortsatte jag. Jag målade klor och näbb med svart akrylfärg och fortsatte sedan genom att torrtova. Många muttrande svordomar blev det i det här skedet i och med att kroppen var hård och det var svårt att få ullen att tovas så som den borde ha gjorts men skam den som ger sig. Genom att tova fjädrarna så att de såg ut som 3D och sedan tova in mörkare färger mellan dem fick jag "mera fluff".
9. Ögonen var ett litet problem - visst finns det naturtrogna ögon att köpa men när jag pysslar vill jag helst att lösningarna ska vara så billiga som möjligt. Hittade pysselögon i lokala butiken så det blev ett par av dem istället och när jag tovat en mörk inramning runt så blev de inte allt för illa.
10. Så var det dags för stjärtfjädrarna. Här funderade jag många gånger på hur jag skulle lösa det dilemmat men valde sedan den enklaste lösningen - att våttova ullen och sedan klippa till fjädrar som jag sedan tovade fast i kroppen.
11. Under hela arbetet prövade jag hur den såg ut i olika ljussken - på det viset kunde jag se alla brister (och de var många).
12. Och tadaaa...så var papegojan, som döptes till "Utbrända Bengt-Börje", klar! Namnet fick han på grund av att han var så hängig. Nu efteråt inser jag ju alla fel jag gjorde men vi är alla barn i början - nästa gång vet jag vad som fungerar och vad jag bör undvika...
OCH
Nu leker jag med tanken att försöka tova en korp åt mig själv - en stor...svart...som breder ut sina vingar...jo, en sån vill jag ha!
Läste ett inlägg på facebook idag där personen frågade sig om det verkligen finns något som heter "tvillingsjäl" och det fick mig att fundera - vad tror jag? Har vi alla en tvillingsjäl?
Har vi, mitt i allt, två?
Fler?
Många?
Existerar det överhuvudtaget?
Ni vet när man träffar en person och man, innan någon av er ens öppnat munnen, VET att "den här personen GILLAR jag " - är det då ens själ som känner av den andres själ eller är det, helt krasst, den vetenskapliga cocktailen av kemiska substanser som kickar in? Typ...30 cl Dopamin...10 cl Oxytocin...20 cl Serotonin...blanda och NJUT.
Va?
I och med att jag själv hör till den typen av människa som reagerar på andra människor DOFT (eller lukt) tycker jag att det här med kemi är logiskt. Jag har alltid mycket svårt att beskriva en annan människas utseende - jag bryr mig inte ett dugg om hur någon ser ut - däremot händer det väldigt ofta att jag andas in lite djupare efter ett möte med en annan människa bara för att han eller hon doftar så in i Norden GOTT. *feeling kinky*
FÖR
Att inte tala om röster.
En del människors röster är som ljuv musik i mina öron (min absoluta favorit är fortfarande tanten på tåget) - där är det ju också vetenskapen som spökar eftersom den röst jag reagerar på antagligen har en viss tonnivå som, i sin tur, sätter igång någon slags kemisk reaktion i min lilla hjärna.
MEN
Det här med kemi kan inte förklara begreppet "tvillingsjäl" - när man träffar någon man bara VET att man hör ihop med på något sätt utan att man kan definiera det på ett exakt sätt...det känns bara "rätt" på ett djupare plan och det kan det gå ÅR utan att man har kontakt...
FÖR
Att, genast när man ses / träffas / pratar igen, känna den där känslan - att man hör ihop.
Att biten man undermedvetet saknat sätts på plats igen.
DET kan inte förklaras vetenskapligt.
Det kan det inte.
SÅ
Jag antar att jag hör till skaran som tror det finns tvillingsjälar.
I tidernas begynnelse, när jag var 15, började jag röka. Förmodligen för att det var tufft. Man liksom växte när man stod där på rökrutan och drog in Prince. Ja, det var tider det. Ung och oförstörd försökte man verka gammal och förstörd...
OCH
Plötsligt har det gått...vänta...ska räkna...31 år och så sitter man där...nu gammal och förstörd på riktigt...fortfarande storrökare.
SÅ
Man bestämmer sig för att sluta...
OCH
Om det var tufft att börja röka så var det rena rama barnleken jämfört med hur det är att SLUTA RÖKA!
Cigaretterna har varit mina bästa vänner genom alla dessa år. I glädje och i sorg. I vått och torrt - ja...ni vet...allt det där man brukar säga. Har jag haft i nerverna (dvs ganska ofta) har jag rökt. Har jag varit glad (dvs mindre ofta) har jag rökt. Varje gång någon påpekat åt mig att det inte är hälsosamt att röka - jag borde sluta...
SÅ
Har jag blivit irriterad (tadaa - dags att röka) och svarat att jag slutar SEN - när mitt liv ordnar upp sig, när det blir lite enklare att leva, när jag inte behöver det LUGN tobaken ger.
SLUTDISKUTERAT!
FAST
Det blir ju aldrig så?
År ut och år in och alltid dyker det upp någon ny, större eller mindre, katastrof som kräver energi och den energin måste sedan tankas med nikotin?
Det var liksom dags nu...
OCH
Det är ett HELVETE!
- "Ja, JAG slutade bara rakt av från ena dagen till den andra. Kall kalkon! Iiiiiiiiiinga problem överhuvudtaget och jag har inte saknat det ett dugg. Inte det minsta lilla. Kan jag...så kan du!"
GAH!
Här kör vi plåster!
OCH
Känns det allt för jävligt går jag ut och drar några bloss trots att de säger att man INTE ska röka när man använder plåster. Istället ska man tugga nikotintuggummi men ser ni - DET går INTE! De smakar skit (jo, jag inser nog själv ironin) och lämnar något konstigt i halsen som irriterar länge efter att man slutat tugga.
Jag saknar känslan av att dra in.
Halsbloss.
När man fyller lungorna till bristningsgränsen, håller andan...känner luuuuuugnet.
Istället ÄTER jag!
Sitter och stoppar i mig både det ena och det andra.
Äter ALLT jag hittar.
SOM
I SIN tur framkallat ett NYTT problem...
"Förstoppning som fortgår några dagar till några veckor förekommer ofta i samband med att man har slutat röka. Tobakens nikotin stimulerar ämnesomsättningen, så tarmen behöver en tid att vänja sig att arbeta normalt efter det man har slutat röka. "
*läs mellan raderna*
*rund som en boll*
Iallafall - och nu kommer vi till pointen i det hela. En biverkning av 24-timmars nikotinplåster är ökad mängd drömmar - oftast mardrömmar...
OCH
Jag bytte till såna igår - mest för att slippa undan värsta behovet av att röka på morgnarna. Med de jag använt de första sju dagarna har tiden mellan det att jag vaknat, fått nytt plåster på och det har börjat verka...ja...ni kan ju gissa...
SÅ
Inatt har jag sovit oroligt! Vilka drömmar!
I vanliga fall sover jag supertungt och minns inte mina drömmar överhuvudtaget. Jag somnar - totalt tomt - vaknar...
MEN
NU!!!!
Oj...oj...oj....
*kopierar in nattens fb-status för jag orkar inte skriva det igen*
"Ligger i sängen och funderar på hur STÖRD man blir av att försöka sluta röka.
Jag menar...
När man vaknar, om och om igen, med låten "Få int ja en körv - då hyppä ja i älva" spelande i hjärnan. Min lilla nikotintörstande hyperaktiva hjärna...
SOM
Just nu antagligen får för MYCKET nikotin. Jag bytte nämligen märke på plåster igår. Nu kör jag såna som ska sitta på ett helt dygn. Ville få bort värsta suget på morgonen. Istället slutade jag tydligen sova ordentligt.
MEN
Jag drömmer! Djiiisus vilka drömmar!
Bland annat har jag tillbringat ÅR instängd i ett växthus tillsammans med ett gäng människor. Där bodde vi och trodde det var hela vår värld men det visade sig att väggarna var skärmar som visade filmer av böljande fält...sommar...vinter...höst...och vår då...
OCH
När sanningen kom fram - när illusionen av våra liv gick sönder, när filmerna stängdes av såg jag att vi EGENTLIGEN var i ett växthus...i Hirvlax...och bredvid fanns ett blåmålat hus med vit veranda med två höga, döda träd på gården.
Nå.
Mästaren bakom projektet hade på nåt sätt drogat oss för att få oss att tro att allt var ok men i samband med avslöjander smög sig FBI in (utklädda till städerskor) och slog ihjäl "mästaren" med golvmoppar. Inte såna där runda lurviga utan smala avlånga...
OCH
Efteråt var det full rumba med förhör, diskussion med psykologer, gruppterapier och fan och hans mormor. I den här delen av drömmen var halva vänlistan från facebook med...
FAST
Mitt i allt - när jag satt på genomgång med psykologen var jag plötsligt i en dubbelsäng. Naken...
OCH
Madrassen bredvid min...som först hade rena och vita lakan...fylldes sakta med blod...från en droppe...till en fläck...till konturen av en människa...
SEN
Vaknade jag. IGEN. Med "Få int ja en körv, så hyppä ja i älva" spelandes i huvudet.
Röksugen är jag också.
*suck*"
OCH
Efter DEN drömmen var det SÅ MYCKET MER!
Mina äldsta barn var små på nytt och stred så att stickor och strån flög. Jag försökte rädda orkideer (med tentakler och ögon) som höll på att dö. Min mamma hade flyttat in i ett fallfärdigt hus och bad mig hjälpa till att göra i ordning men varje gång jag försökte sopa gick något sönder. Jag plockade stenar som var underbart vackra på marken men när jag tog upp dem var det ruttnande köttbitar. Jag bodde i en lägenhet i ett hus och enda vädringsluckan i hela huset fanns i mitt kök så grannarna kom in JÄMT och öppnade eller stängde luckan beroende av om de tyckte att "det drog" eller "var kvavt". Jag liftade med en bil där frun körde och mannen satt i baksätet - han försökte övertala mig att "ta i mun" NÄR HANS FRU KÖRDE BILEN och jag försökte försiktigt få honom att ge sig utan att frun skulle höra vilket jävla kräk hon var gift med...det slutade med att jag fick GÅ - hann inte uppdatera fb med #metoo innan jag vaknade...m.m.
MEN
Favoritdrömmen inatt var helt klart när jag satt på Skorpans cafe´och drack kaffe och PERSBRANDT ville att jag skulle komma och sitta vid hans bord för han ville inte sitta själv. Han ville ha någon att prata med. Jag hade ingen större lust att gå dit - vad fan...jag hade ju "EGEN TID" men när han visade upp sin handflata och där fanns tre sockerbitar gav jag med mig (sockerberoende som jag är) - på ett villkor - att jag fick fotografera honom där han satt med sina tre sockerbitar som han hade som lockbete...
OCH
Att jag fick tillåtelse att publicera fotot på min facebooksida för annars skulle INGEN NÅGONSIN TRO MIG!
Det fick jag!
Han poserade så villigt så...
MEN
Vartenda jäkla foto blev suddigt.
Gång på gång.
SEN
Utan att ha fått ett bra foto ELLER sockerbitarna!
Vaknade jag...
Med samma melodi ringande i huvudet som jag haft hela natten - varje gång jag vaknat...
Hade jag vetat det här när jag var 15 tror jag att jag tänkt efter lite extra!
Jag har nog alltid varit den typen av människa att jag klarat av att vara ensam.
När jag var liten satt jag ofta instängd i mitt rum - ibland var mina föräldrar till och med tvungna att kika in för att se om jag var ok...
OCH
Där satt jag, fullt nöjd, i min egna lilla värld. Den som jag byggt upp med hjälp av lego och leksaksdjur.
Visst hade jag vänner och visst lekte jag med andra...
MEN
Det där direkta behovet av att alltid ha sällskap...
Det har jag aldrig haft.
Åren gick och (fysiskt) lämnade jag legobitarna bakom mig. Bytte ut dem mot böcker, att själv skriva texter, uppsatser, noveller och dikter.
I det skedet var jag fortfarande social...
FAST
De senaste åren har jag varit en värdelös vän. Livet har varit för tungt i sig själv. Det ena bekymret har följt det andra. All ledig tid har gått åt till att försöka hitta lösningar...
ELLER
Att samla krafter att möta NÄSTA problem.
Många människor har försökt vara och bli min vän under de här åren...
MEN
Förr eller senare gett upp.
Jag förstår dem så väl - vem orkar och ids försöka upprätthålla ett vänskapsförhållande med någon som inte orkar ge något tillbaka? Som aldrig orkar träffas? Som, när man väl träffas, varenda gång verkligen uppskattar det sociala och själv undrar varför man inte gör "det här oftare" för det får ju en att må så himla bra...
FAST
Sen, nästa gång någon velat träffas, tackar nej...
FÖR
Bara tanken på att umgås med någon får en att vilja gråta?
Vem ids ringa en vän som alltid har telefonen på tyst? Vem fortsätter skriva till någon som orkar svara max fem gånger innan det blir tungt och slutar skriva?
Jag ber er alla härmed om förlåtelse för att jag är och har varit den värdelösa vän jag är / har varit. Det är inte NI - det är JAG! Jag gillar er...det är bara det att mina krafter inte räcker till.
Det lär inte bli bättre inom snar framtid heller så jag passar dessutom på att be om ursäkt för den vän jag kommer att vara!
De som känner mig vet historien bakom - hur jag ägde ett hus, hyrde ut det till en person som inte betalade hyra och hur det tog två år innan jag, på rättslig väg, fick ut människan.
Att banken då redan sagt upp lånet. Att jag blev tvungen att sälja huset med enorm förlust. Att min ekonomi redan var körd i botten efter att ha försökt rädda hus och hem i flera år trots att jag samtidigt betalat hyra och levnadskostnader på annan ort. Att mina inkomster mäts ut. Att jag lever på minimiinkomst.
Att jag jobbar deltid eftersom jag kraschade för ett år sedan och inte längre klarar av att jobba heltid...
Att jag sitter med skulder på typ 100 000.
Som min mor och bror står i borgen för.
Vilket...kanske ger en liten vink om varför jag kört 110% på annat än att odla vänskap under sommaren...
NEJ
Knappast lär jag bli någon märkbart bättre vän inom snar framtid...
OCH
Trots att jag VILL försöka skärpa mig ger jag inga garantier.
Det är definitivt inte er det är fel på.
Det är jag.
(Censur pga att yngsta dottern har börjat blogga och eventuellt hittar mig)
Iallafall...
Det är inte jag.
Vi var på semester i början av juli. Helt bra semester annars...
MEN
Det jag retade upp mig på mest, otacksam som jag är då, var serviceandan. Nu drar jag inte hela personalen under samma kam - det fanns undantag...
FAST
Majoriteten av hotellpersonalen borde faktiskt skärpa sig.
Jag har jobbat inom serviceyrket i nästan hela mitt liv - om man tror att det är en dans på rosor kommer man att upptäcka att rosorna är av den sorten som har en jäkla massa taggar överallt...
MEN
När man stiger på en av de här taggarna fortsätter man att le och göra sitt bästa för att kunden ska få en bra upplevelse - taggen får man plocka bort SEN. Halta på nu bara och LE!
Där kom "glad" in!
(Första ordet ids jag inte ens befatta mig med)
Nu är ju jag inte den typen som kräver svenskspråkig service överallt. Om ni läser mina inlägg här från tidernas begynnelse ser ni att min åsikt är (förlåt nu bara) - bor man i Finland måste man kunna finska.
Jo! Jag VET att det är lagstadgat. Jag VET att jag, som svenskspråkig, har RÄTT att få betjäning på mitt eget modersmål...
MEN
Även om vatten består av en liten del syre betyder det ju inte att vi kan andas det, eller hur?
Nå...
Om jag skulle återgå till det jag höll på med...var var jag?
Jo, service!
Om vi då tar ett hotell och det här hotellet ordnar semestrar för svenskspråkiga...då borde personalen kunna svenska! Inte alla...men en så pass stor del att gästernas vistelse löper smärtfritt. Övrig personals uppgift är att LE, säga "Ett ögonblick"...
OCH
Leta reda på någon inom personalen som kan svenska.
Det handlar inte om minioritetspråk och rätt att få betjäning på modersmålet - det handlar om service.
Oberoende språk.
Oberoende område.
Det är inte taggen i DIN fot som är det viktiga här.
Det är KUNDEN.
OCH
Om man känner att man inte längre orkar vara så serviceinriktad som man BÖR vara - när man inte längre klarar av att le på grund av taggen som borrat in sig i fotsulan...
Ibland tar inredningen i ens hem en sväng man inte planerat.
Ni vet...
Man skaffar hem en sak...som i sin tur leder till att man gör eller tar hem en till sak i samma tema osv.
SÅ
Har det gått med mitt sovrum nu.
Det började med att jag ville lära mig att göra dockor/figurer i lera. Den allra första ängeln jag gjorde blev så amatörsmässig att jag inte iddes ge bort den. Att slänga en ängel var inte heller ett alternativ. Den fick stanna i mitt sovrum...
OCH
När jag sedan hittade en "Maria & Jesus" i gips på missionsloppis för 10 cent...
JA...
Då köpte jag den - jag hade ju redan en ängel...eller hur!?!
SEN
Bar jag, för någon dag sedan, försiktigt hem Jesustavlan min mormor alltid hade hängande i SITT sovrum. Den skulle nu hänga i mitt.
FÖR
Jag hade ju redan en ängel OCH en "Maria & Jesus" där, eller hur!?!
OCH
Det var just det här jag menade med att ens inredning kan ta en sväng man definitivt inte planerat från första början!
Vaknade imorse klockan FEM av att någon granne körde borrmaskinen i väggen...
SEN
Låg jag vaken länge...somnade om...
OCH
Väcktes på nytt av kyrkklockorna.
De, i sin tur, fick mig att tänka på en person som gått bort och det en annan person sade om henne i ett samtal för flera år sedan...
- Jag tror nog att ***** kanske var...ja, vad heter det nu igen? Det där när kvinnor tycker om kvinnor?
- Du menar homosexuell?
- Ja! Just det!
- Jasså? Varför tror du det?
- Nå, hennes man dog ju ganska snabbt men sen levde hon ensam ända tills hon själv dog? Hon skaffade aldrig nån ny karl?
OCH
Sen började jag tänka på begreppet "ensamstående" och "att vara singel"...
FÖR
Att begrunda det faktum...att de flesta andra singlar faktiskt alltid letar efter sin " andra hälft".
Aktivt?
Alla andra....
MEN
Inte jag?
Innebär det då också att folk, när jag "gått vidare", kommer att säga samma sak om mig? Att jag var lesbisk men körde Lotta på Bråkmakargatanstuket - att jag var det..."i smyg"?
FÖR
Det är väl inte normalt att man inte vill ha någon partner? Egentligen? Helt krasst - vi hör till en art som inte lever ensamma. Inte frivilligt iallafall.
FAST
Det finns ju undantag som bekräftar regeln. Det finns såna som, av egen vilja, är "halv".
Som inte har den minsta lilla längtan efter att " vara en hela". Av olika skäl.
Såna...som jag.
Visst händer det att jag (ytterst sällan) träffar på någon som attraherar mig tillräckligt mycket för att få mig att fundera på saken...men sen överger jag snabbt den tanken - "Jiisus Anette - skärp dig!". I mitt fall handlar det om (självdiagnostiserad) självbevarelsedrift - jag har inte kapacitet att släppa in ytterligare en människa i mitt liv. Jag orkar inte helt enkelt.
Kanske jag skulle tänka på ett annat sätt..om livet vore annorlunda? Om jag inte hade fullt upp med att överleva?
Vem vet? När situationen ändras lovar jag att uppdatera...
MEN
För tillfället får det vara så här.
Med risk för att folk pratar då.
Det skulle de väl göra oberoende.
Det bjuder jag på! ☺
Ibland blir jag störd på mig själv (jo, även jag min Brutus...även jag)...
FÖR
Jag har så många ideer.
Min hjärna kopplar aldrig av.
Även om jag ofta säger "jag orkar inte tänka"...
SÅ
Är det just det jag gör.
Konstant.
Jag ser saker framför mig...som leder vidare till något helt annat som i sin tur får mig att hoppa till moment 790 där jag plötsligt stannar...
FÖR
Just DÄR finns en vision...
OCH
Sen kör jag 110% på den visionen...
MEN
Under tiden jag gör det har jag redan, mentalt, sprungit vidare för att hitta nästa sak som bara väntar på att upptäckas och genomföras.
Det var bl.a. därför jag lärde mig att virka - sätter jag mig ner och virkar...glömmer jag att tänka. Då MÅSTE jag koncentrera mig på att räkna maskor och varv...allt annat stannar upp. I och för sig ger ju det nya problem - jag menar, andra kanske virkar en...eller två saker av samma modell medan jag, när jag väl lärt mig ett mönster, virkar 23...
FAST
Det är ju bara detaljer.
Iallafall...
I dessa tider, när min mammas hus töms, hinner jag inte virka. Istället kör jag då 110% på att hjälpa till där samtidigt som jag försöker röja hemma så att jag ska få plats med de saker jag släpar hem från hennes...
OCH
I förrgår pulade jag, med milt våld och många svordomar, in två bokhyllor i bilen.
"Det SKA gå!"
Väl uppburna (VARFÖR måste du ALLTID bo HÖGST UPP??? som min mamma brukar säga) hemma skulle de skruvas ihop...
FÖR
Att placeras...precis DÄR var jag sett dem i vision nr 354 876.
Det blev (nästan) så som jag tänkt!
MEN
Det betydde sen att en annan vägg blev tom.
Man kan ju inte ha en tom vägg!
FAST
En TOM vägg innebär i sin tur att man kan ha en sån där öppen spis som jag LÄNGE velat ha...
SÅ
Nu kör jag på det!
Tidigare ville jag ha en dekorationsspis av den här typen:
Sen såg jag vad de kostade och tänkte om. Jo, jag vet att man kan bygga en själv - jag orkar inte.
Nu "vill" jag istället ha en sån här:
De är inte billiga de heller men jag ställer min tillit till att hitta en begagnad som är relativt billig.
I min vision står då den här på en upphöjd plats (kaklad låda) mot den tomma väggen men SEN ska det också gå ett rör bakom den upp till taket. Ett mattsvart rör. Har redan färgen hemma.
Nu gäller det bara att få min vision att ta fysisk form...
FÖR
TÄNK så mysigt det blir sen i höst...
När jag sitter i soffan...
Och virkar...
Med en fakebrasa i kaminen...
Plötsligt känner jag en obeskrivlig lust att blogga igen.
Det skulle vara att slå två flugor i en smäll - jag skulle få utlopp för min lust att skriva...
OCH
Mina facebookvänner skulle inte behöva stå ut med att jag uppdaterar min status 700 gånger per dag längre.
SÅ
"Nu byri vi!"
Egentligen handlar det här inlägget bland annat om en bild jag nyss hittade i mitt "flöde" på facebook - "Love finds you when you find it in yourself".
OCH
Det är säkert sant?
Eller?
Hur är det nu igen?
Jag TROR jag har en massa kärlek inuti mig. Djupt inne.
Under valkarna då...
Problemet är bara att jag pantar på den. Sparar. Delar bara med mig av den till min familj...och ett fåtal människor som jag inte kan låta bli att tycka om (ta t.ex. Cindy då ❤ ) även om jag ställt in mig på att vara 100% osocial och riktig ragata. Intalat mig om att jag inte har kapacitet till mer.
SEN
Uppenbarar sig människor som får mig att tänka efter - ger mig huvudbry...stökar till det jag ställt in mig på...bara genom att DISKUTERA saker med mig...
SOM
När jag nyligen pratade med en om hur viktig "beröring" egentligen är.
Jag har aldrig varit den "kramiga" typen. Kan inte påstå att det varit min "grej" att hålla om såna som "inte hör till min inre krets"...
FAST
När jag började jobba inom vården kom det automatiskt - en klapp här...en kram där...bara det att sätta sin hand på en annans hand gjorde stor skillnad. Inte bara för dem jag " tog hand om" utan även för mig.
Sen...när jag slutade jobba inom vården (just DET området) slutade jag med "sånt". Allt "onödigt påtas" eliminerades snabbt ur mitt liv. Skippades. Glömdes bort. Existerade inte längre.
TILLS
Jag nu då, bara av ett kort samtal, blev påmind igen.
Pointen med det här?
Ärligt talat...jag vet inte?
Min självbild och världsuppfattning håller på att förändras. Jag har inte ännu kommit fram till om jag tänker tillåta det eller inte...
FAST
Tydligen har jag, undermedvetet, redan gjort någon slags omställning...
Jag menar...
Jag bloggar ju...
Efter lång, lång tids paus...
"Lilla damen" skulle sova (tackar förresten högre makter för att skolan börjat och "någon" nuförtiden är trött på kvällarna) när jag plötsligt upptäckte himlen utanför fönstret.
- Men WOW, kolla himlen!
- Lägg av, jag försöker faktiskt sova!
- Men KOLLA! Så himla vacker! Jag måste ta foto!
OCH
Så rusade jag upp, rev till mig telefonen och började fota. Det blev inte rätt färger - prövade på nytt - nope - en gång till...nähä?
- Ge dig nu mamma, nu räcker det! Lägg bort den där telefon nu!
- Men jag får inte rätt färger - det ser inte ut som det ser ut där ute!
- *suck* Får jag se? Helt ok foto mamma - skicka det till mig på Whatsapp och strunta i det där nu!
- Men färgerna är ju FEL! Kolla nu på himlen vilken färg den har!
- Behövs inte, jag såg ju fotot!
- Det är ju FEL färger på fotot!
- Jaaajaaa, det är väl inte så noga?
- AH! Kanske det blir bättre med en riktig kamera? *springer efter kameran*
- *suck*
- Jepp! Se så fina färger det blir nu!
- Men herregud mamma, nu får du väl GE dig! Det är NATT nu och då SOVER man! LÄGG BORT KAMERAN NU OCH LUGNA NER DIG!
Mitt matsmältningssystem är OTROLIGT snålt - allt jag stoppar i munnen ska, per automatik, sväljas...
OCH
Allt jag sväljer ska behållas tills det säkert inte finns minsta lilla pytteliten mikrodel av näring kvar - ju mer jag stoppar i mig, desto längre måste det idisslas. En ko må ha fyra magar men det är rena barnleken mot vad någon gastroskopi skulle hitta på mig.
På riktigt!
De som springer och, ja hur ska jag nu uttrycka mig fint...gör "nummer två" efter varje måltid samt de som har så kallad "normal" matsmältning har ingen aning om vilken pina det är att ha en kropp som pantar på ALLT.
Uttrycket "snål så man skriker när man skiter" är helt klart påhittat av någon med trög mage!
Iallafall - så här har jag haft det i hela mitt liv.
Om min kropp har fått för sig att det är spartider har INGET fått den att ändra sig.
FAST
Nu har jag hittat lösningen (bokstavligt talat) på problemet:
Ortis "Fructolax" i tablettform!
Gudagåvan för den förstoppade saten.
Nej, jag skämtar inte - det här är blodigt allvar - jag är 45 så kiss&bajsåldern har gått om för länge sedan (nästan).
Jag har, i stort sett, testat alla medel som finns på marknaden men den här är något i hästväg. Första gången jag prövade tog jag en tablett på kvällen innan jag gick och lade mig...sov som en stock ända tills klockan tre på natten när jag väcktes av ljudet av min egen mage...
SEN
Var det bara att bita ihop och besöka ett helt annat av husets rum än det man vanligtvis befinner sig i den tiden på dygnet.
Det är inte bara jag som är imponerad - som en väninna sa dagen efter att jag gav henne en tablett för att testa:
"Vi" (det vill säga jag) har förresten skaffat akvarie. Tanken bakom var att det skulle minska stressen i mitt liv - att jag skulle sitta framför det istället för framför tv´n, njuta av att följa de graciösa små kräkens böljande rörelser och bara slappna aaaaav....
FAST
Det har inte riktigt blivit som jag tänkte mig - jag lyckades få fiskvärldens "Kauniit ja rohkeat" i mitt vardagsrum - det är fullt drama i byttan mest jämt.
Ta till exempel "Vera".
Vera är en "pleco" (tydligen) och ganska stor - 23 cm senast jag mätte. Jag GILLAR Vera - hon är intelligent. Jag lovar - hon ÄR det - när jag tillfälligt hade akvariet i köket bredvid frysen låg hon och kollade in "Lilla Damens" teckningar som är uppsatta på frysen. Därtill är hon social - kommer man nära akvariet är hon genast där och glor tillbaka och tar man fram kameran är det alltid hon som hänger på glaset JUST där man ska fota.
Dessutom är hon en riktig bitch.
Tummen upp för Vera - min favorit.
Sen har vi "Tjockisen".
Tjockisen hette från början något helt annat (som jag glömt) eftersom hon...eller han...hade suttit fast i en snäcka nån vecka innan hen kom till oss. Förra ägaren trodde hen var död och uppäten av katterna men det visade ju sig att det inte var så när akvariet tömdes innan flytten. Ja, vad jag försöker säga är att hen var betydligt mindre i början av vår bekantskap...
MEN
Sedan dess har dieten skitit sig totalt och om man drygar ut flingkosten med algtabletter, guppy-, och platybebisar samt stora broccolibitar så är det väl bara att vänta sig att man blir lite rund. Tjockisen äter allt - en gång skulle jag mata Vera med ärtor...
FAST
Innan Vera ens lade märke till delikatessen hade Tjockisen slukat alla.
Hela.
Noooou problem.
Det här är "Knölen".
Egentligen heter "Knölen" Örjan men "Lilla Damen" envisades med "Knölen" och efter ett tag lystrade han...eller hon...till det. Ganska taskigt namn...barn kan vara grymma ibland.
Det här är...
Nej fan, nu blev det nog något fel.
Sorry.
Vi fortsätter med "Magnus". Magnus var den finaste platykillen vi (jag) hade - han var liksom BLÅ medan de andra var simpelt orangefärgade. Jag satte mitt hopp till Magnus - att han skulle se till att artbeståndet blev just mer BLÅTT...
FAST
Sen gick hans flickvän och DOG mitt i allt och trots att jag skaffade NYA flickvänner till honom (Magdalena och Doris) gav han liksom bara upp och slutade andas han också...
Eller nåt...
Sen har vi (jag)...
"Verner".
Verner är ett evolutionens mirakel - det är ett totalt underverk att han överhuvudtaget överlevde yngelstadiet...
FÖR
Han är så urbota korkad att det är synd om honom - jag har upprepade gånger fått rädda honom när han fastnat på nåt minimalt ställe och om det då skett i misstag eller om han försöker ta livet av sig - det har jag ingen aning om - han är inte den pratsamma typen precis.
Till Verner skaffade jag "Verna" i hopp om att de skulle fatta tycke för varandra och bli kompisar. Till först såg det ut som om de ALDRIG skulle komma överens...
MEN
Plötsligt var det en massa orangefärgade ägg fastsatta på undersidan av en sten och Verner var hängiven pappa som ilsket vaktade sina små blivande bebisar - allt och alla som kom i närheten fick stryk - Vera och Verna haltade runt med sönderrivna ryggfenor, snäckorna strittade som fotbollar till andra sidan akvariet...
Ända tills Verner en dag tröttnade på papparollen och åt upp alla ägg.
Han hade kanske fått avslag på sin barnbidragsansökan till Kela.
Eller så hade någon informerat honom om hans skyldighet att betala underhåll för alla ungarna.
Han har inte berättat varför han gjorde som han gjorde.
Han är ju, som sagt, inte den pratsamma typen.
Iallafall - det här är bara en del av våra (mina) fiskar...
OCH
Det händer saker JÄMT.
Att ha akvarium är alltså ingen garanti för att minska stress.
MEN
Tro mig.
Det är mycket roligare att följa med vad som händer där än det är att titta på tv!
För något år sedan var "Lilla Damen" väldigt intresserad av Pokemon - avsnitt efter avsnitt snurrade på "Netflix" - det var VERKLIGEN spännande.
Jag hade sån där "Déja vu"-känsla. Det var som om grabben var liten igen - då när det faktiskt var pop med Pokemon och hela livet gick ut på att skaffa rätt sorts samlarkort som sedan skulle bytas mot x antal andra kort som i sin tur kunde bytas mot några helt andra kort...
ELLER
Försiktigt placeras i plastfickor för att de var så värdefulla - helst också in i något låsbart vitrinskåp med skottsäkert glas.
NÅ
Sen gick "Lilla Damens" intresse om...
OCH
Nu, när det är riktigt inne det här med Pokemon Go, är hon inte alls intresserad även om mamma ger små fina vinkar om att "du vet det här spelet, det här Pokemon Go?" - "Vi skulle ju kunna ladda ner det och göra det tillsammans...du och jag..." och "Tycker du inte det skulle vara skojigt?"
Inte ens min strategi med virkade Pokemonbollar tycks gå hem...
FÖR
Nu har jag gjort sju stycken och hon har ännu inte nappat. :)
"Snål spar och fan tar" + "Vill man vara fin så får man lida pin"...
ÄR
Två ordspråk som verkligen fastnat i mitt huvud.
Inte så att jag lever efter dem, nej nej, tvärtom - det är varje gång det skiter sig som jag minns dem...
MEN
Det är så dags då.
Ta till exempel det här med att jag, hastigt och lustigt när jag tog fel hyllgång på Prisma och hamnade framför hårfärgerna, kom på att "nämen nu ska jag minsann färga håret" för några veckor sedan...
OCH
Efter kontroll med dotran bestämt mig för att "mörkblond" skulle jag nog ha, jajja - det skulle jag...
SÅ
Valde jag en förpackning för typ 11.95 och var på väg därifrån...
DÅ
Jag såg BILLIGA förpackningar - bara 4.95!!!!
Nå, nu fanns ju inte "mörkblond" som alternativ där bland de där billiga färgerna (duh) men det fanns ju en hel del ANDRA man kunde välja mellan och HEJ - det ÄR en viss skillnad mellan 11.95 och 4.95! Jag lade alltså tillbaka den dyrare förpackningen (det vill säga den färg jag egentligen ville ha) och tog sedan en heeeeeeeeeeelt annan färg av de billiga. Typ "kopparbrun" eller något sådant - "det kan väl inte vara så illa".
Nå, det ÄR en viss skillnad mellan "mörkblond" och "kopparbrun" - om man inte fattat det förr så går det nog upp ett litet ljus när man färgat klart...
OCH
Jag var fruktansvärt irriterad över resultatet - RIKTIGT sur! Så där kunde jag inte ha det - jag stod inte ut - varje gång jag råkade se mig själv i spegeln blev det illamående de lux. Visst hade jag en förpackning med blonderingsmedel hemma, det HADE jag, men där stod det att man inte skulle använda det på nyligen mörkfärgat hår och det var just precis vad "kopparbrun" var - mörkfärgat!
FAST
Vi lever ju i informationsåldern - det finns något som heter "Google" - är det panik så finns det hjälp att få på en av miljoner "in case of fuck up" sidor.
Ett av tipsen att bleka bort en eller ett par nyanser av färg var att krossa C-vitamin (brus) tabletter och blanda dem i schampoo för att sedan låta geggan puttra på där i skallen en timme eller så.
Superenkelt!
SÅ
Det testade vi (till en dels stora förtjusning - tydligen är en sådan kombination och effekten betydligt roligare att följa än att se på tv).
Tror ni det fungerade?
Naturligtvis inte!
FÖR
Att göra en lång historia kort (jo, jag vet - det är försent för det redan) gick jag dagen efter och köpte en knallröd färg för att få en annan nyans än den där asiga "kopparbruna" och DEN färgen fick det sedan vara ända tills idag när jag tröttnade på den IGEN en gång och, mot mitt bättre vetande och mot instruktionerna på blekningsmedlet, tog den iallafall och fick knallgult hår med oranga slingor. Att sedan försöka korrigera eländet med ett toningsschampo fungerar inte (bara så ni vet och JO, jag prövade) - det är bara att bita ihop, sätta sig i bilen och åka (gul och orange) till butiken för att köpa NY permanent hårfärg...
FAST
Den här gången köpte jag "mörkblond"!
Det gjorde jag!
Även om man inte skulle kunna tro det när man ser resultatet.
Jag HAR lidit pin men jag blev inte fin...
Det var ju det här med tatueringar. I flera år har jag divlat och davlat. SKA jag ha nån...eller ska jag inte?
FAST
Om jag SKA...
SÅ
Återkommer problemet med eventuellt motiv.
Min originalplan var ju att skaffa en dront av den enkla anledning att ingen annan vill ha en dront - vem annan skulle vilja ha en utdöd ful fågel förevigad på kroppen...
Trodde jag ja.
Nuförtiden tycks det finnas en massa människor med en "Raphus cucullatus" eller en "Dodo" som ständig medresenär...
OCH Vad gör jag då? Några andra alternativ som jag valt mellan är att låta tatuera in ett svanmärke på bysten eller attkravmärka skinkorna... MEN Idag kom jag på ytterligare ett alternativ! Ni vet det där med att man drar streck på väggen och skriver datum när ens ungar var si och så långa? Varför inte köra samma princip med brösten? Tyngdkraften GÖR sitt, så ÄR det bara men istället för att deppa ihop över livets gång kan man väl göra något skojigt av eländet istället... Typ: - - 06.07.2015 - - OCH När man väl har gjort EN tatuering så vill man ju ofta, förr eller senare, ha en till: (fem centimeter längre ner) - - 06.07.2020 - -
